Situationen: man ska välkomna brudgummen
Förväntansfullt står fackelbärarna
ljusbärarna där, men det dröjer
Det tar sådan tid att hela uppvaktningen
sätter sig ner, och till sist somnar.
Vore det här hos oss, skulle vi nog gå hem
En stund kan vi vänta
men tålamodet är inte vår främsta dygd
och det är så mycket annat
som ska skötas, ordnas, göras.
Ut med hunden, vattna blommor,
städa, jobba, ha ledigt,
åka utomlands…
Vi har för ont om tid
för att vänta på en fest
Vi som arbetar ska gå på möten
som vi prickat in sedan länge
De som söker arbete måste anmäla sig
på förmedlingen och de ska sedan på jobbsökarkurs
Och pensionärerna har det svettigt
De är aldrig fria, kalendrarna är så svarta av
tider att passa och saker att göra
att man bävar för att en dag
inte så avlägsen, ha åldern inne.
Om festen dröjde skulle vi se på varandra
Vi skulle försöka få några besked
via mobilerna, Kolla läget:
- Du, blir det nåt? Närdå?
Inte förr?
Och sedan gå...
På festen? - Nej, det får vara.
Men tänk om brudgummen man väntade på
var Jesus, han som kommer åter,
om de lysande facklorna var våra liv
om de väntande flickorna var hans
efterföljare, trons människor
görarna av Guds vilja
och om inbjudan gällde
festen i himmelriket?
Skulle vi i så fall vänta, vara förberedda?
I den tidigaste kyrkan trodde man
att Jesus snart skulle komma tillbaka
men det dröjde. Kommer Han?
Hur hanterar man tvivlet som uppstår?
Till exempel genom detta bibelställe
som förbereder trons folk på att
det kommer att dröja.
Texten talar om en väntan
så lång att sömnen kommer.
Flickorna motsvarar troligen dem
som verkligen vill följa Jesus,
de står för lärjungarna,
för den kristna kyrkan
som under sin långa väntan
passiviserats, fallit i sömn
När brudgummen kommer
är bara några få beredda
De kan inte dela med sig av oljan
som står för de liv de levt;
liv som håller facklorna brinnande
De som vill vara med men
som inte förberett sig
försöker till sist
rätta till sina försummelser -
men de är för sent ute, det hinns inte…
Och nutidens människor som tröttnat
på att vänta på en fest som
inte tycks bli av, vad gjorde väl de?
Några gick på bio för att se
en underhållande katastroffilm
som The day after tomorrow
där jorden fryser till is och
vågor högre än skyskraporna
dränker New York
Eller ta den mest aktuella och färska
filmpremiären 2012 som reklammakarna
kallar fantastisk underhållning
Kalifornien välter ut i Stilla havet.
– Filmer som skildrar apokalypsen blir nästan oundvikligt engagerande och spännande, säger John Cusack som spelar en huvudroll i 2012. Han fortsätter: tanken på undergången ett slags primal rädsla som finns hos alla….I USA tror jag att vi förlorat greppet om framtiden på grund av girighet och allmän lögnaktighet från våra politiker. Världen fortsätter förmodligen att snurra, men människorna kommer att dö ut av global uppvärmning eller kärnvapenkrig. DN 14/11 2009
Andra reste utomlands, kanske till Kreta.
De tog bussen till Arlanda.
Till flygplatsen är det några timmar.
Man kunde ana den spända förväntan.
Vid Arlanda tar alla sina väskor
och går in i utrikeshallen.
Vid incheckningen ber flickan
bakom disken, hon i uniform,
om biljett och pass.
Då vänder sig frun till mannen
och säger:
- Du tog väl med dig passen?
- Passen? Men det var ju du som...
Utan pass släpps man inte
iväg hur som helst
utan pass kommer man
inte in i de flesta länder
Numera kan polisen vid Arlanda
utfärda nya pass med kort varsel.
eftersom så många har glömt
att förebereda sig, de har glömt sina pass
På nytt uppstår den viktiga frågan:
får man följa med?
Måste man stanna hemma?
Finlandsbåten har stängt entréerna
och dragit in landgångarna –
är det ändå möjligt att följa med?
När biljetterna till Bruce Springsteens
konsert tagit slut, eller till
Svenska Kammarorkesterns framträdande
eller till Olaus Petri Vocalis in concert
(då borde det verkligen vara utsålt) –
kan man då med framgång
kräva att bli insläppt?
Utan biljett?
I den vanliga världen finns det gränser,
sådana man inte ruckar på.
Ingen vänlighet i världen öppnar
de stängda dörrarna
om man inte betalar vad det kostar
om man försöker utan biljett
eller kommer mycket för sent
Då kommer man vare sig med
eller in.
Är det på något annat sätt
med Himlen, med Guds rike?
Är Guds nåd sådan att det
inte spelar någon roll
om vi försökt leva efter de bud
Han har gett oss om kärleken till Gud
och medmänniskan?
Har Gud sänt hem spärrvakten
och öppnat portarna på vid gavel?
Om Alla ska med, ska de ointresserade
och likgiltiga motvilligt fösas och motas
in i en evig härlighet de absolut
inte vill veta av?
Håll med om att det är en väldig skillnad
på att Alla ska med och
att Alla är inbjudna!
Var och en av oss här vet att vi inte kan
förtjäna oss in i evigheten
Vi kan inte prestera oss in där.
Ingen enda av oss har något annat att lita till
än Kristi kärlek och Guds nåd.
