En julhälsning till ordriks läsare!

Julevangeliet och Barnkonventionen

Nu är det jul igen…
Granar, jultomtar, TV-program,
matbord med skinka, korv
och delikatesser
familj och släkt
handel och presenter
ledigheter och
gärna lite snö på marken

Så kan man beskriva julen
Men bakom och bortom finns det
något annat som vi ibland
mest anar - men som också
kan bli påträngande tydligt
Vi kan hamna i valet mellan
Hej tomtegubbar och Stilla Natt
mellan att lyssna på julevangeliet
eller spela spel

Och vi kan uppleva dragkampen:
Ska vi ge oss ut i natten
för att gå till midnattsmässan…
eller ska vi skjuta upp kyrkbesöket
och satsa på julottan…
om vi vaknar, orkar, har lust?

Julen handlar om ett barns födelse
och om den omvälvande betydelse
den speciella födelsedagen fick
Man kan tänka att allt som behöver
sägas om den händelsen
för länge sedan redan är sagt

Just i år fyller Barnkonventionen 20 år
Nog kan den mest berömda
berättelsen om ett barn, den om Jesu födelse,
vårt Julevangelium,
innehålla något viktigt
om barn och barns villkor

Barnkonventionen är ett slags
evangelium för världens barn
evangelium är ju goda och glada nyheter
Konventionen bygger en enda lång
skyddsmur för att hindra att barn far illa
Barnets bästa är vad texterna handlar om
Där slås fast att barn är människor
med helt människovärde och värdighet
att de har rätt till inflytande
till utveckling, till en levnadsstandard
som krävs för barnets fysiska, psykiska,
andliga, moraliska och sociala utveckling
som det står t ex i Art 27

I antiken och när Jesus föddes sågs barn
som svaga, dumma och okunniga, outvecklade
de var ännu inte människor, helt och fullt.

När Jesus som vuxen börjar sin undervisning
händer det att han tar fram barn som
viktiga exempel. Lärjungarna kände sig ofta
lite märkvärdiga och de kunde bråka om
vem av dem som var viktigast (Mk 9)

Den som vill vara stor bland er
skall vara de andras tjänare, sa Jesus.
”Om någon vill vara den främste
måste han bli den ringaste av alla
och allas tjänare”. Så tog han ett barn
och ställde det framför dem,
lade armen om det och sade:
”Den som tar emot ett sådant barn
i mitt namn, han tar emot mig.
Och den som tar emot mig,
han tar inte emot mig
utan den som har sänt mig.”

När Jesus lägger armen om barnet
används samma ord som när
en moder visar tillgivenhet och
ger solidaritet och beskydd.

Man kunde trott att Jesus
skulle göra detta till en gest av
respekt för de nedersta och utsatta

Men här finns mer ändå.
Att bli som ett barn kan betyda att
lärjungarna ska dela barnens villkor
att själva vara bland de ringaste,
som de nedersta.

Men det räcker inte heller
Barnet blir en ambassadör
för Jesus och ytterst för Gud själv.
Att ta emot barnet i mitt namn
är att ta emot det som det är
men med samma respekt som om
det vore Jesus själv.
Jesus kommer inte som den
vuxne auktoriteten som ger de
små sitt godkännande
Han ställer sig jämsides med barnet
Utmaningen till lärjungarna
riktas också till oss
(Se t ex Lars Hartman i kommentar
till Markusevangeliet, KNT)

När Julevangeliet sätter barnet i centrum
är det alltså inte den enda bibeltexten
som lyfter fram barnet
Dessutom: I omvärlden finns många texter
som också ger barn rättmätig plats
särskilt Barnkonventionen
i sitt otvetydigt klara ställningstagande
med och för barnen -
nog blir det som ett evangelium


Där erkännes att barnet, för att kunna uppnå
fullständig och harmonisk utveckling
av sin personlighet, bör växa upp
i en familjemiljö, i en omgivning av
lycka, kärlek och förståelse…
Som anser att barnet till fullo bör
förberedas för ett självständigt liv
i samhället och uppfostras enligt
de ideal som proklamerats i
Förenta Nationernas stadga,
och särskilt i en anda av fred, värdighet, tolerans
jämlikhet och solidaritet.
(Ur inledningen till Barnkonventionen)

Alla dessa goda förhoppningar
kan enligt min övertygelse
långt tidigare sammanfattas i julens barn
Det möter oss i barnet Jesus som
genom sin födelse ställer
himmelens dörr på glänt.
När påsken infaller slås portarna upp
och vägen är röjd!

Om Jesus sägs att han var ljuset som
kom i världen…
Därför strålar ofta krubborna
inte med belysning från ovan
utan det är barnet som kastar ljus
över Maria och Josef, över herdarna,
över hela skapelsen genom djurens närvaro
ja över oss alla!

Vandring bort från förtrycket

Ni har väl stängt av mobilerna?
En enda gång har det ringt när jag stod
i predikstolen...och svarade.
Reaktionerna i bänkarna blev starka
Kyrkan var fylld med körungdomar
och jag lyssnade på rösten i mobilen
som bad mig uppmana ungdomarna
stänga av mobilerna –
det var organisten som ringde.
Och det hela var uppgjort.

Men om det ringde nu? Och jag svarade?
Hej, du jag kan egentligen inte prata nu.
Jag är i Halls kyrka. På en adventsgudstjänst.
Och om vår upplevelse blev extra stark:
Jag är i Jerusalem! Vi väntar på en kung
som snart ska komma...

Så nu har jag svarat på de
allra vanligaste mobilfrågorna:
Var är du? Vad gör du?
Åtminstone är det vad man hör människor
berätta på bussar och tåg, i affärernas köer.
Om nu allt folk var i Jerusalem, vad gjorde de där?
Visst var de på väg för att fira
det osyrade brödets högtid
och för att fira påsk
Såhölls minnet och hågkomsten
av uttåget ur fångenskapens
och förtryckets Egypten närvarande.
Minnet skulle bevaras levande och livaktigt
Och därmed mönstret Gud ger
Berättelsen om hur Gud genom Moses
för sitt folk till befrielse
står som en fond mot Jesu gärning.

Jesusintåget kan därför på samma sätt
berätta om befrielse från förtrycket
tidigare från Faraos regim,
nu från Roms och kejsarens välde

Jesus kommer ridande på fredens åsna
de främmande Herrarna på sina stridshästar

Jesus kommer med jublande människor
de har fredens palmblad i sina händer
Ockupanterna marscherar i uniform
med vapen i hand

Jesus kommer med hopp om fred och frihet
Romarna med främmande makt och ofrihet

Vi tycker nog att vi kan den här berättelsen
efter alla adventsgudstjänster vi firat
och alla predikningar på temat.
Men det finns mer att lägga till
och med fantasins hjälp kan vi se
ännu mer, vi läser mellan raderna.

Det finns fler vanliga mobilfrågor
Sedan vi kom hit för några dagar sedan
har vi talat mycket om värmen
om moln och sol
Och vi har konstaterat att
ännu växer svampen i skogen
Vi ringer varandra och undrar: Hur är vädret?
Men om vädret i Jerusalem
där uppe i bergen, om det vet vi inget.
Låt oss gissa. Hur tänker Ni?
Var det regn? (Huvudskakningar)
Var det mulet? (Fler huvudskakningar)
Sken solen? (Här lyfter nästan
alla sina händer...)
Hur kommer det sig
att vi tänker oss intåget i sol?
Ljusets herre kommer.
Solen ger oss hopp,
solen uppståndelsens tecken.
Dagen kanske började molnigt
och ostadigt, men när Jesus kommer
ridande bryter solen fram
I gassande sol sjunger man sitt Hosianna

Lärjungarna som fick arrangera det hela
skaffa åsnor, dem tänker vi sällan på
Ändå vet vi av egen erfarenhet
hur vi människor kan växa
när vi får förtroende
Jesus litar på sina vänner
han ger dem ansvar
Så använder Han också oss
för att i vår tid ställa i ordning
för hans ankomst genom
att göra det goda
Om detta växande står det inte
men vi kan se det.

Människor sluter sig samman
för dagen enas de runt Jesus
som ger dem livslust och hopp

Kyrkan och tron erbjuder detta
När kyrkan talar om Jesus
och tron på Honom som en
räddning erbjuds vi att
sluta upp i sällskapet runt
Kristus Konungen.
Visst är samma hopp vi vandrar i:
övertyelsen om att Guds kärlek
skall segra över
hat, krig, svält och hunger
över hoten mot vårt klimat

I en av psalmerna i Psaltaren
läser vi: Floderna skall klappa
i händerna, bergen skall jubla
tillsammans inför Herren!
Se, Han kommer för att råda
över jorden, råda rättvist
över världen, råda med oväld
över folken! (Ps 98)

Intåget synliggör hur vi är ett folk
en mänsklighet på vandring
mot ett mål
när vi går lämnar vi
synd och ondska bakefter
och går mot det Guds rike
som kännetecknas av
sanning och rätt
av kärlek

När vi är många är det lätt
Då känner man sig inte bortkommen
inte dum när man står där med sitt
palmblad och viftar...
Då kan man sjunga sitt Hosianna
och mena det.
Men när de flesta gått hem
gått vidare till andra sammanhang?
Blir vi få, en minimal skara
kommer osäkerheten och oron
Trots det är vi kallade att fortsätta
att lova Gud
Tystnar vi, blir vi trötta
kommer stenarna att ropa.
I Lukas skildring av intåget
vill man tysta Jesu lärjungar.
De låter för mycket.
Om dessa tystnar kommer
stenarna att ropa, säger Jesus.

Och visst vittnar kyrkans stenar!
In i tvivlets tid ropar Halls, Gothems
katedralen i Edinburgh
Olaus Petri kyrka och alla de andra...

Och folket samlar sig
får ny tro, ny kraft.
Lyssna, nu hörs folkets jubel,
nu skiner solen,
där kommer Han...

1 Advent i Hall kyrka

Varför ska alla med? Tänk om de inte vill!

Situationen: man ska välkomna brudgummen
Förväntansfullt står fackelbärarna
ljusbärarna där, men det dröjer
Det tar sådan tid att hela uppvaktningen
sätter sig ner, och till sist somnar.

Vore det här hos oss, skulle vi nog gå hem
En stund kan vi vänta
men tålamodet är inte vår främsta dygd
och det är så mycket annat
som ska skötas, ordnas, göras.
Ut med hunden, vattna blommor,
städa, jobba, ha ledigt,
åka utomlands…

Vi har för ont om tid
för att vänta på en fest
Vi som arbetar ska gå på möten
som vi prickat in sedan länge
De som söker arbete måste anmäla sig
på förmedlingen och de ska sedan på jobbsökarkurs
Och pensionärerna har det svettigt
De är aldrig fria, kalendrarna är så svarta av
tider att passa och saker att göra
att man bävar för att en dag
inte så avlägsen, ha åldern inne.

Om festen dröjde skulle vi se på varandra
Vi skulle försöka få några besked
via mobilerna, Kolla läget:
- Du, blir det nåt? Närdå?
Inte förr?
Och sedan gå...
På festen? - Nej, det får vara.

Men tänk om brudgummen man väntade på
var Jesus, han som kommer åter,
om de lysande facklorna var våra liv
om de väntande flickorna var hans
efterföljare, trons människor
görarna av Guds vilja
och om inbjudan gällde
festen i himmelriket?
Skulle vi i så fall vänta, vara förberedda?

I den tidigaste kyrkan trodde man
att Jesus snart skulle komma tillbaka
men det dröjde. Kommer Han?
Hur hanterar man tvivlet som uppstår?
Till exempel genom detta bibelställe
som förbereder trons folk på att
det kommer att dröja.
Texten talar om en väntan
så lång att sömnen kommer.
Flickorna motsvarar troligen dem
som verkligen vill följa Jesus,
de står för lärjungarna,
för den kristna kyrkan
som under sin långa väntan
passiviserats, fallit i sömn

När brudgummen kommer
är bara några få beredda
De kan inte dela med sig av oljan
som står för de liv de levt;
liv som håller facklorna brinnande
De som vill vara med men
som inte förberett sig
försöker till sist
rätta till sina försummelser -
men de är för sent ute, det hinns inte…

Och nutidens människor som tröttnat
på att vänta på en fest som
inte tycks bli av, vad gjorde väl de?
Några gick på bio för att se
en underhållande katastroffilm
som The day after tomorrow
där jorden fryser till is och
vågor högre än skyskraporna
dränker New York

Eller ta den mest aktuella och färska
filmpremiären 2012 som reklammakarna
kallar fantastisk underhållning
Kalifornien välter ut i Stilla havet.
– Filmer som skildrar apokalypsen blir nästan oundvikligt engagerande och spännande, säger John Cusack som spelar en huvudroll i 2012. Han fortsätter: tanken på undergången ett slags primal rädsla som finns hos alla….I USA tror jag att vi förlorat greppet om framtiden på grund av girighet och allmän lögnaktighet från våra politiker. Världen fortsätter förmodligen att snurra, men människorna kommer att dö ut av global uppvärmning eller kärnvapenkrig. DN 14/11 2009

Andra reste utomlands, kanske till Kreta.
De tog bussen till Arlanda.
Till flygplatsen är det några timmar.
Man kunde ana den spända förväntan.

Vid Arlanda tar alla sina väskor
och går in i utrikeshallen.
Vid incheckningen ber flickan
bakom disken, hon i uniform,
om biljett och pass.
Då vänder sig frun till mannen
och säger:
- Du tog väl med dig passen?
- Passen? Men det var ju du som...

Utan pass släpps man inte
iväg hur som helst
utan pass kommer man
inte in i de flesta länder
Numera kan polisen vid Arlanda
utfärda nya pass med kort varsel.
eftersom så många har glömt
att förebereda sig, de har glömt sina pass

På nytt uppstår den viktiga frågan:
får man följa med?
Måste man stanna hemma?

Finlandsbåten har stängt entréerna
och dragit in landgångarna –
är det ändå möjligt att följa med?

När biljetterna till Bruce Springsteens
konsert tagit slut, eller till
Svenska Kammarorkesterns framträdande
eller till Olaus Petri Vocalis in concert
(då borde det verkligen vara utsålt) –
kan man då med framgång
kräva att bli insläppt?
Utan biljett?

I den vanliga världen finns det gränser,
sådana man inte ruckar på.
Ingen vänlighet i världen öppnar
de stängda dörrarna
om man inte betalar vad det kostar
om man försöker utan biljett
eller kommer mycket för sent
Då kommer man vare sig med
eller in.

Är det på något annat sätt
med Himlen, med Guds rike?
Är Guds nåd sådan att det
inte spelar någon roll
om vi försökt leva efter de bud
Han har gett oss om kärleken till Gud
och medmänniskan?
Har Gud sänt hem spärrvakten
och öppnat portarna på vid gavel?

Om Alla ska med, ska de ointresserade
och likgiltiga motvilligt fösas och motas
in i en evig härlighet de absolut
inte vill veta av?
Håll med om att det är en väldig skillnad
på att Alla ska med och
att Alla är inbjudna!

Var och en av oss här vet att vi inte kan
förtjäna oss in i evigheten
Vi kan inte prestera oss in där.
Ingen enda av oss har något annat att lita till
än Kristi kärlek och Guds nåd.
Men det är inte samma sak som
att det är likgiltigt hur vi lever!

Men vi avgör inte vem som
välkomnas in i den eviga gemenskapen.
Det är inte din och min sak
att sätta oss till doms över andra;
vi har nog med att leva ansvarigt själva.
(Läs Matteus kapitel 24-25 och
tänk över den frågan)

Vår tro är ett gensvar på det Gud i Kristus
har gjort för oss – och idag vid nattvardsbordet
erbjuds vi en försmak av det himmelrike
där Gud själv välkomnar oss.
Så det beror på ett sätt på oss själva
och på ett annat sätt på Guds nåd.
Och det fyller mig med hopp!


Predikan i Olaus Petri kyrka
Söndagen före Domsöndagen
Predikotext: Matteusevangeliet 25:1-13

Kniv och gaffel i himlen?

I gömmorna hittade jag denna predikan som hölls för ett antal år sedan på Alla Själars Dag/ Söndagen efter Alla Helgons Dag. Då var predikotexten hämtad från Johannesevangeliet 6:37- 40.


Befann vi oss i USA skulle dagens predikan haft en rubrik. Den hade t ex kunnat heta: Vad står på menyn? Eller: Behöver man kniv och gaffel i himmelen?

Vi jordbundna kan behöva lyfta blicken från alla de ting vi är så beroende av. Idag minns många sina döda; denna söndag som vi också firar som Alla själars dag – en dag då vi på ett särskilt sätt kommer ihåg våra familjemedlemmar, släktingar och vänner som inte mera finns mitt ibland oss.

Om vi ska lyfta blicken från de jordiska tingen varför då en fråga om kniv och gaffel? Jo, en av de bilder som ofta används om himlen är att vi ska sitta till bords vid den stora måltiden i himmelen.

Vår nattvard är ett sätt att redan här fira himmelrikets måltid. Ni känner igen tankarna om en via sacra, om vandringen fram genom kyrkan som en helig väg genom livet, från födelse och dop, till predikstolen med undervisning och växande och sedan vidare fram till altaret och knäfallet. Där möter vi Kristi korsdöd och erfar närvaron av Guds rike. Himlen möter oss.

Kyrkan är större inuti än utanpå: här öppnar det sig. Rummet slår upp mot det himmelska. I Värmland tjänstgjorde jag en gång hos en präst som alltid dubblade närvaroantalet i statistiken. Jag förstod inte det där och frågade till slut. Jo men varje människa här har minst en skyddsängel…Vi är fler…

Närvaron av hela den himmelska härskaran tog prästen som något så konkret att de borde noteras som närvarande i statistiken. Även vår altarrund föreställer vi oss, alltid bara en halv cirkel, fullbordas i den himmelska världen. Och vi anar och tror att alla de som i tro gått före oss delar gemenskapen med oss. Måltiden förbinder oss med dem.

När jag växte upp åt vår familj ofta tillsammans – ja, vi intog alla måltider vi åt hemma gemensamt, utom möjligen ett mellanmål. Jag läser i rapporter att familjerna idag har svårt att ens hitta tid för en daglig gemensam måltid. Ni ungdomar i kören känner igen det, eller hur? Ni nickar, ser jag.

Hemmet blir mer som en järnvägsstation där alla har egna avgångar att passa, 12.15 avgår man till bollträning eller ridning, och är det inte körövning i Olaus Petri är det något annat… Alla har sina individuella program och följden blir att man äter lite hur som helst. Och då kan det kanske bli så att ni ungdomar inte alls tycker det verkar lockande att sitta till bords i himmelen. Ni kanske får en bild av en skolbespisning. Hög ljudnivå. Och mat man helst väljer bort.

Att äta tillsammans har både en symbolisk innebörd och en konkret. I alla tider har man förstått att delar man maten delar man gemenskapen. Man stärker samhörigheten. Delar livsmedlen, det som ger kraft och styrka. Fiendskap hör inte hemma vid bordet. Den måste läggas åt sidan.

Kniv och gaffel, ja. Vi tänker mycket konkret när vi bygger oss en bild av himmelen. Först står vi inför porten. Han har öppnat pärleporten. Den som öppnas för var och en. Så syns vägen till livets land. En värld av sång och ljus.

Guds Jerusalem. Så kommer man in i himmelens gyllne salar. Där glömmer man smärta och sorg. Där strålar Guds härlighet och helgon och änglar sjunger lovsång. Härligt sången där ska brusa.

Guds kämpar bär kronor. Där sitter man till bords med Jesus en gång
Där får man höra hans välkomstord.

Sådan är orden ur kända psalmer som vill berätta om himlen. Många bilder. Även om ingen riktigt övertygat tror att pärlor ska sitta på porten så fungerar bilden för att hjälpa oss inse att himlen är något som överträffar vår vildaste fantasi. Något märkligt, mäktigt, stort.

Nog tänker jag ibland på vad himlen skulle kunna betyda. Vad är det viktigaste för dig med himlen: att slippa ha ont? Att få möta familjemedlemmarna och vännerna som dött? Att få stå inför Guds ansikte? Är det som det första sommarlovet med en evighet av möjligheter? Ett äventyrsland? Sömn om natten, oändlig vila?

Våra bilder är bristfälliga försök att tänka och fånga det otänkbara. Så kniv och gaffel, ätpinnar eller meny får stanna kvar i våra drömmar och fantasier. Hur det ska formas kan vi bara föreställa oss: bordet, måltiden och gemenskapen i himlen. Men vi vet inget med säkerhet, men vår tro och tradition handlar om den stora gemenskapen och måltiden i himlen. Vi gör oss bilder eftersom vi vill begripa och fatta tag i det ofattbara. Tänk att redan nu känna hur det en gång ska bli, i en tillvaro till vilken vi som lever kvar här ännu inte har tillträde. (Hur himlen och Guds rike hänger samman ska vi brottas med vid ett annat tillfälle.)

Bokserien om landet Narnia av C. S. Lewis citeras ofta i kyrkorna. I den sista boken berättas om hur det skulle kunna bli en gång:
”Ljuset framför dem växte i styrka. Lucy såg en rad mångfärgade klippsprång likt en jättes trappa resa sig framför dem. Och sen glömde hon allt annat, för nu nalkades Aslan själv, hoppande från klippsprång till klippsprång likt ett levande vattenfall av styrka och skönhet…Så vände sig Aslan mot dem och sade:
- Ni ser inte så lyckliga ut än som jag hade hoppats.
- Vi är så rädda för att bli bortskickade, Aslan, sade Lucy.
Du har skickat i väg oss till vår egen värld så ofta.
- Din rädsla är överflödig, sade Aslan…Och ännu medan han talade upphörde han att te sig som ett lejon för dem, men det som hände sen var så stort och så ofattbart skönt att jag inte kan beskriva det. Och för oss är det här slutet på alla historierna, och vi kan ärligen säga att de alla levde lyckliga hädanefter. Men för dem var det bara början på den riktiga historien. Hela deras liv i den här världen och alla deras äventyr i Narnia hade bara varit omslaget och titelsidan: nu äntligen kunde de börja på kapitel I i Den stora historien, som ingen på jorden har läst, som fortsätter i evigheters evighet och där varje kapitel är bättre än det föregående.” (Ur Den sista striden, BonnierCarlsen, s 159 f)

Jag för min del behöver hjälpföreställningar och bilder - men någon
himlens inredningsarkitekt vill jag inte bli. Hoppas, tro och drömma kan vi behöva göra. Min övertygelse är att Gud välkomnar oss, samlar oss hos sig. Resten lämnar jag därhän. Det är i alla fall Guds domän, Guds verklighet.

Till sist, vi vet att Gud har skapat oss till gemenskap med varandra.
Och för att leva i gemenskap med honom. I himlen ska hans eviga ljus
lysa för oss och vi ska få del av friden, vilan.

Guds vilja är, enligt dagens bibeltext, att ingen ska gå förlorad. Jesus säger: Ty detta är min Faders vilja att alla som ser sonen
och tror på honom skall ha evigt liv

Idag kunde det ha varit ACKSÄGELSEDAGEN!

För inte så länge sedan blev jag
uppmanad att inte vara så allvarlig!
Omgivningen påverkas av ditt allvar!