Men det är inte samma sak som
att det är likgiltigt hur vi lever!
Men vi avgör inte vem som
välkomnas in i den eviga gemenskapen.
Det är inte din och min sak
att sätta oss till doms över andra;
vi har nog med att leva ansvarigt själva.
(Läs Matteus kapitel 24-25 och
tänk över den frågan)
Vår tro är ett gensvar på det Gud i Kristus
har gjort för oss – och idag vid nattvardsbordet
erbjuds vi en försmak av det himmelrike
där Gud själv välkomnar oss.
Så det beror på ett sätt på oss själva
och på ett annat sätt på Guds nåd.
Och det fyller mig med hopp!
Predikan i Olaus Petri kyrka
Söndagen före Domsöndagen
Predikotext: Matteusevangeliet 25:1-13
söndag 15 november 2009
söndag 1 november 2009
Kniv och gaffel i himlen?
I gömmorna hittade jag denna predikan som hölls för ett antal år sedan på Alla Själars Dag/ Söndagen efter Alla Helgons Dag. Då var predikotexten hämtad från Johannesevangeliet 6:37- 40.
Befann vi oss i USA skulle dagens predikan haft en rubrik. Den hade t ex kunnat heta: Vad står på menyn? Eller: Behöver man kniv och gaffel i himmelen?
Vi jordbundna kan behöva lyfta blicken från alla de ting vi är så beroende av. Idag minns många sina döda; denna söndag som vi också firar som Alla själars dag – en dag då vi på ett särskilt sätt kommer ihåg våra familjemedlemmar, släktingar och vänner som inte mera finns mitt ibland oss.
Om vi ska lyfta blicken från de jordiska tingen varför då en fråga om kniv och gaffel? Jo, en av de bilder som ofta används om himlen är att vi ska sitta till bords vid den stora måltiden i himmelen.
Vår nattvard är ett sätt att redan här fira himmelrikets måltid. Ni känner igen tankarna om en via sacra, om vandringen fram genom kyrkan som en helig väg genom livet, från födelse och dop, till predikstolen med undervisning och växande och sedan vidare fram till altaret och knäfallet. Där möter vi Kristi korsdöd och erfar närvaron av Guds rike. Himlen möter oss.
Kyrkan är större inuti än utanpå: här öppnar det sig. Rummet slår upp mot det himmelska. I Värmland tjänstgjorde jag en gång hos en präst som alltid dubblade närvaroantalet i statistiken. Jag förstod inte det där och frågade till slut. Jo men varje människa här har minst en skyddsängel…Vi är fler…
Närvaron av hela den himmelska härskaran tog prästen som något så konkret att de borde noteras som närvarande i statistiken. Även vår altarrund föreställer vi oss, alltid bara en halv cirkel, fullbordas i den himmelska världen. Och vi anar och tror att alla de som i tro gått före oss delar gemenskapen med oss. Måltiden förbinder oss med dem.
När jag växte upp åt vår familj ofta tillsammans – ja, vi intog alla måltider vi åt hemma gemensamt, utom möjligen ett mellanmål. Jag läser i rapporter att familjerna idag har svårt att ens hitta tid för en daglig gemensam måltid. Ni ungdomar i kören känner igen det, eller hur? Ni nickar, ser jag.
Hemmet blir mer som en järnvägsstation där alla har egna avgångar att passa, 12.15 avgår man till bollträning eller ridning, och är det inte körövning i Olaus Petri är det något annat… Alla har sina individuella program och följden blir att man äter lite hur som helst. Och då kan det kanske bli så att ni ungdomar inte alls tycker det verkar lockande att sitta till bords i himmelen. Ni kanske får en bild av en skolbespisning. Hög ljudnivå. Och mat man helst väljer bort.
Att äta tillsammans har både en symbolisk innebörd och en konkret. I alla tider har man förstått att delar man maten delar man gemenskapen. Man stärker samhörigheten. Delar livsmedlen, det som ger kraft och styrka. Fiendskap hör inte hemma vid bordet. Den måste läggas åt sidan.
Kniv och gaffel, ja. Vi tänker mycket konkret när vi bygger oss en bild av himmelen. Först står vi inför porten. Han har öppnat pärleporten. Den som öppnas för var och en. Så syns vägen till livets land. En värld av sång och ljus.
Guds Jerusalem. Så kommer man in i himmelens gyllne salar. Där glömmer man smärta och sorg. Där strålar Guds härlighet och helgon och änglar sjunger lovsång. Härligt sången där ska brusa.
Guds kämpar bär kronor. Där sitter man till bords med Jesus en gång
Där får man höra hans välkomstord.
Sådan är orden ur kända psalmer som vill berätta om himlen. Många bilder. Även om ingen riktigt övertygat tror att pärlor ska sitta på porten så fungerar bilden för att hjälpa oss inse att himlen är något som överträffar vår vildaste fantasi. Något märkligt, mäktigt, stort.
Nog tänker jag ibland på vad himlen skulle kunna betyda. Vad är det viktigaste för dig med himlen: att slippa ha ont? Att få möta familjemedlemmarna och vännerna som dött? Att få stå inför Guds ansikte? Är det som det första sommarlovet med en evighet av möjligheter? Ett äventyrsland? Sömn om natten, oändlig vila?