Idag hade jag tur. Lille Nisse tog med sig
den här fina hammaren till kyrkan.
Förra söndagen hade Nisse
ett träsvärd med sig
och när jag viftade med det här framme
blev det ganska muntert.

En hammare, ja. Nisse som lånat ut
den till mig kan väl hjälpa till
att bära ut den i vår procession.

Hammaren skulle kunna betyda
att jag behöver hamra in och slå fast
de bibliska lärdomarna i församlingen.
Men den kan också påminna oss om det
gnällbälte Jesus var omgiven av. Människor som
klagade, sa emot och faktiskt gång
efter annan attackerade honom.

Vi här bor i ett nutida gnällbälte.
Wikipedia på nätet låter oss veta att:
Gnällbältet är en skämtsam eller nedsättande benämning på det område i mellansverige där dialekterna, som främst tillhör sveamålen men även götamålen, har en gnäll-liknande ton. Det förekommer att eskilstunabor och örebroare hävdar att den andra staden har en betydligt gnälligare dialekt än den egna.

Och visst ligger det någon sanning
i deras påståenden!
Fredrik Lindström har diskuterat gnällbältet
i TV-serien Svenska dialektmysterier.

Språket här i trakten kommenteras ofta
elakt av människor från andra orter.
Viisst kan man liite besvärat gliida
på siina iin…
Och orden kan ibland motsträvigt
pressas fram när man utstöter
pessimistiska och negativa kommentarer:
Vilket härligt väder! Idag ja!Eller när någon försöker vara hoppfull
och tror på att saker och ting säkert ska
ordna sig så har språket sin färdiga
formulering: Det går alrri!
Prövar vi denna negativism på kyrkan
visar sig vårt lokala språk från en ny sida!!!
Som ingen väl trodde fanns!!
Det var inte så mycket folk i kyrkan!
Idag ja!
Kan man inte stänga Svenska kyrkan
och tysta alla körer? Det går allri!
Trots att vi har mycket att vara glada för
är pessimismen spridd och missmodet
utbrett över hela vårt land.

En annan Nisse, Nisse Simonsson, har skrivit en bok:
Varför mår vi så dåligt
när vi har det så bra.
I den kan det säkert finnas några
betydelsefulla ledtrådar...

Inför Tacksägelsedagens predikan
kom jag på en lysande idé:
Varför inte ge oss en missnöjesdag,
en gnällighetens dag:
Acksägelsedagen!!!

Var dag kan tyckas vara en sådan
Acksägelsedag
Ack och ve – vilken morgontidning
Ack, ack andra har det
så mycket bättre än jag.
Ack vad de vinner på
Bingolotto och Postkodslotterier
och bonusar får de
och motorbåt har de
och… ack, ack, ack!

Acksägelsedagen är den stora
avundsjukans och missunsamhetens högtid
Låt oss erkänna: Vi älskar att beklaga oss.
Vi mår rent av bra, tycker vi, av att hacka
lite extra på tillvaron:
skatterna är för låga eller för många
och höga
Nobelpriset går till okända författare
vars böcker ingen har läst o
jag kan aldrig gissa vem det blir
Tänk att Astrid Lindgren aldrig fick Nobelpriset

Och vi tvingas köa för att få ut pengar
ur automaterna och koden har jag glömt
och vi köar för att lämna ifrån oss
våra surt förvärvade slantar i affärerna
och när man ändå köar passar
någon på att smita före. Så det är!

På vintern är det inte skottat
våren är för kort,
sommaren är skräpig med för mycket
getingar och mygg
och på hösten blir det blött och kallt.

Och i kyrkan är det för långt
och är det inte för långt
är det för tråkigt
och är det inte tråkigt
ja då är det i alla fall obegripligt…
och religiöst, glöm inte det!
Prästerna talar för länge
och ibland är det för tyst
och då hör man inte…

Vilken förskräckligt passande
högtid Acksägelsedagen kunde bli.

Vill man fortsätt leka med helgerna
kunde man möjligen våga hålla en
Packsägelsedag och lufta alla fördomar
om hur andra är, det har hänt att
vi tyckt att de är ”ett pack”…
alla dom där som inte är så
förträffliga som vi…
Och just här närmar vi oss
på fullt allvar dagens text
Vi kommer från fördomarnas håll,
våra egna och andras.

Var det några israelerna inte
tolererade och tålde så var det samarierna.
Och här berömmer Jesus ännu en samarier,
ni minns att Han lyfte fram en märklig
person till världsberömmelse:
han som hjälpte den misshandlade
den barmhärtig samariten, samariern.
Som hjälte har han gett namn åt stor
medmänsklighet och hjälpverksamhet
Den föraktade, han som tillhörde ”packet”,
blev det goda och lysande föredömet!

Spetälskan, lepra, var en förfärande sjukdom
med kroppsdelar som förtvinade, vanställdes
och ibland förlorades. Omfattande hudskador
knutor och vätskande sår…

De utrustades med bjällror för att varna
omgivningen, de tvingades ropa ut sin orena
närvaro. Därför står det i texten
att de stannade på avstånd och ropade:
”Jesus, mästare förbarma dig över oss!”

Fortfarande kämpar 10 miljoner människor
mot sjukdomen som kan botas med antibiotika!

Tio blev helade på väg till prästerna!
En återvände för att tacka!
Känner vi igen oss själva och våra liv
i detta? En gång av tio tackar vi Gud
för det som hänt oss.
Mycket ofta tar vi bara för givet att
det goda som händer har hänt.
Att det är Gud som ska ha tacksägelse
och lovsång glöms. Vi går vidare
som om det goda vore något alldagligt.

I början av min predikan roade jag mig
små kommentarer om vårt missnöje och gnäll,
egentligen helt onödiga
Vi vet att vi behöver arbeta med hur vi lever
och stryka bort missnöje och missunnsamhet,
avundsjuka och gnäll!

Var stund ska all vår tacksamhet
riktas till Gud. För dessa fantastiska körer:
Cantores och OPQ. För en levande församling
för Er som är här och lovsjunger Gud med höga röster!
Till Gud som är här i sitt heliga tempel
riktar vi vår stora tacksamhet

Vi tackar för den nya dagen, för andningen,
för livet, för vänskap, för musiken,
för sångens glädje, för närhet, framtidshopp,
för hälsa, kraft i svårigheter, för att vi blev
burna genom sorgens svåraste passager
för allt som växer, för naturen, för…
fyll nu i med Din alldeles egna tacksägelse
den denna högtidliga TACKSÄGELSENS dag!

Vi följer dagens föredöme, samariern
som vänder åter och faller ner på sitt ansikte
och prisar och lovar Gud!

Jag har mycket, oändligt mycket att tacka för!
Och Du? Det har Du säkert också!
Då är detta platsen och stunden.


Predikan i Olaus Petri kyrka i Örebro, Tacksägelsedagen 2009
Evangelietext: Lukas 17:11-19

Hoppa och hoppas

Med ett flygplan gör man ett hopp över Östersjön... och det kan man kalla skutt!













I dagens Familjemässa i Olaus Petri används Evangeliet från 16 söndagen efterTrefaldighet, 2 årgången: Luk 7:11-17.

Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten bars det ut en död. Han var ende sonen, och hans mor var änka. En stor skara människor från staden gick med henne. När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: "Gråt inte." Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: "Unge man, jag säger dig: Stig upp!" Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor. De fylldes alla av fruktan och prisade Gud och sade: "En stor profet har uppstått bland oss" och: "Gud har besökt sitt folk." Detta tal om honom spred sig i hela Judeen och landet där omkring.

Om Ni ser någon som står
och slår sig på benen
och vaggar fram och tillbaka
då undrar vi vad den där
människan håller på med.

Om personen finns
på en idrottsplats?
Då skulle det kunna vara
Kajsa Bergkvist -
en fantastisk höjdhoppare
som förbereder ett hopp.

Hoppa och skutta är härligt
För att det ska vara
roligt på morgonen
eller för att det ska gå undan
så säger mammor och pappor ibland:
Upp och Hoppa!
Men så sägar man inte
till någon som har så ont
att hon inte kan röra sig
Så säger man inte
till den som är svårt sjuk.

Särskilt när man är liten
är det skoj att hoppa -
men det finns vuxna som
tycker om det också.
Vi hoppar som vi kan
Man kan hoppa av skratt.
Eller för att något är så pännande
att man inte kan så still.

Hur hoppar de stora?
Ofta tävlar de i hopp.

Hästhoppning finns ju
men då är det faktiskt hästen
som hoppar över hinder.
Och ryttaren som klamrar sig fast
på ryggen försöker säkert hjälpa till.

Höjdhopp är svårt.
Man ska ta sig över en ribba
utan att den trillar ner.

Längdhopp är ungefär detsamma
men man hoppar inte över
utan framåt så långt man bara kan.

Eller tänk på hopp i konståkning (skridskor)
från trampolin: simhopp
och många andra slags hopp

Agility kallas det när
man har hinderlöpning med hundar
eller kaniner som bland annat
skuttar över hinder
Vad gör man när man hoppar?
Man tar fart och verkligen lyfter
nästan flyger
upp från marken
och så landar man
någon annan stans.

Det finns en ö i Östersjön
där ligger det en stor ö
vet ni vad den heter?

Där föddes jag och runt
hela Gotland är det vatten
Man måste åka båt
eller flyga om man vill därifrån
Sedan jag var riktigt liten
har jag längtat någon annan stans
till resten av Sverige till Oskarshamn
till Nynäshamn, till Stockholm.

Båt åkte vi ibland till fastlandet.
Men det mest spännande var när jag fick åka
flyg till Stockholm ensam som liten pojke
Vilket hopp över Östersjön
Upp och så landade man någon annan stans
Hopp är också längtan efter
att något ska ändra på sig
ska bli bättre.

Och i några stora hus Kungstornen
fanns det rulltrappor.
På Gotland hade man inga rulltrappor
där fick man gå själv

Vi hoppas att vädret ska bli bra
att vi ska få vara friska
att få vara med dem vi tycker om

Idag har vi hört om en mamma
som nog hade förlorat hoppet
Hennes pojke hade nog blivit svårt sjuk
och sa hade han dött.
Då kom Jesus.
När han kom blev det annorlunda.
Han kunde ändra på saker och ting.
Till och med döden kunde han
sudda bort.

Så är det inte jämt.
Vi blir ledsna när någon dör
vi saknar dem så det gör ont.
Vi gråter och längtar.

Men i berättelsen i Bibeln
kan mamman börja hoppas.
Jesus säger inte upp och hoppa.
Men något viktigt händer.
Riktigt vad vet vi inte.
Pojken sätter sig upp och
går till sin mamma.
Tänk så hårt hon måste
ha kramat sitt barn!
Hon blev nog så glad
att hon hoppade
och skuttade.

Hur kan det vara så?
Nära Jesus finns himlen.
Guds rike är där.
Och i himlen lever
också de som dött.

Så idag ger Jesus oss alla
ett hopp att även om vi dör
så finns det liv
nära Gud, hemma hos Gud!

En vandrande förbön

Jag vill presentera för Er en döv person som knappt kunde tala. En viktig och betydelsefull person. Vi kan föreställa oss att han betydde en hel del för sin släktingar och vänner. Kanske skam för dem som avskydde sjukdom och brister. Glädje för dem som lärde känna honom och levde nära. Vi vet med säkerhet att han omgavs av människor som brydde sig om honom, som ville honom väl.

Hur vi vet det? Jo, det verkar som han själv inte var så intresserad, om det nu berodde på att han inte förmådde eller kunde.
Hör man inte, och det har många kyrkobesökare erfarenhet av, så blir möten inte alltid meningsfulla, det blir lätt så att man lämnas utanför.
Där kom de till honom med en man som var döv och knappt kunde tala.
DE kom med man. Han fördes dit av andra.

DE bad att Jesus skulle lägga sin hand på honom. En slags ambulans. Ett sällskap vandrande förböner! Deras bön nöjde sig inte med att vara en avlägsen och allmän önskan.
Bönen fick fötter och tog med sig personen de brydde sig om, honom de ömmade för.

Vi har ofta talat om beröringens betydelse. Handpåläggning var och är fortfarande en metod som används för att åstadkomma läkedom och hälsa: Och Jesus rör vid den döve som knappt kunde tala.

Se en person med funktionsnedsättningar, handikapp. Se släktingar och vänner som bryr sig. Som vet att det finns hjälp, bot. Frihet och hälsa att få. Handlingsmänniskor som gör något själva. Jag hör dem riktigt bestämt och myndigt säga: Följ med här!

Så har vi Jesus som ser mannen, lägger händerna på honom, rör vid öron och tunga och spottar i hans ögon. Som efter en blick och en bön mot himlen befallande säger: Effata! Upplåt dig, öppna dig!

Och nu kan han höra och tala. I vår tid hade det öppnat otroliga möjligheter. Vi kan ironiskt tänka: Hurra, nu kan jag bli sportkommentator i TV. Jag kan göra stand-up, bli präst eller politiker och få tala oavbruten mycket längre än vad som är nyttigt. Jag kan skaffa mig en ipod, en mp3-spelare, och avskärma mig från omvärlden och lyssna dygnet om på musik.

Men det som sker är allvarligt och helt livsavgörande. Mannen får en ny framtid. Ett nytt liv. Att det har med Guds rike att göra, förstod de alla då mycket bättre än vi gör idag...
När frälsningens tid är inne då skall, som Jesaja (kap 35) berättar om, öknen och ödemarken jubla, det förtorkade landet glädjas och blomma. Folket får då skåda Herrens glans, vår Guds härlighet. Då skall man ge styrka åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän, och, hör nu: Då skall blindas ögon öppnas och de dövas öron höra! Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel

Den enskilde personen blir ett vittnesbörd om vad som ges åt alla, åt landet och folket. Dövheten försvinner, orden får flöda fritt!

Frihet för ett land, för oss alla, beror också på och hör samman med, om personerna, om enskilda människor, har goda liv. Att de lever med frihet, hälsa och livskvalitet!

I andra Mosebok (4:10-17) frågar Herren en allvarsam fråga. Mose tycker han har svårt med orden, det går trögt och blir tveksamt. Vem har gett människan hennes mun, frågar Gud.
Vem är det som gör henne stum eller döv, seende eller blind?

Och vi värjer oss i vår tid för att Gud skulle orsaka allt lidande som hör samman med funktionsnedsättningar, med ohälsa och hinder. Men Gud stannar inte vid att ta på sig detta ansvar. Gud vredgas (blir arg) på Mose som inte vill bli ett sändebud.

Nu avslöjas något om frihetens villkor.
Det går an att kräva sin egen frihet.
Kravmaskiner som ropar frihet
men inte ställer upp när andra behöver
har inte förstått.
Friheten beror i mycket på dem som kan
erbjuda och forma den, skydda och försvara den.

Inte på dem som kräver den för egen del
utan att erbjuda andra det de själva vill ha.

Man måste garantera andras rätt. Friheten, rättigheterna balanseras av skyldigheter. Friheten uppstår när vi delar ansvar med varandra. Det räcker inte att säga att den enskildes frihet inte får skada andra. Vi måste nå mycket längre. Lika mycket som jag får måste jag ge. Men kan man verkligen få ut sådan slutsatser av dessa texter. Nej, det går inte. Men antydningarna finns där. Och lägger man samman det vi läst idag med det dubbla budet om kärlek till Gud och medmänniskan blir det tydligare. Och när vi erinrar oss den Gyllene regeln (Mt 7) blir det glasklart: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

För kristna är tacksamhet över friheten i Kristus, i nåden från Gud vår drivkraft. Mose tvingades öppna sig för att Gud av honom krävde handlingar han inte ville utföra. Han fick inse att någon, han själv, måste gå med bud. Ge ord åt andra. Och den döves vänner är frihetens grovarbetare.
Någon måste bli ambulans, vara vandrande förbön.

Ytterst är all frihet rotad i Guds gåva till oss. Jesu ord om att öppna sig är en öppenhet för att ta emot undret, frihetens gåva. Det som hände den döve mannen kan hända oss i Olaus Petri och alla andra: Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes, och han talde riktigt.

Predikan i Olaus Petri kyrka, 12 söndagen efter Trefaldighet.
Predikotext: Markus evangelium 7:31-37

´Gudstjänst, hur kul är det?

Beredelseord:

Gudstjänst, hur kul är det! Så sa konfirmanden.
Som tyckte den var främmande, konstig.
Men fantasier som Starwars, Harry Potter och Animéfilmer
gick naturligtvis an.

När konfirmationen var inne firade hon inte längre
gudstjänst från utsidan, som åskådare. Hon hade fått
uppleva befrielsen i att lägga ifrån sig alla, precis alla,
bekymmer. Känt hur hon blev lätt om hjärtat när hon
inte längre var orolig för det som gått snett och blivit fel.
Förlåten, befriad!

Fler dimensioner hade öppnat sig, hon upplevde hur taket
lyftes av under kyrkans lovsång. När prästen sjöng änglarnas
julsång svarade himlens härskaror med Guds lov. Församlingen
stod i sällskap med ärkeänglar och serafer inför Guds tron.
Tala om välfylld kyrka – fast världen inte kunde se det.

Hon hade börjat ta emot bibeltexterna som vägledning och
inspiration. Det var viktigt att fundera kring frågor om hur
man kan leva sitt liv i tro, ett gott liv, ett liv i kärlek?
Hon tillhörde nu en jättefamilj som över hela världen samlas
för att fira gudstjänst.

Predikan hjälpte henne ofta att tänka vidare – somligt gick
direkt in, annat tvekade hon inför. Särskilt om predikan
blev mer än åtta minuter. Då krävdes tålamod och eftertanke.
Ibland också samtal.

Hon tog till sig nattvarden som band henne till alla
kämpande kristna, förr och då och här och nu.
Det som har varit, är och skall komma fanns där
när Kristus i nattvarden steg ner och mötte henne.
Och tillhörigheten var självklar: en stor gemenskap
där människorna fått ett uppdrag: att leva i tro
som utsända i världen.
Att kämpa kampen mot det onda.

Hon hade sett bortom det världen kunde se. Hon hade skådat
gudstjänstens många dimensioner. Kul är inte ordet.
Det är oändligt mycket större än så, bara man är öppen för det.

Och nu? Nu lägger vi fram allt inför Gud med bön om förlåtelse
och befrielse och bekänner våra felsteg och synder.

Finns uttrycket att gå vilse längre?

Alla gillar inte fotboll. Men de som gör det kan inte gärna ha undgått att jubla över U-21 landslagets framgångar. Vilka duktiga ungdomar. Vika mål de har gjort! Och vilket jubel på läktarna när målen kommit!

Jaaa! Så skriker man. Människor har hoppat och studsat och jublat. Gränslöst lyckliga har de blivit. För en liten boll innanför målramen! En riktig orkan av glädje. Så där ofattbart glad som man kan bli över oväntade men strålande goda nyheter. Tänk på journalbilderna från fredsslut. Glädjefnatt!

Idag har vi lyssnat till en text med osedvanligt mycket glädje. När herden hittar fåret blir han glad. Han samlar grannar och vänner och säger till dem: gläd er med mig, jag har hittat fåret. Och som om det inte var nog lyfter glädjen taket. Jesus säger: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.

Det himmelska jublet övergår säkert vilken fotbollstokig publik som helst, för det är i himlen glädjen, dess ursprung och källa finns.

Idag bad jag Er lyssna särskilt uppmärksamt till testläsningen. Den är hämtad ur liknelsekapitlet om det förlorade: fåret, penningen, och den förlorade sonen. Ni skulle fundera över vad som stannar kvar i minnet efter att Ni hört texten. Några har säkert tänkt på all den där glädjen!

Men andra har fastnat för och tänkt på textens verkliga individualist, det vilsegångna fåret. Ett får som är lika viktigt som nittionio andra, ja ännu viktigare eftersom de många lämnas. De klarar sig, men det gör inte det i öknen bortsprungna och förlorade fåret. Herden söker det. Liknelsen handlar om oss, om människor vilka som helst. Om det är du och jag som föreställer det förlorade fåret så inskärper texten i vårt medvetande att Gud söker oss. Gud söker oss för att rädda oss.

Någon har grubblat över de nittionio. Kan de bara lämnas åt sitt öde. Lämnar han då inte de 99 i öknen…? Nej, egentligen gör han väl inte det. Kan ett får vara värt att de många riskeras? Ett klassiskt etiskt dilemma. Omvänt finns det i problemet – kan en offras för att många ska leva? Om man genom att döda en person kan rädda flera hundra som annars själva går en säker död till mötes – hur gör man då? Jesus gjorde det, men med sitt eget liv. Han offrade sig för att många skulle leva fullödigt och gott.

Står de 99 för församlingen som har samlats in i fållan? Är de redan räddade? Har de sitt på det torra? De rättfärdiga som inte behöver sin herde, inte just då. Eller ska vi tänka som i Romarbrevet? Ingen finns som är rättfärdig, ingen enda, ingen som förstår, ingen som söker Gud. Alla har vikit av. Alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, ingen enda. Rom 3:10-12

Tullindrivarna och syndarna, publikanerna och syndarna, tänkte någon på dem? Tullarna stod i ockupationsmaktens tjänst och var innerligt avskydda, Quislingar! De sökte sig till Jesus, som inte fördömde dem. Som inte räknade bort dem. Gång på gång visar Jesus hur dyrbara de är för Gud. Antingen dömd och förkastad av samtiden som mindrevärdig och moraliskt förfallen – eller värdefull som en dyrbar pärla för Gud!

Och synden? Tänkte någon överhuvudtaget på den? I vår tid gör vi inte det så gärna. Oftast dras ett streck över människans brister och felsteg. Ändå bryts gemenskapen med Gud och människor emellan systematiskt – och vi missar målet (grundbetydelsen av orden för synd på hebreiska och grekiska). Vi bryter mot Guds vilja och förbundet mellan Gud och människa, så tydligt det syns i GT. Egoism, självtillräcklighet, brist på medmänsklighet… och avsaknad av Gudsrelation, däri består bortvändheten från Gud. Alla har syndat och är i avsaknad…

Vad säger människor i miljöer där vi rör oss? Finns synden så är det i all fall inte hos mig! Allt måste väl vara tillåtet och ska utforskas – utom det som fördöms utifrån andra källor än Guds bud och evangelium. FN:s olika rättighetsdokument hålls fram som en giltig norm. Så trots illusioner om den alltigenom goda människan lever insikter om sådant som är moraliskt fel. Och somliga hållningar och beteenden ses som icke acceptabla.

Men hur går det då för de av nutidens människor som aldrig skulle erkänna att det gått vilse. Ordet vilse finns väl snart inte i vokabulären. GPS-tiden har brutit in. Men ingen erkänner väl längre att de far vilse inom livsstils- och åskådningsdimensionerna. Än mindre finns ord som synd och skuld annat än för andra man pekar ut, utdefinierar, distanserar sig ifrån: sådana är minsann inte vi! Själva är vi hyggliga själar, goda medborgare bortom all misstanke. Om vi felar är det inte vi som gör fel, det verkligt förfärliga utförs av dem som ertappar oss.

Ord som våld, förtryck, mobbing, intolerans, rasism, misshandel, utsugning, folkmord, tortyr, övergrepp… ger en aning om det vi alla ändå fortfarande faktiskt ser och förkastar som felsteg, som något illasinnat och otillåtet. Men gör man sådant är man inte vilsen, utan kallas vanligen för sjuk. Det onda är sjukskrivet. Exempel på något av det vi i vårt samhälle icke tolererar. För en kristen sådant som står i vägen för och bryter Gudsrelationen.