Våra bilder är bristfälliga försök att tänka och fånga det otänkbara. Så kniv och gaffel, ätpinnar eller meny får stanna kvar i våra drömmar och fantasier. Hur det ska formas kan vi bara föreställa oss: bordet, måltiden och gemenskapen i himlen. Men vi vet inget med säkerhet, men vår tro och tradition handlar om den stora gemenskapen och måltiden i himlen. Vi gör oss bilder eftersom vi vill begripa och fatta tag i det ofattbara. Tänk att redan nu känna hur det en gång ska bli, i en tillvaro till vilken vi som lever kvar här ännu inte har tillträde. (Hur himlen och Guds rike hänger samman ska vi brottas med vid ett annat tillfälle.)
Bokserien om landet Narnia av C. S. Lewis citeras ofta i kyrkorna. I den sista boken berättas om hur det skulle kunna bli en gång:
”Ljuset framför dem växte i styrka. Lucy såg en rad mångfärgade klippsprång likt en jättes trappa resa sig framför dem. Och sen glömde hon allt annat, för nu nalkades Aslan själv, hoppande från klippsprång till klippsprång likt ett levande vattenfall av styrka och skönhet…Så vände sig Aslan mot dem och sade:
- Ni ser inte så lyckliga ut än som jag hade hoppats.
- Vi är så rädda för att bli bortskickade, Aslan, sade Lucy.
Du har skickat i väg oss till vår egen värld så ofta.
- Din rädsla är överflödig, sade Aslan…Och ännu medan han talade upphörde han att te sig som ett lejon för dem, men det som hände sen var så stort och så ofattbart skönt att jag inte kan beskriva det. Och för oss är det här slutet på alla historierna, och vi kan ärligen säga att de alla levde lyckliga hädanefter. Men för dem var det bara början på den riktiga historien. Hela deras liv i den här världen och alla deras äventyr i Narnia hade bara varit omslaget och titelsidan: nu äntligen kunde de börja på kapitel I i Den stora historien, som ingen på jorden har läst, som fortsätter i evigheters evighet och där varje kapitel är bättre än det föregående.” (Ur Den sista striden, BonnierCarlsen, s 159 f)
Jag för min del behöver hjälpföreställningar och bilder - men någon
himlens inredningsarkitekt vill jag inte bli. Hoppas, tro och drömma kan vi behöva göra. Min övertygelse är att Gud välkomnar oss, samlar oss hos sig. Resten lämnar jag därhän. Det är i alla fall Guds domän, Guds verklighet.
Till sist, vi vet att Gud har skapat oss till gemenskap med varandra.
Och för att leva i gemenskap med honom. I himlen ska hans eviga ljus
lysa för oss och vi ska få del av friden, vilan.
Guds vilja är, enligt dagens bibeltext, att ingen ska gå förlorad. Jesus säger: Ty detta är min Faders vilja att alla som ser sonen
och tror på honom skall ha evigt liv
Befann vi oss i USA skulle dagens predikan haft en rubrik. Den hade t ex kunnat heta: Vad står på menyn? Eller: Behöver man kniv och gaffel i himmelen?
Vi jordbundna kan behöva lyfta blicken från alla de ting vi är så beroende av. Idag minns många sina döda; denna söndag som vi också firar som Alla själars dag – en dag då vi på ett särskilt sätt kommer ihåg våra familjemedlemmar, släktingar och vänner som inte mera finns mitt ibland oss.
Om vi ska lyfta blicken från de jordiska tingen varför då en fråga om kniv och gaffel? Jo, en av de bilder som ofta används om himlen är att vi ska sitta till bords vid den stora måltiden i himmelen.
Vår nattvard är ett sätt att redan här fira himmelrikets måltid. Ni känner igen tankarna om en via sacra, om vandringen fram genom kyrkan som en helig väg genom livet, från födelse och dop, till predikstolen med undervisning och växande och sedan vidare fram till altaret och knäfallet. Där möter vi Kristi korsdöd och erfar närvaron av Guds rike. Himlen möter oss.
Kyrkan är större inuti än utanpå: här öppnar det sig. Rummet slår upp mot det himmelska. I Värmland tjänstgjorde jag en gång hos en präst som alltid dubblade närvaroantalet i statistiken. Jag förstod inte det där och frågade till slut. Jo men varje människa här har minst en skyddsängel…Vi är fler…
Närvaron av hela den himmelska härskaran tog prästen som något så konkret att de borde noteras som närvarande i statistiken. Även vår altarrund föreställer vi oss, alltid bara en halv cirkel, fullbordas i den himmelska världen. Och vi anar och tror att alla de som i tro gått före oss delar gemenskapen med oss. Måltiden förbinder oss med dem.
När jag växte upp åt vår familj ofta tillsammans – ja, vi intog alla måltider vi åt hemma gemensamt, utom möjligen ett mellanmål. Jag läser i rapporter att familjerna idag har svårt att ens hitta tid för en daglig gemensam måltid. Ni ungdomar i kören känner igen det, eller hur? Ni nickar, ser jag.
Hemmet blir mer som en järnvägsstation där alla har egna avgångar att passa, 12.15 avgår man till bollträning eller ridning, och är det inte körövning i Olaus Petri är det något annat… Alla har sina individuella program och följden blir att man äter lite hur som helst. Och då kan det kanske bli så att ni ungdomar inte alls tycker det verkar lockande att sitta till bords i himmelen. Ni kanske får en bild av en skolbespisning. Hög ljudnivå. Och mat man helst väljer bort.