Människor, vi, du och jag, går helt vilse på många olika sätt. Ibland mindre dramatiskt än de sätt orden pekar på. Vi gör varandra illa, gör det onda, det som strider mot Guds vilja, t ex det dubbla kärleksbudet.

Trots att vi felar griper Gud in. Och dagens GT-text blir vårt evangelium. Skulden tas bort och synden förlåts! Den som går vilse, irrar bort från Gud, den gode Herden, välkomnas åter, förlåten och skuldfri.

Vi mättas av det goda i ditt hus, av det heliga i ditt tempel – fållan för de 99 var väl Gudshuset, templet, där man var trygg.

Du förbarmar dig över oss på nytt och utplånar våra brott, du kastar alla våra synder i havets djup. Men så är det inte i samtiden. Den som felat får ingen nåd, finner ingen förlåtelse. Avgå, ljuder ropen till LO-ordföranden eller vd:ar som misslyckats.

Även dessa som tror på människans inneboende godhet, som tror att synden inte existerar, som tror att Gud är en illusion, alla dessa ger sig den gode Herden ut för att finna. Måtte Gud finna dem och föra dem in i gemenskap med honom och hans kyrkas gemenskap!

Predikan i Viby kyrka (nära Vretstorp utanför Örebro) den 3 söndagen efter trefaldighet. predikotext: Lukas 15:1-7 och texten från GT var Mika 7:18-20.

Förflyttning är lika med förändring

Lärjungarna fick se hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Där står lärjungarna och blickar mot himlen. Men änglarna undrar varför de ägnar sig åt denna fjärrskådning. Det påminner om ett påstående som flyter runt i många predikningar och som jag gärna använder igen: Bara för att man har sitt hjärta hos Gud behöver man inte ha sitt huvud bland molnen. En påminnelse om att vi har viktiga uppgifter här. Som att leva våra liv.

Alla har vi varit med om egen hiommelsfärd och somliga har det hänt många gånger! Vi som har åkt med flygplan har lyfts upp och från släkt och vänner har vi försvunnit i molnen, åtminstone för en stund.

Astronauter och kosmonauter har prövat att göra små hopp utanför jordens närmiljö. Men enbart iförda tryckdräkter, raketer och avancerade farkoster blev det möjligt. Jesus var inte astronaut. Det vi hör talas om idag är mer avancerat och något annat.

Helvetet, dödsriket och kaosmakterna var ”därnere” och Guds sfär var beläget ”däruppe”. Och vi människor befann oss mitt emellan, i en dragkamp mellan dessa krafter. Världsbilden var sådan att detta gick an. Den grekiska mytologin flyttade gudarna till himmelska världen där de befästes som stjärnbilder på himlavalvet. Som Gud i skapelsen spänt som ett tält över jorden.
Men när vår förståelse och kunskap förändras, måste inte också vi ställa nya frågor?

Fysikens frågor skulle väl handla om: vart tog Jesus vägen? Fortsatte han ut i himlarymderna? Bytte han tidszon? Öppnade han därinne i molnet en port till en annan dimension? Frågor utan vetenskapliga svar. Vi vet helt enkelt inte, vi står utan sådana bevis. Men frågor som vetenskapen går bet på kan tron ge sina svar. Och innesluta berättelserna i en stor bejakelse av att Gud gjort och gör stora ting. Förtröstan och tillit heter de svaren.

Sedan Kristi födelse har man brottats med att få ihop tro och det man visste om världens beskaffenhet. Några av oss kan minnas sextiotalet, för andra är det något man läst om i tidningar och böcker. Biskop John A.T. Robinson av Woolwich är redan bortglömd av många. Han funderade över vår Gudsbild. Honest to God hette hans bok. Ungefär: med ärlighet inför Gud. På svenska blev boktiteln: Gud är annorlunda.

1963 vållade den boken konvulsioner inom och utom kyrkan. Och man gav till och med ut en bok om The Honest to God Debate. Robinson försökte foga samman sin tro med vetenskapens kunskap och betraktelsesätt. Han konstaterade att det inte tycks finnas någon plats för Gud – det saknas inte endast rum för honom i härbärget utan i hela universum, ty det finns inte någon ledig plats kvar. Han diskuterar vad som händer med vår tro om den blir beroende av, och hakas upp på, en föråldrad världsbild.

Den Nicenska trosbekännelsen låter Jesus först stiga ner från himlen. Och när han stigit upp till himlen betyder det att han återtagit sin ursprungliga plats, sin roll, återvänt till den gemenskap vi kallar Gud, Fader, Son och Ande. Men en dag skall han återvända. Därifrån igenkommande i härlighet, bekänner vi. Och den Apostoliska bekännelsen låter också Jesus stiga ner. Men här gäller nederstigandet dödsriket.

Himmelsfärden har givit näring åt föreställningar om en avlägsen Gud. Om en frånvarande Gud. En Gud som inte längre angår oss. En död Gud. All brist på engagerad närvaro i vår tid, i familjer de frånvarande fäderna, i samhällets utkanter obefintliga nätverk, för de sjuka och fattiga en obarmhärtig tillvaro… Allt sådant tycks bekräfta en sida av himmelsfärden. Kristus överger oss. Lämnar oss såsom vi dagligen överger varandra.

Förflyttningarna markerar förändringar. Och när språket inte räcker till blir det bilder. Om vi sitter som fångar hos den västerländska filosofin som tror sig kunna fatta och förstå allt - blir himmelsfärden ännu ett tecken på religion som vidskeplighet. Men vi behöver bilder som hjälper oss att hantera gåvan av liv. Och den stora frånvaron som döden utgör. De vi är mest fästa vid rycks ifrån oss. Som när Jesus lämnar sina lärjungar. Himmelsfärden visar att vi inte äger varandra, att till livet hör att vi måste skiljas. Men hoppet om återförening består. Jag skall komma tillbaka, är hans budskap. Och vi är faktiskt inte svikna, vi får Anden, Hjälparen, en nynära relation.

I himmelfärdsberättelsens riktning upp går Jesus från förnedring till upphöjdhet, från det fattbara till det ofattbara, från det synliga till det osynliga, från det mänskliga till det gudomliga. Nu står han över våra mänskliga begränsningar. Jesus är hos Gud, på Faderns högra sida. I honom är människan på ett sätt redan där, men ännu inte helt och fullt! Vi är inte framme, inte än.

Varje gudstjänst här i Olaus Petri ser vi himmelsfärden med nya ögon. I mässan lyfter prästen brödet mot himlen i den rörelse vi kallar elevation. Där visas och upphöjs Kristus inför våra ögon. Den osynlige Herren kommer till sin kyrka, till oss, ger oss sin närvaro på nytt. Bekräftar oss genom att vara Gud. Och vi böjer våra huvuden, och faller på knä, i vördnad för Kristus.

Kyrkan är en öppen bok

Predikan på Påskdagen i Olaus Petri kyrka - så som den var tänkt. Text ifrån Markusevangeliet 16:1-14.

Idag tänkte jag tala mest med Er barn. Och de vuxna får vara glada om de kan hänga med.

I morse när vaktmästaren öppnade dörrarna till Olaus Petri kyrka var det ungefär som när man öppnar en bok. En bok har ju massor av sidor med en berättelse. Och när man har börjat läsa eller lyssna om någon läser för en, så vill man nästan inte sluta.

Idag ska vi titta på några av kyrkans sidor. Vi ska läsa berättelsen som finns i huset. Den är spännande och kan berätta så mycket, bara man vet var man ska titta och läsa. Somliga av oss kan läsa böcker, andra kan inte det ännu. Och så finns det människor som är jättebra på att läsa hus.

Kom hit får Ni se. Se där, det finns det en oxe uppe på pelaren. Och där är ett lejon...och en örn. Det är de fyra berättelserna i Bibeln om Jesus som bilderna handlar om. Vilka skrev berättelserna, evangelierna som vi kallar dem? Just... Och idag har vi läst ur lejonets bok om Jesus.

En gång bråkade man med Jesus för hans lärjungar, sådana som vi, de sjöng och var glada för att de var vänner till Jesus. Och då sa några som inte gillade det där ifrån på allvar, mycket strängt. - Säg till dina lärjungar att de håller tyst. De lät säkert väldigt mycket eftersomde hade roligt tillsammans. Ungefär så där som körerna sjöng nyss. Starkt och högt. Snart ska de sjunga ännu starkare. Tänk om de blir tystade...

Och då säger Jesus: om de tiger ska stenarna ropa. Och lägger man örat till en pelare eller en kyrkvägg och är riktigt tyst så hör man dem ropa. Långt därinne: Jesus är uppstånden. Och så ropar de utanpå förstås om att vägen till himlens paradis har Jesus öppnat. Och stenarna blir så glada att de får knoppar, se varenda pelare har knoppar, och uppe i taket växer blommor och blad. Hela kyrkan ropar om det Jesus gjort – vunnit seger över döden! Vilken Påskkyrka!

Vilken dag är det idag? Svar: Påskdagen! Vad handlar den om? Svar: Jesus har uppstått! Vet Ni vad man brukar säga till varandra på Påskdagen? Vad är det vi säger egentligen? Trevlig sommar! God Jul! Och GLAD Påsk! Glädjen känner vi för det Jesus gjort för oss. Över hela världen går ropet: Kristus är uppstånden! Och då svarar alla: Ja, han är sannerligen uppstånden (och ibland lägger man till från de döda, så att alla verkligen ska tänka på hur riktigt bra det är).

Nu kan man kanske inte bara kan kliva på en buss och göra så. Istället för att säga att man ska åka till Vivalla så ropar man: Jesus är uppstånden! Vad ska chauffören svara? Jaha, och du är påstigen här, tänker du betala? Eller: Här ska det inte vara någon uppståndelse. Sitt ner och var tyst!
Men visst vore det bra om han svarade: Vad säger DU! Är Jesus uppstånden? Då får du åka gratis!

Lättast att läsa är bilderböcker. Då kan man se på bilderna och tänka. Vi har en fantastisk bilderbok i färg ovanför orgeln. Stackars Mats han som spelar han kan knappt se de fina glasmålningarna. Men om vi ställer oss här då syns det. Där är berättelsen om Jesus som tvättar fötterna på sina lärjungar för att de ska förstå att man ska vara kärleksfull mot varandra, och där Jesus i Getsemane med sina sömniga lärjungar, där säljs han för pengar, törnekronan sätts på, han snubblar med korset och en Simon hjälper till eller en Veronika torkar av hans svettiga ansikte, de är där. Och så korsfästelsen. Till sist - Jesus läggs i graven.

Har Ni gjort änglar någon gång? Hur gör man det? Lägger sig på rygg. Och viftar med armarna. Helst ska det vara i snö förstås – men snön har smält så vi får ta mattan här. Om man bara sträcker ut armarna vad blir det då? Ett kors. Se här. Om någon lägger sig på golvet med utsträckta armar så ser man ju Olaus Petri kyrka. Där nere i väster har vi ingången. Där utanför ligger hela världen. Där är fötterna. Tänk att ha hela världen för sina fötter. Och häruppe finns altaret, det är Ditt huvud. Och armarna är där orgeln finns och kapellet där borta med det fina altaret som ser som sten fast det är trä. Kyrkan är ett kors. Så hela tiden berättar vår kyrka om påsken. Det var ju då korset blev vårt tecken.

Ligger man på rygg i en kyrka så ser man taket – och tittar man noga efter så nog flyger det änglar däruppe. De syns inte alltid så bra, men ibland ser man nästan hur det rör sig som av änglavingar.

När Jesus hade dött och lagts i graven så kom änglarna. Jag tror förstås att de var med hela tiden. Men de fanns med när graven öppnades.

Nu går vi och hälsar på änglarna. Här! På pelarna. Här är altaret och himlen riktigt nära. Och titta här. Änglar runt Jesus när han har blivit levande igen. De betjänat honom kallas det. De hjälper till och de sjunger för honom - lovsång.

Törnekronan med taggar som skulle riva honom. Men nu ser vi honom med en kungakrona. Se däruppe, kyrkfönstret. Och på korset som vi bar in förut.

Och påsklandskapet här. Agneta har byggt upp hela påsken. Vad ser Ni? Det tomma korset! Och den tomma graven! Jesus finns inte kvar där – han har uppstått. Kristus är uppstånden! Om det ska Barnkören sjunga nu...

Bortom alla invändningar

Vi har hört berättelsen och har intrycket att vi är öppna inför den. Beredda att ta ställning till det vi hör: opåverkade, klartänkta och kritiska. Men våra förutfattade meningar då? De grundantaganden som vi bär med oss sedan tidigare i livet. Det Du och jag tagit intryck av tidigare talar kraftfullare än någon predikan. Prediksstolsorden tar sig knappt igenom.

Långfredagens dramatiska händelser handlar om Jesu död. Jag vet inte hur många invändningar som riktats mot berättelsen om Jesus och hans död. Bortförklaringar i massor. Åsikter som blivit en skyddsmur bakom vilken många kan gömma sig. Vad säger man?

Detta har inte hänt, det är inte historiskt. Då säger jag att Markusevangeliet är en berättelse som avslöjar något om livet. Om svekfulla människor, om dödens oundviklighet, om närhet och övergivenhet.

Detta har inte hänt - det är som en roman, påhittat. Och jag säger att texten inte är någon litterär fantasi med uppdiktade roller – utan en berättelse om verkliga människor av kött och blod. Vi känner igen oss i dem.

Detta är inte sant – det är en legend som inte kan tas på allvar. Och då säger jag att berättelsen höll att bygga en världsvid kristen kyrka på, med en levande kyrka vars tro lever obruten och stark i människors hjärtan. Rikt liv, mening, hopp och tro kan det ge.

Detta handlar inte om Guds son utan gäller någon som man försökt göra intressant. Och jag säger att Jesus Kristus var av Gud. Sänd för att världen skulle förstå vad kärlek är, vad kärlek kan göra!

Detta är inte viktigt – en så gammal historia har inget att ge oss idag. Och jag säger att berättelsen om Jesus Kristus just idag är ett levande Ord som kan befria och frälsa. Det som hände då har i grunden förändrat världen.

Detta är inte för mig - jag som tvivlar, söker, tvekar. Denna gång är det Jesus som svarar. Han ser framtiden i oss, i oss ser han tro. Din tro har hjälpt dig, säger han

Så riv Din personliga skyddsmur. Ta emot denna Långfredagstext som en gåva – inte som hot
mot din tankeförmåga eller ditt förnuft. Och låt den möta Dina erfarenheter av övergivenhet, av utanförskap, av en medmänniska som hjälpt dig. Möt genom hans död den sorg som är Din – den Du bär inbäddad i Ditt liv.

Markus ger oss den äldsta berättelsen om Jesu lidande och död. Den återges i presens, som något som händer nu. Därför blir varje påsk en så laddad tid, fylld av Guds nu. Påsken blir närvarande. Verklig. Kort ska vi nu besöka texten och lägga märke till vad som händer.

Simon som var från Nordafrika (Cyrene) kommer resande från landet och tvingas bära Jesu kors. Vilket senare blev en förebild för hur en kristen skall vara – beredd att hjälpa, villig att bära andras bördor. Men också beredd att utstå och lida. Är vi beredda?
Man kastar lott om hans kläder. Den som kan beröva en människa hennes kläder, tar ifrån henne det lilla skydd mot en obarmhärtig omvärld hon har, förnekar hennes värde. Utan kläder visas människan som maktlös och utan värdighet.

Jesus ska dö bland förbrytare och rövare. Han spikas på korset, och med honom spikas varje mänsklig brist, vår världs ondska, vår egen synd: svek, lögn, kärlekslöshet, hat, avund, övergrepp, tortyr, våld. Det naglas fast för att vi ska bli fria.

Ändå väljs Jesus ut för allas hån och förakt. Hjälp dig själv! Stig ner från korset! Så vill man också i den billiga segern över Jesus uppställa bevis, man vill övertyga alla om att han som hjälpte andra – i själva verket är maktlös och hjälplös. Han förmår ingenting, tycks de säga. Och på så vis angriper de Gud som sänt Jesus. Så detta att håna Jesus och tron är inget nytt. Redan på Golgata stiger förakt, rädsla och hat fram. Inte ens vi går fria.

Nära döden förmörkas så hela jorden. Hela jorden, ja universum berörs: solen förmörkas. Ett tecken man förband med domens dag: solen förmörkas och månen lyser inte (Mark 13:24). Detta har verkligen kosmiska proportioner.

Människor sviker och överger varandra. Det vet vi. Så menar många att Gud gör – och de kastar sin förtvivlan mot himlen. Även Jesus. Min Gud, min Gud, ropar han. Det är fortfarande hans Gud. Jesus härdar ut i tilltro till sin Gud! Trots att Gud inte tycks lyssna till hans bön, verkar frånvarande, inaktiv, tyst. Alla kan vi känna oss övergivna, försmådda, glömda – och då är Han där, hos oss.

Jesus dör.

Med ett högt rop slutar han att andas. Som ett rop av förtvivlan eller möjligen den övertygades segerrop? Och förhänget i templet rämnar. Det som skulle skilja heligt och profant brister – templets tid är över, Gud är alltets Herre. Och officeren – tagen av det som skett – ger sin bekännelse: Den mannen måste ha varit Guds son.

Till sist ett möte med kvinnorna som följer Jesus. Som inte överger honom. Som står kvar. Se hur de båda Mariorna troget står kvar, de står där till höger i vårt altarskåp.

Kvinnor, inte vittnesgilla i sin tid. Som en föraning om alla invändningar, allt tvivel. Men kvinnorna som tror berättar och vinner tilltro. De tiger inte. Snart ska de gå till graven för att visa sin kärlek och respekt. Och vi följer med, sörjande och skakade. Och vi väntar och hoppas på ett undret. Vi tror, vi vet att allt kan vända. När Jesus ska stiga ur sin grav som Herre över död och liv...

Trettonde och fjortonde Stationen

Jesus tas ned från korset /13 stationen/

Se korsets trä! Där på korset hänger han. Vår Herre och mästare. Jesus från Nasaret. Judarnas konung. Vår vän. Död.

De korsfästa får sina benpipor krossade. För att påskynda döden. Men Jesus som redan är död får ett spjut stucket i sidan. Och då kom det blod och vatten. Detaljerat och makabert skriver Johannes i sitt evangelium. Det är som en reporters skildring av en massaker. Som en sammafattning av vad som händer i världen. För att vi ska se omvärlden och förstå den genom det som hände på Golgata.

Här är hans kropp och blod. Jesus är död. Han har sagt att det är fullbordat, han har böjt sitt huvud och han har överlämnat sin ande. Här är hans kropp och blod. Men han, är han också här, är han närvarande? När han tas ned från korset har han då redan stigit ned i dödsriket? Och vi undrar var dödsriket är beläget, men vet att det ligger tätt intill, vägg i vägg med våra liv.

Jesus läggs i graven /14 stationen/

De tar hand om Jesus. Med oljor och svepning och örter. Med händer som genom beröringen talar om hur vi behöver varandra. När vi tar hand om våra döda är det yttersta beviset på att vi människor hör samman i familjer och släkter, i folkgrupper och nationer, i en enda mänsklighet.
Vi tar hand om våra döda och ger dem ett rum för vila. Sov i ro, viskar vi. Vila i frid. Älskade vän, farväl, sov gott! Döden ser ut som sömn och vi hoppas på att döden likt sömnen ska ta slut. Vi hoppas det uppvaknande som ska återge oss varandras närhet. Att det definitiva förvandlas till en tillfällig frånvaro som kan göras till ny närvaro.

Jesus får också en grav. Alla som tagit farväl av en anhörig vid en begravning, i kyrkan eller vid en grav, vet att en del av oss själva också dog och begravdes. Inget blir sig någonsin mer likt. Aldrig mer, ropar det i oss. När Jesus läggs i graven begravs också vi med honom. Men här kan det väl inte vara slut? Vid graven...

Elfte och tolfte Stationen

Jesus spikas på korset /11 stationen/

När hammarslagen driver in spikarna och repen surrar fast de korsfästa har alla glömt. De har glömt undervisningen: allt vad ni vill att människorna skall göra… Men som så ofta är hatet delegerat. De som vill åt Jesus behöver inte göra det smutsiga hantverket. Fotfolket verkställer det andra tänkt ut.

Den som fästs vid korset vet vad som väntar. Ett utdraget döende, fyllt av lidande. Överallt har människor utvecklat raffinerade sätt att tortera och plåga sina motståndare. Världshistoriens brännpunkt den våldsbenägna människan som plågar en medmänniska till döds. Paul Claudel skriver i Korsets väg (proprius, 1983): Du är fast, Herre, du kan inte komma undan. Du är spikad vid korset genom händer och fötter. Vad sökte jag i himlen tillsammans med kättare och galningar? Den Gud är mig nog som ryms mellan fyra spikar.

I honom spikas människors tilltro och förhoppningar fast. Där naglas hoppet fast, modet, framtidstron, drömmarna och visionerna. Kärlek och medmänsklighet korsfästs. Snart ska korset resas med vittnesbördet om totalt nederlag för Jesus.

Jesus dör på korset /12 stationen/

Maria och Johannes har vågat sig fram. Och andra har hånat Jesus. Av alla Jesu ord om hur livet och tron ska levas blev det ett kors. Åskådarna tystnar. De som älskar Jesus på avstånd är där. De som stått Jesus nära har lämnat honom. Det är som om Gud själv tiger. Guds tystnad ekar. Varför denna övergivelse, detta utelämnande?

När Jesus dör våndas hela skapelsen. Sorg, mörker, jordbävning. Förlåten rämnar och skiljelinjen mellan det allra heligaste, allt heligt och profant, är genombrutet. Döden är här och allt blir tyst och stilla. Tiden stannar. Det är påsk.

Sjätte till tionde Stationen

Veronica torkar Jesu ansikte /6 stationen/

De har bestämt sig för att knäcka Jesus. Eftersom det är deras mål förstår man inte varför han tillåts få så mycket stöd och hjälp av andra. Veronica är en person som går utöver det vanliga, Hon tänker inte på vad hon utsätter sig själv för. Jesus som har det svårt går före. Soldater och ockupanter får säga och göra vad det vill – han Jesus behöver hennes omtanke. Med sin duk torkar hon hans blodiga panna, sveper hans svettiga ansikte med sin omsorg.

Kan det vara Veronicas duk som tar ett avtryck av hans anlete, som avbildar mästarens ansikte? Som sparar honom för evigt. Tänk om vi hade Veronicas starka vilja att värna och omhulda. Hon som ger skydd och stöd på bekostnad av sin egen säkerhet får många av oss att skämmas över vår egen feghet.

Jesus faller andra gången /7 stationen/

En gång är ingen gång, Två gånger är utmattning och vacklande styrka. Att de tvingar Jesus att med alla andra dömda bära sitt kors är bara för att knäcka deras motstånd. de ska bli så trötta och så utmattade att själva korsfästelsen ska verka lockande, bli en befrielse från bördan. Att förtryckare vet vad de gör vittnar detta andra fall om. Han mäktar snart inte mer. Benen viker sig. Här börjar jan ge upp. Gränsen är nästan nådd. Samma gräns har många i sina till synes triviala vardagsliv tvingats passera. Pressen har blivit för svår, trycket för hårt och så viker deras ben, deras ork sig.