Att äta tillsammans har både en symbolisk innebörd och en konkret. I alla tider har man förstått att delar man maten delar man gemenskapen. Man stärker samhörigheten. Delar livsmedlen, det som ger kraft och styrka. Fiendskap hör inte hemma vid bordet. Den måste läggas åt sidan.
Kniv och gaffel, ja. Vi tänker mycket konkret när vi bygger oss en bild av himmelen. Först står vi inför porten. Han har öppnat pärleporten. Den som öppnas för var och en. Så syns vägen till livets land. En värld av sång och ljus.
Guds Jerusalem. Så kommer man in i himmelens gyllne salar. Där glömmer man smärta och sorg. Där strålar Guds härlighet och helgon och änglar sjunger lovsång. Härligt sången där ska brusa.
Guds kämpar bär kronor. Där sitter man till bords med Jesus en gång
Där får man höra hans välkomstord.
Sådan är orden ur kända psalmer som vill berätta om himlen. Många bilder. Även om ingen riktigt övertygat tror att pärlor ska sitta på porten så fungerar bilden för att hjälpa oss inse att himlen är något som överträffar vår vildaste fantasi. Något märkligt, mäktigt, stort.
Nog tänker jag ibland på vad himlen skulle kunna betyda. Vad är det viktigaste för dig med himlen: att slippa ha ont? Att få möta familjemedlemmarna och vännerna som dött? Att få stå inför Guds ansikte? Är det som det första sommarlovet med en evighet av möjligheter? Ett äventyrsland? Sömn om natten, oändlig vila?
Våra bilder är bristfälliga försök att tänka och fånga det otänkbara. Så kniv och gaffel, ätpinnar eller meny får stanna kvar i våra drömmar och fantasier. Hur det ska formas kan vi bara föreställa oss: bordet, måltiden och gemenskapen i himlen. Men vi vet inget med säkerhet, men vår tro och tradition handlar om den stora gemenskapen och måltiden i himlen. Vi gör oss bilder eftersom vi vill begripa och fatta tag i det ofattbara. Tänk att redan nu känna hur det en gång ska bli, i en tillvaro till vilken vi som lever kvar här ännu inte har tillträde. (Hur himlen och Guds rike hänger samman ska vi brottas med vid ett annat tillfälle.)
Bokserien om landet Narnia av C. S. Lewis citeras ofta i kyrkorna. I den sista boken berättas om hur det skulle kunna bli en gång:
”Ljuset framför dem växte i styrka. Lucy såg en rad mångfärgade klippsprång likt en jättes trappa resa sig framför dem. Och sen glömde hon allt annat, för nu nalkades Aslan själv, hoppande från klippsprång till klippsprång likt ett levande vattenfall av styrka och skönhet…Så vände sig Aslan mot dem och sade:
- Ni ser inte så lyckliga ut än som jag hade hoppats.
- Vi är så rädda för att bli bortskickade, Aslan, sade Lucy.
Du har skickat i väg oss till vår egen värld så ofta.
- Din rädsla är överflödig, sade Aslan…Och ännu medan han talade upphörde han att te sig som ett lejon för dem, men det som hände sen var så stort och så ofattbart skönt att jag inte kan beskriva det. Och för oss är det här slutet på alla historierna, och vi kan ärligen säga att de alla levde lyckliga hädanefter. Men för dem var det bara början på den riktiga historien. Hela deras liv i den här världen och alla deras äventyr i Narnia hade bara varit omslaget och titelsidan: nu äntligen kunde de börja på kapitel I i Den stora historien, som ingen på jorden har läst, som fortsätter i evigheters evighet och där varje kapitel är bättre än det föregående.” (Ur Den sista striden, BonnierCarlsen, s 159 f)
Jag för min del behöver hjälpföreställningar och bilder - men någon
himlens inredningsarkitekt vill jag inte bli. Hoppas, tro och drömma kan vi behöva göra. Min övertygelse är att Gud välkomnar oss, samlar oss hos sig. Resten lämnar jag därhän. Det är i alla fall Guds domän, Guds verklighet.
Till sist, vi vet att Gud har skapat oss till gemenskap med varandra.
Och för att leva i gemenskap med honom. I himlen ska hans eviga ljus
lysa för oss och vi ska få del av friden, vilan.
Guds vilja är, enligt dagens bibeltext, att ingen ska gå förlorad. Jesus säger: Ty detta är min Faders vilja att alla som ser sonen
och tror på honom skall ha evigt liv
söndag 11 oktober 2009
Idag kunde det ha varit ACKSÄGELSEDAGEN!
För inte så länge sedan blev jag
uppmanad att inte vara så allvarlig!
Omgivningen påverkas av ditt allvar!
Idag hade jag tur. Lille Nisse tog med sig
den här fian hammaren till kyrkan.
Förra söndagen hade han
ett träsvärd med sig
och när jag viftade med det här framme
blev det ganska muntert.
En hammare ja. Nisse som lånat ut
den till mig kan väl hjälpa till
att bära ut den i vår procession.
Hammaren skulle kunna betyda
att jag behöver hamra in och slå fast
de bibliska lärdomarna i församlingen.
Men den kan också påminna oss om det
gnällbälte Jesus var omgiven av. Människor som
klagade, sa emot och faktiskt gång
efter annan attackerade honom.
Vi här bor i ett nutida gnällbälte.
Wikipedia på nätet låter oss veta att:
Gnällbältet är en skämtsam eller nedsättande benämning på det område i mellansverige där dialekterna, som främst tillhör sveamålen men även götamålen, har en gnäll-liknande ton. Det förekommer att eskilstunabor och örebroare hävdar att den andra staden har en betydligt gnälligare dialekt än den egna.