Utmattningsdepressionen sätter sig i muskler, i armar eller ben. Något ger vika. När vi brister har han redan brustit för att vi inte ska stå utelämnade. Var finns Veronica eller Simon nu? Vem står vid hans sida?

Jesus talar till Jerusalems kvinnor /8 stationen/

Några har följt med längs vägen. Kvinnor, tålmodiga och uthålliga kvinnor har gjort honom sällskap. Ingen ska behöva gå denna väg alldeles ensam. De slår sig för bröstet och klagar högljutt. I Lukas 23:27 hör vi deras rop. Jesus talar till dem och får dem att tänka på sin egen utsatthet. Gråt över er själva och era barn, säger han. Hur ofta har inte de verkligt utsatta haft mer medlidande med andra än vad de som välgången vaggat haft kraft till?
Utsattheten föder medkänsla och insikt. De delade villkoren öppnar för en delad medvetenhet. De vet något om livet som andra inte har en aning om. Vi byter kanal när det blir för påträngande.

Jesus faller för tredje gången /9stationen/

Tredje gången gillt säger vi. När något hänt tre gånger kan vi inte längre blunda för faktum. Förnekelsens tretal. Förtroendefrågans trefaldighet: Älskar du mig mer än de andra? Den gudomliga fullheten. Tre. Sanningen är att Jesus inte klarar detta längre. Korset är för tungt och hans ork är slut och förbrukad. Vi förstår inte att han kommer på fötter igen. Men det är nu korsfästelsen verkar vara det mindre onda. Vad som helst, bara inte detta. Att han alls kan stå är obegripligt, att han kan bära och röra sig längs vägen ofattbart. Men där ligger Golgata i väntan på hans ankomst.

Jesus berövas sina kläder /10 stationen/

Urgamla texter har skrivit manus för det som nu händer. Psaltaren 22 har blivit till dramaturgi och manus. Nu stjäl de hans kläder. Berövar honom det som skyler. Tar ifrån honom hans värdighet för att knäcka det brutna strået. Det lilla uns av värdighet som funnits kvar hos Jesus tramps ner i tärningsspel om hans tillhörigheter. Allt tar man. Inget har han. Men en värdighet från tidernas begynnelse kan nu anas. Den som förnedras tillräckligt blir förmer än sina vedersakare. Visar sig som mer högtstående, har större rätt till respekt.

När Leonardo Boff i Way of the Cross Way of Justice skriver om denna station kan han se hur Jesus än idag berövas sina kläder, hur han berövas sin yttersta värdighet när någon tvingas se på hur anhöriga våldtas, torteras, kränks eller arkebuseras. I sina bröder och systrar kläs han av och förnedras. Genom dem ber han till Fadern att hans rike måtte komma där tårar eller död inte mer ska finnas.

Femte stationen

Simon från Cyrene hjälper Jesus bära korset /5 stationen/

Vandringsfolket kallade man oss. Vi som såg livet som en väg. Den gick inte lika rak som de spikar man fäste vår mästare vid korset med. Den slingrade i medgång och motgång och gick upp i glädje och ner i sorg. Vid vår sida gick han som tagit de tyngsta stegen. Han tog slagen som var riktade mot oss, han bar vår börda.

Men med sin lidandevandring väckte han oss och gav oss medlidandets gåva. Ur hans nöd växte kärlek fram. Och någon försökte hjälpa honom bära, någon ville lindra hans prövning… Simon stiger fram trots risk och hot. Han vill lindra bördan, han vill bära med Jesus.Idag får vi gå vid sidan om Jesus, bara några steg på hans Via Dolorosa och likt Simon räcka fram våra händer som för att lätta trycket på Jesu axlar. Sätt axeln till, lätta på bördan.

Lär oss gå med varandra
Dela bördorna med varandra
Hjälpa varandra bära

Tack för människor
som finns till hands för att lindra
läka, trösta och hela
Deras insats prisar Jesus
med Simon vill
de lätta hans börda
stå vid hans sida
när han bär vår skuld
på sin rygg
våra liv
i sina sargade händer

Tredje och Fjärde Stationen

Jesus faller första gången /3 stationen/

Att ramla omkull, att snubbla och falla när man bär något är otäckt. Det är då man skadar sig, det går inte att ta emot sig som man brukar. Jesus visste vad som väntade men instinkten är stark. Han försökte säkert hejda fallet och ta emot sig. Inte ens inför döden är kroppen beredd att utan försvar tillåta skador.Jesus faller, liksom vi. Vi faller för att vi felar. Jesus för att han gör det rätta. Kan inte någon hjälpa honom upp…

Jesus möter sin moder /4 stationen/

I Jerusalem finns en the 4th Station T-shirt Shop. När Jesus vandrade vägen stod hans moder Maria kanske just där man idag säljer T-shirts. Kommersen blandas med starka känslor. Israeliska mödrar, Palestinska mödrar eller Argentinska mödrar delar erfarenhet med miljoner andra. Närvarande är alla mödrars förtvivlan över barn som far illa, som går mot undergång och fördärv, som plågas och pinas, som döden väntar på. Maria representerar dem.Alla galna mödrars tysta protest skriar mot himlen. Varför? Kan ingen stoppa detta! Maria ser Jesus och deras blickar möts. Kärlek och förtvivlan utbyts. Med ett ögonkast säger de allt. Ögats blick bär långt bortom orden. Hon ser sin son. Sonen ser sin mor. Mer hinner de inte ty döden väntar otåligt.

Andra stationen

Jesus tar korset på sig /station 2/

Hantverkarna har gjort sitt. Korset, ett bland många de tillverkat, blir hans. Han tar sitt kors på sig, lyfter upp det. Kosuke Koyamas bok Det svårhanterliga korset (Verbum, 1983) hette på engelska: No handle on the cross. Han skrev att Jesus inte bär sitt kors som en affärsman bär sin portfölj. En portfölj eller en lunchbox har ett handtag. Handtaget står för kontroll och lätthet. Så önskar många att det vore. Enkelt och bekvämt.

Det Jesus erbjuder är inte glättighet och eufori, han visar oss ett obekvämt, svårhanterligt och tungt kors. Diaboliskt i sin tyngd, han bär död på sina axlar, det otympliga korsverktyget som saknar handtag och som snart ska ta hans liv. Han bär sin börda, den blir hans död.
Hur vi än vill undkomma måste också vi bära döden på våra axlar. Ingen trevlighetslängtan i världen kan sudda ut att livet slutar i död. Att promenera i Jesu fotspår bärande på någon accessoar med handtag är inte vad livet som kristen går ut på.

Ibland är vägen lättgånget enkel och vi har inget att bära, just då slipper vi den andra milen – men korsets otymplighet och tyngd kommer även till oss för att vi ska få lyfta och bära. När det händer vet vi att han tar korset på sig.

Vi dröjer och undrar: måste det vara så svårt, så tungt?

Första stationen

Korsvägsandakter – hur många vet vad det är? Internationellt, till exempel i katolsk tradition, har man sett värdet i att vandra lidandets väg med Jesus. Allt fler märker att dramat kan hjälpa oss inte bara att komma nära trons Jesus utan också att komma till tals med och förstå något av det obegripliga i våra liv. Längs via Dolorosa på väg till Golgata finns stationerna. Och i många kyrkor nu i Stilla veckan, i passionstiden vandrar kristna samma väg i meditation och andakt, i bön, psalm och bibeltext.

Vad kan en vandring med Jesus i hans lidande ge en modern nutidsmänniska? I förväg vet man knappast. När jag fick besöka födelsekyrkan i Betlehem eller gå längs Via Dolorosa blev stegen mättade av mening och laddade med känslor. En upplevelse släkt med den som varje besökare vid en historiskt betydelsefull plats kan känna igen. Tankarna i sådana situationer har inte bara handlat om den egna närvaron där på platsen - utan gällt skeendet då för länge sedan och märkligt nog fick det liv på nytt, blev som samtida.

Korsvägsvandringen berör mig som individ, men rör samtidigt oss i församlingen som gemenskap. De olika rollerna öppnar perspektiven, se där deltar vi, jag blir en medlevande. Än är jag åskådare, än agerande. Än sköljs vi förundrade med och än frågar vi vad den aktuella handlingen betyder. Hur tänker man när oskulden görs skyldig? Varför döma en person som är utan skuld?

Jesus döms till döden. /Första stationen/
Pilatus tvättar sin händer. Tvår dem. Som gnuggade han bort all skuld. Det som händer här vill Pilatus inte ta del i. Inte ens den mäktige Pilatus lyckas hejda förloppet. Hans handfat har många skaffat sig. En förträfflig liten ceremoni för att markera sin oskuld. Men så ofta när vi tvättar våra händer i oskuldens bunke öppnar sig klyftan mellan det vi gör och det vi är. Alltför ofta är bedyrandet av oskuld en yttre gest. I det inre fäster skuld och skam, i våra hjärtan bygger den bo.

Tänk så många som kunde göra något men som avstod och teg. Som vi ofta gör. Vi står vid sidan om och ser på och tänker att inget kan hejda det som sker. Varför ställa sig i vägen, varför riskera att bli manglad och överkörd. De som kämpar blir övergivna i sin strid. Till och med när striden berör oss ser vi förvånade på. Om vi inte vänder oss bort. Låtsas som om det regnar. Det finns sjöfåglar, har jag hört sägas, som fortsätter simma som om ingen fara är å färde när rovfågeln cirklar ovanför.

Hans vänner finns inte där. De har sina bestyr, de har blivit upptagna med annat. När Jesus döms står han ensam. Gud verkar redan ha övergivit honom. Den upplevelsen är samtidens och ibland också vår. Den Gud vi tvivlar på befäster vår tro och överger oss. Men känslan är en orkeslös följeslagare och en ständig svikare. Upplevelsen bedrar oss. Efteråt inser vi det vi då inte kunde fatta – då i övergivenhetens ögonblick bars vi.

Nu döms Jesus och vi har med det att göra. Allt det som varit och det som kommer har en brännpunkt i denna dom. Min brist, mina felsteg är det som prövas när Jesus döms. Se människan. Över Jesus faller domen som är vår.

Vilket under att höra och se

Har Du ropat på någon i vimlet framför Dig? Har Du ropat på en Ingemar som visade sig heta Kurt, eller på en Eva som faktiskt var en Katarina? Man såg fel. Många lystrade och försökte se vem som ropat.

Och jag har reagerat och tittat mig omkring när någon ropat: Hasse! Jag har trott att de menade Lasse. Någon ropar och vi reagerar. När en blind tiggare idag ropar på Jesus, Davids son, reagerar Jesus. Och det får följdverkningar för hela livet. Hur var det nu det stod?

Idag förutsäger Jesus sitt förestående lidande inför oförstående lärjungar. Och han lyssnar till och botar en blind tiggare. Jesus visar sig ha profetisk syn och makt över dövhet – förmågor som hör samman med det vi betecknar som under, sådant som bryter sambandet orsak-verkan. Men som leder till nya samband, ett Jesu ingripande (orsak) som får följder (verkan).

Den blinde tiggaren kunde inte se. Idag skulle vi nog säga att han hade ett fysiskt funktionshinder. Många, ibland inom men oftare utanför kyrkan, blir mycket störda av att Jesus genom sina handlingar gör under, ställer sig över eller bryter mot naturlagarna. Visserligen hade man ännu inte kommit på att det fanns några naturlagar, men i alla fall…

Kan man avfärda textens anspråk på under? Det är väl det man gör när man vill förstå det Jesus gör konkret och fysiskt och får det till att handla om det mentala och andliga. I så fall handlar texten om ny insikt, medvetenhet, klarsyn? Lärjungarnas oförmåga att förstå (blindhet) det lidande Jesus måste genomgå skulle då ha sin motsvarighet i tiggarens blindhet.