Och visst ligger det någon sanning
i deras påståenden!
Fredrik Lindström har diskuterat gnällbältet
i TV-serien Svenska dialektmysterier.
Språket här i trakten kommenteras ofta
elakt av människor från andra orter.
Viisst kan man liite besvärat gliida
på siina iin…
Och orden kan ibland motsträvigt
pressas fram när man utstöter
pessimistiska och negativa kommentarer:
Vilket härligt väder! Idag ja!
Eller när någon försöker vara hoppfull
och tror på att saker och ting säkert ska
ordna sig så har språket sin färdiga
formulering: Det går alrri!
Prövar vi denna negativism på kyrkan
visar sig vårt lokala språk från en ny sida!!!
Som ingen väl trodde fanns!!
Det var inte så mycket folk i kyrkan!
Idag ja!
Kan man inte stänga Svenska kyrkan
och tysta alla körer? Det går allri!
Trots att vi har mycket att vara glada för
är pessimismen spridd och missmodet
spritt över hela vårt land.
Nisse Simonsson har skrivit en bok:
Varför mår vi så dåligt
när vi har det så bra.
I den kan det säkert finnas några
betydelsefulla ledtrådar...
Inför Tacksägelsedagens predikan
kom jag på en lysande idé:
Varför inte ge oss en missnöjesdag,
en gnällighetens dag:
Acksägelsedagen!!!
Var dag kan tyckas vara en sådan
Acksägelsedag
Ack och ve – vilken morgontidning
Ack, ack andra har det
så mycket bättre än jag.
Ack vad de vinner på
Bingolotto och Postkodslotterier
och bonusar får de
och motorbåt har de
och…
Acksägelsedagen är den stora
avundsjukans och missunsamhetens högtid
Låt oss erkänna: Vi älskar att beklaga oss.
Vi mår rent av bra av att hacka
lite extra på tillvaron:
skatterna är för låga eller för många
och höga
Nobelpriset går till okända författare
vars böcker ingen har läst o
jag kan aldrig gissa vem det blir
Tänk att Astrid Lindgren aldrig fick Nobelpriset
Och vi tvingas köa för att få ut pengar
ur automaterna och koden har jag glömt
och vi köar för att lämna ifrån oss
våra surt förvärvade slantar i affärerna
och när man ändå köar passar
någon på att smita före. Så det är!
På vintern är det inte skottat
våren är för kort,
sommaren är skräpig med för mycket
getingar och mygg
och på hösten blir det blött och kallt.
Och i kyrkan är det för långt
och är det inte för långt
är det för tråkigt
och är det inte tråkigt
ja då är det i alla fall obegripligt…
och religiöst, glöm inte det!
Prästerna talar för länge
och ibland är det för tyst
och då hör man inte…
Vilken förskräckligt passande
högtid Acksägelsedagen kunde bli.
Vill man fortsätt leka med helgerna
kunde man möjligen våga hålla en
Packsägelsedag och lufta alla fördomar
om hur andra är, det har hänt att
vi tyckt att de är ”ett pack”…
alla dom där som inte är så
förträffliga som vi…
Och just här närmar vi oss
på fullt allvar dagens text
Vi kommer från fördomarnas håll,
våra egna och andras.
Var det några israelerna inte
tolererade och tålde så var det samarierna.
Och här berömmer Jesus ännu en samarier,
ni minns att Han lyfte fram en märklig
person till världsberömmelse:
han som hjälpte den misshandlade
den barmhärtig samariten, samariern.
Som hjälte har han gett namn åt stor
medmänsklighet och hjälpverksamhet
Den föraktade, han som tillhörde ”packet”,
blev det goda och lysande föredömet!
Spetälskan, lepra, var en förfärande sjukdom
med kroppsdelar som förtvinade, vanställdes
och ibland förlorades. Omfattande hudskador
knutor och vätskande sår…
De utrustades med bjällror för att varna
omgivningen, de tvingades ropa ut sin orena
närvaro. Därför står det i texten
att de stannade på avstånd och ropade:
”Jesus, mästare förbarma dig över oss!”
Fortfarande kämpar 10 miljoner människor
mot sjukdomen som kan botas med antibiotika!
Tio blev helade på väg till prästerna!
En återvände för att tacka!
Känner vi igen oss själva och våra liv
i detta? En gång av tio tackar vi Gud
för det som hänt oss.
Mycket ofta tar vi bara för givet att
det goda som händer har hänt.
Att det är Gud som ska ha tacksägelse
och lovsång glöms. Vi går vidare
som om det goda vore något alldagligt.
I början av min predikan roade jag mig
små kommentarer om vårt missnöje och gnäll,
egentligen helt onödiga
Vi vet att vi behöver arbeta med hur vi lever
och stryka bort missnöje och missunnsamhet,
avundsjuka och gnäll!
Var stund ska all vår tacksamhet
riktas till Gud. För dessa fantastiska körer:
Cantores och OPQ. För en levande församling
för Er som är här och lovsjunger Gud med höga röster!
Till Gud som är här i sitt heliga tempel
riktar vi vår stora tacksamhet
Vi tackar för den nya dagen, för andningen,
för livet, för vänskap, för musiken,
för sångens glädje, för närhet, framtidshopp,
för hälsa, kraft i svårigheter, för att vi blev
burna genom sorgens svåraste passager
för allt som växer, för naturen, för…
fyll nu i med Din alldels egna tacksägelse
den denna högtidliga TACKSÄGELSENS dag!