Han vid sidan om vägen, lider han av andlig blindhet? Av den oförmåga vi alla lider av när vi inte inser vad som verkligen är viktigt? Betyder tiggarens återställda syn att han fått en andlig insikt, till exempel om att Jesus gör fri och upprättar?

Texterna öppnar ibland för en sådan läsning. Och det är bra – så att vi inte låser in texten i en enda förklaringsmodell. Men ett konsekvent avfärdande av under på materiens och kroppens område blir också egendomligt.

Jesu frälsande och befriande makt är enligt alla Evangelierna verksam kroppsligt, andligt och socialt. Det blir synligt om vi granskar de predikotexter kyrkan antagit för kyrkoåret. Vill man bortse från att något händer på materiens och fysikens ordning krävs en strängt genomförd symbolisk bibelsyn, en konsekvent och långtgående omtolkning. En poetisk eller allegorisk tolkning har absolut sin plats – men kan den verkligen svara upp mot bibelordets anspråk, mot den flod av vittnesbörd texterna innehåller, mot texternas grundmurade övertygelse om Guds makt över människor och ting?

Dagens frukost innebar att jag långsamt bläddrade mig igenom alla den 1 årgångens evangelietexter. Detta kyrkoår innehåller bland annat följande: Påstående om att människosonen ska komma åter på ett moln. Marias lovsång om hur härskare ska störtas och hungriga mättas av Guds goda. Inkarnationens under – Gud kommer i mänsklig gestalt. Ord kommer att läggas i munnen på, och faderns ande tala genom, människor. Änglar uppenbarar sig 2 gånger för Josef och hjälper honom i samband med flykten till Egypten. Stjärntydare finner vägen till krubban med hjälp av en stjärna. Guds ande blir synlig som en duva och en röst talar ur himlen vid Jesu dop. Jesus förvandlar vatten till vin vid ett bröllop. En officers förlamade tjänare botas på avstånd. Jesus stillar både en storm och oroade lärjungar. Jesus botar en sjuk på en sabbat. Idag på Fastlagssöndagen botas en blind. Jesus fastar och Djävulen för honom till olika platser men Jesus står emot och då betjänas Jesus av änglar. En kananeisk kvinnas demonangripna dotter botas. Jesus driver ut en stum demon och undervisar om demoner och orena andar. Sedan kommer ett av de verkligt mäktiga undren när 5 kornbröd och 2 fiskar räcker till femtusen män (och fler därtill).

Vi möter påskens lidande och uppståndelsen under. Jesus visar sig på vägen till Emmaus. Jesus visar för sina lärjungar på stranden och hjälper dem att få en rekordfångst. Jesus blir upptagen till himmelen. Anden, hjälparen, skall komma. Tungor av eld syns vid pingstens under då alla genom Andens utgjutande förstår främmande tungomål. De som är som barn skall få uppenbarelse. Jesus kallar lärjungar och ger en fiskelycka som får båtarna att nästan sjunka. På förklaringsberget uppenbaras i ett ljusfenomen Mose och Elia. En döv man botas. Jesus uppväcker Lasaros från de döda.

Vilken imponerande katalog över Guds makt! Vilka texter om att vi vilar i Guds kärleksfulla händer - i liv och död. Om att frälsning, upprättelse och befrielse är möjlig.

Den blindes rop känner vi igen: Kyrie Eleison! Herre förbarma Dig! Vi hör hela världens förtvivlade rop på hjälp. Ropen hörs ur Gazas ruiner, från alla flyktingläger jorden runt, orden som viskas från svältens slagfält och törstens torra öknar. Bönen om förbarmande som suckas bland sjuka och fattiga och som skriks ut av fångna och förtryckta: förbarma dig, förbarma dig över oss! Och ropen tystas ner. Gång på gång. Av lärjungar och av andra.

Förtvivlan. Ingen hör, ingen ser, ingen bryr sig! Så kan drabbade uppleva det vare sig de bor i överflödets Sverige eller i Aids-epidemins Afrika.

Men Guds ord talar om något annat. Om något som ger hopp! I texten den 3 advent (Mt 11:2-11) ger Jesus en bra sammanfattning: Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser, säger Jesus, att blinda ser och lama går, att spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud!

Samma hopp läser Jesus om i Nasarets synagoga: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. (Luk 4:16-23)

Befrielsen från sjukdom eller från vidriga sociala och politiska villkor ges av Gud. Fångenskapen i sjukdom eller i läger, som Guantanamo eller Abu Ghraib, eller tusentals andra i all världens länder, liknar varandra. Längtan efter frihet har samma rötter. Friheten finns ett läkemedel bort. Friheten ligger på andra sidan en mur. Friheten bortom ett antal gevärspipor. Frälsning och befrielse hör samman med hela vårt liv, med hela vår varelse. Kroppsligt och andligt. Politiskt och Socialt. Ny insikt och nytt medvetande kan komma från Gud, men det kan även hörsel och syn göra.

Och vi då? Vi kan göra Jesu fråga till vår: Vad vill du att jag ska göra för dig?

Tiggaren vill få sin syn. Genast kunde han se, och han följde med Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det sjöng Guds lov.

Tack och lov att det inte står att allt folket genast tvivlade. Eller att allt folket genast undrade om Gud alls finns. Tänk om det hade ståptt skrivet att folket hävdade att Jesus inte hade ett skvatt med det som skedde att göra utan den blinde tiggaren hade i alla fall fått tillbaka sin syn. Alllt folket som såg det som skedde trodde att det de hade varit med om inte alls hade hänt; och hade det verkligen hänt så var det i alla fall bara en yttre metafor för något inre och psykologiskt.

Ylva Eggehorn har skrivit en psalm om hur Gud handlar, hon skriover poetiskt om under. Psalmen bygger på Bibeltexter om hur Gud öppnar blindas ögon och läker slagnas sår. Vi sjöng orden nyss i vår gudstjänst och nu får de också sätta punkt för predikan:

Mitt i en värld av mörker jag hör att någon går, och öppnar blindas ögon och läker slagnas sår. Förr var jag blind, nu kan jag se, och det är allt jag vet. Förr var jag blind. Hur jag kan se är Herrens hemlighet.

Mitt i en värld av mörker går kärleksljuset fram, jag ser, jag ser att Jesus Messias är hans namn. Förr var jag blind… (Psalm 246, vers 1 och 6)

Predikan i Olaus Petri kyrka, Örebro
Fastlagssöndagen den 22 februari 2009
Predikotext: Lukasevangeliet 18:31-43

Idag blir det ingen predikan.

Har Du tid att vara?

Innan vi tar oss till Jerusalem
på Jesu tid måste vi
säga något om situationen i Gaza
Där råder nu ett oförsonligt krig
Ingen och inget tycks kunna
hejda våldets spiral

Raketer har regnat över Israel
och Israel har invaderat
denna hermetiskt tillslutna stad
efter dagar av beskjutning
vi känner förtvivlan över det som händer
och önskar att världssamfundet ska
ingripa för att hejda dödandet
Många civila offer har krävts

Vi kan ha olika uppfattningar och sympatier
alla, även propalestinier och proisraeler
behöver be och arbeta
för att de som har makt
Israels regering, Hamas och andra
inte förlitar sig på militära åtgärder
utan verkar för rättvisa
och rättfärdighet
Fred är en mänsklig plikt
och ett gudomligt uppdrag
Vi ber för eld upphör
för försoning och fred

Det kan för oss i Sverige
tyckas vara en avlägsen konflikt
men världen har krympt
vi har människor från området
som permanent flyttat till vårt land
Och nyhetsrapportering drar in oss
i det som händer där borta

Redan på Jesu tid var det oroligt
Israel var ockuperat av Rom
Nu förflyttar vi oss till Jerusalem
och möter den 12-årige Jesus
Hur kunde pojken bli kvar
utan att föräldrarna visste om det?
En förklaring kan vara att man reste
i stora sällskap till högtiderna
Grupperna kunde vara så stora
att man inte hade överblick över
var alla befann sig
Ungdomarna som inte behövde
ta hand om syskon kanske fick
springa före eller komma släntrande efter

Efter en dags färd märker Maria och Josef
att Jesus inte är där – och de måste leta
Säkert är de ganska oroliga
Efter tre dagar fann de honom i templet
Tre dagar – det hade i vår tid
betytt att Radio och TV
och pressen hade basunerat ut
försvinnandet
12-årig pojke försvunnen
i samband med religiös högtid
På resa från Jerusalem till Nasaret försvann
på torsdagen en 12-årig pojke
Han var vid försvinnandet iklädd…

För den som letar blir tiden viktig
Varje sekund av oro är outhärdlig
än kryper tiden fram
än galopperar den
Ju längre som någon är borta
försvunnen
desto mer växer oron
för att något har hänt
Har pojken blivit sjuk
har han blivit skadad
har någon behövt en ung slav?
Maria och Josefs tid
är febrig av letande

Lärarna i templet har all tid i världen
i något vi kunde beskriva som en annan
tidszon, sitter Jesus
Han lyssnar och ställer frågor
obekymrad om att tiden utanför
går i andra banor
Och hans insikter fick deltagarna att
häpna

Han sitter där som en påminnelse till vår tid
om att barn och ungdomar har rätt
till andlig utveckling, till tro, till religion
De har rätt att ta plats

Kollisionen mellan världar och verkligheter
blir tydlig när Maria och Josef
kommer infarande
De blev bestörta, står det
Den som reser, den som letar efter
en försvunnen är mycket beroende av tiden

Den som söker efter visdom
efter Guds mening och mönster
måste ha tid
då går det inte att skära hörn
att försöka spara en timme
eller tjäna en minut eller två
som vi säger
som om tiden gick att hejda
kunde reserveras för ett annat tillfälle
eller sättas in på ett konto

Metoden som lärarna i templet
använde har många av oss
någon gång själva fått glädjen att pröva
Samtalet blir en resa där man tillsammans med
någon mer trosbevandrad och erfaren
får vrida och vända på textens budskap
och får se den ur olika synvinklar
Man har fått väva samman
text, egen och andras erfarenhet

I Bibeln finns många sådana möten
Nikodemos som i natten kommer
till Jesus för att förstå ny födelse
Ett annat samtal äger rum när Jesus
slår sig ner med kvinnan vid Sykars brunn

Sådana samtal har lett många av oss
in i trons och kyrkans värld
Vuxna hade tid och intresse
De samtalade med oss unga, vägledde oss
Sådana samtal kan fortfarande ge stöd
och vägledning om vi ger det tid
inte stirrar på klockan och funderar
över allt vi kommer att missa
Redan då har vi avlägsnat oss
från det mellanmänskliga möte
som speglar mötet mellan Gud och människa
Gud har tid, Guds tålamods tid
tid utan begränsning

Vi ska idag också säga något om Guds hus
platsen där tiden kan flyta i andra banor
där evigheten för en stund kan bre ut sig
och minutvisarna får dröja

I templet för Jesus
i kyrkan för oss
finns markörer som får oss
att blicka mot det obegränsade
det eviga

Altaret platsen där himmel och jord möts
Himmelrikets måltid mitt ibland oss
i tiden men med öppenhet för
alla som gått före och delar gemenskapen
dem som vi en gång
ska sitta till bords med
Därför blir det så viktigt att värna detta rum
som en annan och särskild plats
Något annat än torget
än ett centrum, en affärsgata
en terminal…

Platsen för sökandet efter visdom
efter Guds mening och mönster
efter den frid och ro som
inte låter jäkta sig

Här i detta rum
i denna gudstjänst
möts himmel och jord
tid och evighet
och vi får med Samuel längtande säga:
Tala Herre, din tjänare hör

Predikan i Olaus Petri kyrka
4/1 2009 Söndagen efter Nyår
Lukasevangeliet 2:42-52