Vi följer dagens föredöme, samariern
som vänder åter och faller ner på sitt ansikte
och prisar och lovar Gud!
Jag har mycket, oändligt mycket att tacka för!
Och Du? Det har Du säkert också!
Då är detta platsen och stunden.
Predikan i Olaus Petri kyrka i Örebro, Tacksägelsedagen 2009
Evangelietext: Lukas 17:11-19
uppmanad att inte vara så allvarlig!
Omgivningen påverkas av ditt allvar!
Idag hade jag tur. Lille Nisse tog med sig
den här fian hammaren till kyrkan.
Förra söndagen hade han
ett träsvärd med sig
och när jag viftade med det här framme
blev det ganska muntert.
En hammare ja. Nisse som lånat ut
den till mig kan väl hjälpa till
att bära ut den i vår procession.
Hammaren skulle kunna betyda
att jag behöver hamra in och slå fast
de bibliska lärdomarna i församlingen.
Men den kan också påminna oss om det
gnällbälte Jesus var omgiven av. Människor som
klagade, sa emot och faktiskt gång
efter annan attackerade honom.
Vi här bor i ett nutida gnällbälte.
Wikipedia på nätet låter oss veta att:
Gnällbältet är en skämtsam eller nedsättande benämning på det område i mellansverige där dialekterna, som främst tillhör sveamålen men även götamålen, har en gnäll-liknande ton. Det förekommer att eskilstunabor och örebroare hävdar att den andra staden har en betydligt gnälligare dialekt än den egna.
Och visst ligger det någon sanning
i deras påståenden!
Fredrik Lindström har diskuterat gnällbältet
i TV-serien Svenska dialektmysterier.
Språket här i trakten kommenteras ofta
elakt av människor från andra orter.
Viisst kan man liite besvärat gliida
på siina iin…
Och orden kan ibland motsträvigt
pressas fram när man utstöter
pessimistiska och negativa kommentarer:
Vilket härligt väder! Idag ja!
Eller när någon försöker vara hoppfull
och tror på att saker och ting säkert ska
ordna sig så har språket sin färdiga
formulering: Det går alrri!
Prövar vi denna negativism på kyrkan
visar sig vårt lokala språk från en ny sida!!!
Som ingen väl trodde fanns!!
Det var inte så mycket folk i kyrkan!
Idag ja!
Kan man inte stänga Svenska kyrkan
och tysta alla körer? Det går allri!
Trots att vi har mycket att vara glada för
är pessimismen spridd och missmodet
spritt över hela vårt land.
Nisse Simonsson har skrivit en bok:
Varför mår vi så dåligt
när vi har det så bra.
I den kan det säkert finnas några
betydelsefulla ledtrådar...
Inför Tacksägelsedagens predikan
kom jag på en lysande idé:
Varför inte ge oss en missnöjesdag,
en gnällighetens dag:
Acksägelsedagen!!!
Var dag kan tyckas vara en sådan
Acksägelsedag
Ack och ve – vilken morgontidning
Ack, ack andra har det
så mycket bättre än jag.
Ack vad de vinner på
Bingolotto och Postkodslotterier
och bonusar får de
och motorbåt har de
och…
Acksägelsedagen är den stora
avundsjukans och missunsamhetens högtid
Låt oss erkänna: Vi älskar att beklaga oss.
Vi mår rent av bra av att hacka
lite extra på tillvaron:
skatterna är för låga eller för många
och höga
Nobelpriset går till okända författare
vars böcker ingen har läst o
jag kan aldrig gissa vem det blir
Tänk att Astrid Lindgren aldrig fick Nobelpriset
Och vi tvingas köa för att få ut pengar
ur automaterna och koden har jag glömt
och vi köar för att lämna ifrån oss
våra surt förvärvade slantar i affärerna
och när man ändå köar passar
någon på att smita före. Så det är!
På vintern är det inte skottat
våren är för kort,
sommaren är skräpig med för mycket
getingar och mygg
och på hösten blir det blött och kallt.
Och i kyrkan är det för långt
och är det inte för långt
är det för tråkigt
och är det inte tråkigt
ja då är det i alla fall obegripligt…
och religiöst, glöm inte det!
Prästerna talar för länge
och ibland är det för tyst
och då hör man inte…
Vilken förskräckligt passande
högtid Acksägelsedagen kunde bli.
Vill man fortsätt leka med helgerna
kunde man möjligen våga hålla en
Packsägelsedag och lufta alla fördomar
om hur andra är, det har hänt att
vi tyckt att de är ”ett pack”…
alla dom där som inte är så
förträffliga som vi…
Och just här närmar vi oss
på fullt allvar dagens text
Vi kommer från fördomarnas håll,
våra egna och andras.
Var det några israelerna inte
tolererade och tålde så var det samarierna.
Och här berömmer Jesus ännu en samarier,
ni minns att Han lyfte fram en märklig
person till världsberömmelse:
han som hjälpte den misshandlade
den barmhärtig samariten, samariern.
Som hjälte har han gett namn åt stor
medmänsklighet och hjälpverksamhet
Den föraktade, han som tillhörde ”packet”,
blev det goda och lysande föredömet!
Spetälskan, lepra, var en förfärande sjukdom
med kroppsdelar som förtvinade, vanställdes
och ibland förlorades. Omfattande hudskador
knutor och vätskande sår…
De utrustades med bjällror för att varna
omgivningen, de tvingades ropa ut sin orena
närvaro. Därför står det i texten
att de stannade på avstånd och ropade:
”Jesus, mästare förbarma dig över oss!”
Fortfarande kämpar 10 miljoner människor
mot sjukdomen som kan botas med antibiotika!
Tio blev helade på väg till prästerna!
En återvände för att tacka!
Känner vi igen oss själva och våra liv
i detta? En gång av tio tackar vi Gud
för det som hänt oss.
Mycket ofta tar vi bara för givet att
det goda som händer har hänt.
Att det är Gud som ska ha tacksägelse
och lovsång glöms. Vi går vidare
som om det goda vore något alldagligt.
I början av min predikan roade jag mig
små kommentarer om vårt missnöje och gnäll,
egentligen helt onödiga
Vi vet att vi behöver arbeta med hur vi lever
och stryka bort missnöje och missunnsamhet,
avundsjuka och gnäll!
Var stund ska all vår tacksamhet
riktas till Gud. För dessa fantastiska körer:
Cantores och OPQ. För en levande församling
för Er som är här och lovsjunger Gud med höga röster!
Till Gud som är här i sitt heliga tempel
riktar vi vår stora tacksamhet
Vi tackar för den nya dagen, för andningen,
för livet, för vänskap, för musiken,
för sångens glädje, för närhet, framtidshopp,
för hälsa, kraft i svårigheter, för att vi blev
burna genom sorgens svåraste passager
för allt som växer, för naturen, för…
fyll nu i med Din alldels egna tacksägelse
den denna högtidliga TACKSÄGELSENS dag!
Vi följer dagens föredöme, samariern
som vänder åter och faller ner på sitt ansikte
och prisar och lovar Gud!
Jag har mycket, oändligt mycket att tacka för!
Och Du? Det har Du säkert också!
Då är detta platsen och stunden.
Predikan i Olaus Petri kyrka i Örebro, Tacksägelsedagen 2009
Evangelietext: Lukas 17:11-19
lördag 26 september 2009
Hoppa och hoppas
Med ett flygplan gör man ett hopp över Östersjön...
och det kan man kalla skutt!
I dagens Familjemässa i Olaus Petri används Evangeliet från 16 söndagen efterTrefaldighet, 2 årgången: Luk 7:11-17.
Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten bars det ut en död. Han var ende sonen, och hans mor var änka. En stor skara människor från staden gick med henne. När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: "Gråt inte." Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: "Unge man, jag säger dig: Stig upp!" Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor. De fylldes alla av fruktan och prisade Gud och sade: "En stor profet har uppstått bland oss" och: "Gud har besökt sitt folk." Detta tal om honom spred sig i hela Judeen och landet där omkring.
Om Ni ser någon som står
och slår sig på benen
och vaggar fram och tillbaka
då undrar vi vad den där
människan håller på med.
Om personen finns
på en idrottsplats?
Då skulle det kunna vara
Kajsa Bergkvist -
en fantastisk höjdhoppare
som förbereder ett hopp.
Hoppa och skutta är härligt
För att det ska vara
roligt på morgonen
eller för att det ska gå undan
så säger mammor och pappor ibland:
Upp och Hoppa!
Men så sägar man inte
till någon som har så ont
att hon inte kan röra sig
Så säger man inte
till den som är svårt sjuk.
Särskilt när man är liten
är det skoj att hoppa -
men det finns vuxna som
tycker om det också.
Vi hoppar som vi kan
Man kan hoppa av skratt.
Eller för att något är så pännande
att man inte kan så still.
Hur hoppar de stora?
Ofta tävlar de i hopp.
Hästhoppning finns ju
men då är det faktiskt hästen
som hoppar över hinder.
Och ryttaren som klamrar sig fast
på ryggen försöker säkert hjälpa till.
Höjdhopp är svårt.
Man ska ta sig över en ribba
utan att den trillar ner.
Längdhopp är ungefär detsamma
men man hoppar inte över
utan framåt så långt man bara kan.
Eller tänk på hopp i konståkning (skridskor)
från trampolin: simhopp
och många andra slags hopp
Agility kallas det när
man har hinderlöpning med hundar
eller kaniner som bland annat
skuttar över hinder
Vad gör man när man hoppar?
Man tar fart och verkligen lyfter
nästan flyger
upp från marken
och så landar man
någon annan stans.
Det finns en ö i Östersjön
där ligger det en stor ö
vet ni vad den heter?
Där föddes jag och runt
hela Gotland är det vatten
Man måste åka båt
eller flyga om man vill därifrån
Sedan jag var riktigt liten
har jag längtat någon annan stans
till resten av Sverige till Oskarshamn
till Nynäshamn, till Stockholm.
Båt åkte vi ibland till fastlandet.
Men det mest spännande var när jag fick åka
flyg till Stockholm ensam som liten pojke
Vilket hopp över Östersjön
Upp och så landade man någon annan stans
Hopp är också längtan efter
att något ska ändra på sig
ska bli bättre.
Och i några stora hus Kungstornen
fanns det rulltrappor.
På Gotland hade man inga rulltrappor
där fick man gå själv
Vi hoppas att vädret ska bli bra
att vi ska få vara friska
att få vara med dem vi tycker om
Idag har vi hört om en mamma
som nog hade förlorat hoppet
Hennes pojke hade nog blivit svårt sjuk
och sa hade han dött.
Då kom Jesus.
När han kom blev det annorlunda.
Han kunde ändra på saker och ting.
Till och med döden kunde han
sudda bort.
Så är det inte jämt.
Vi blir ledsna när någon dör
vi saknar dem så det gör ont.
Vi gråter och längtar.
Men i berättelsen i Bibeln
kan mamman börja hoppas.
Jesus säger inte upp och hoppa.
Men något viktigt händer.
Riktigt vad vet vi inte.
Pojken sätter sig upp och
går till sin mamma.
Tänk så hårt hon måste
ha kramat sitt barn!
Hon blev nog så glad
att hon hoppade
och skuttade.
Hur kan det vara så?
Nära Jesus finns himlen.
Guds rike är där.
Och i himlen lever
också de som dött.
Så idag ger Jesus oss alla
ett hopp att även om vi dör
så finns det liv
nära Gud, hemma hos Gud!
och det kan man kalla skutt!I dagens Familjemässa i Olaus Petri används Evangeliet från 16 söndagen efterTrefaldighet, 2 årgången: Luk 7:11-17.
Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten bars det ut en död. Han var ende sonen, och hans mor var änka. En stor skara människor från staden gick med henne. När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: "Gråt inte." Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: "Unge man, jag säger dig: Stig upp!" Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor. De fylldes alla av fruktan och prisade Gud och sade: "En stor profet har uppstått bland oss" och: "Gud har besökt sitt folk." Detta tal om honom spred sig i hela Judeen och landet där omkring.
Om Ni ser någon som står
och slår sig på benen
och vaggar fram och tillbaka
då undrar vi vad den där
människan håller på med.
Om personen finns
på en idrottsplats?
Då skulle det kunna vara
Kajsa Bergkvist -
en fantastisk höjdhoppare
som förbereder ett hopp.
Hoppa och skutta är härligt
För att det ska vara
roligt på morgonen
eller för att det ska gå undan
så säger mammor och pappor ibland:
Upp och Hoppa!
Men så sägar man inte
till någon som har så ont
att hon inte kan röra sig
Så säger man inte
till den som är svårt sjuk.
Särskilt när man är liten
är det skoj att hoppa -
men det finns vuxna som
tycker om det också.
Vi hoppar som vi kan
Man kan hoppa av skratt.
Eller för att något är så pännande
att man inte kan så still.
Hur hoppar de stora?
Ofta tävlar de i hopp.
Hästhoppning finns ju
men då är det faktiskt hästen
som hoppar över hinder.
Och ryttaren som klamrar sig fast
på ryggen försöker säkert hjälpa till.
Höjdhopp är svårt.
Man ska ta sig över en ribba
utan att den trillar ner.
Längdhopp är ungefär detsamma
men man hoppar inte över
utan framåt så långt man bara kan.
Eller tänk på hopp i konståkning (skridskor)
från trampolin: simhopp
och många andra slags hopp
Agility kallas det när
man har hinderlöpning med hundar
eller kaniner som bland annat
skuttar över hinder
Vad gör man när man hoppar?
Man tar fart och verkligen lyfter
nästan flyger
upp från marken
och så landar man
någon annan stans.
Det finns en ö i Östersjön
där ligger det en stor ö
vet ni vad den heter?
Där föddes jag och runt
hela Gotland är det vatten
Man måste åka båt
eller flyga om man vill därifrån
Sedan jag var riktigt liten
har jag längtat någon annan stans
till resten av Sverige till Oskarshamn
till Nynäshamn, till Stockholm.
Båt åkte vi ibland till fastlandet.
Men det mest spännande var när jag fick åka
flyg till Stockholm ensam som liten pojke
Vilket hopp över Östersjön
Upp och så landade man någon annan stans
Hopp är också längtan efter
att något ska ändra på sig
ska bli bättre.
Och i några stora hus Kungstornen
fanns det rulltrappor.
På Gotland hade man inga rulltrappor
där fick man gå själv
Vi hoppas att vädret ska bli bra
att vi ska få vara friska
att få vara med dem vi tycker om
Idag har vi hört om en mamma
som nog hade förlorat hoppet
Hennes pojke hade nog blivit svårt sjuk
och sa hade han dött.
Då kom Jesus.
När han kom blev det annorlunda.
Han kunde ändra på saker och ting.
Till och med döden kunde han
sudda bort.
Så är det inte jämt.
Vi blir ledsna när någon dör
vi saknar dem så det gör ont.
Vi gråter och längtar.
Men i berättelsen i Bibeln
kan mamman börja hoppas.
Jesus säger inte upp och hoppa.
Men något viktigt händer.
Riktigt vad vet vi inte.
Pojken sätter sig upp och
går till sin mamma.
Tänk så hårt hon måste
ha kramat sitt barn!
Hon blev nog så glad
att hon hoppade
och skuttade.
Hur kan det vara så?
Nära Jesus finns himlen.
Guds rike är där.
Och i himlen lever
också de som dött.
Så idag ger Jesus oss alla
ett hopp att även om vi dör
så finns det liv
nära Gud, hemma hos Gud!
söndag 30 augusti 2009
En vandrande förbön
Jag vill presentera för Er en döv person som knappt kunde tala. En viktig och betydelsefull person. Vi kan föreställa oss att han betydde en hel del för sin släktingar och vänner. Kanske skam för dem som avskydde sjukdom och brister. Glädje för dem som lärde känna honom och levde nära. Vi vet med säkerhet att han omgavs av människor som brydde sig om honom, som ville honom väl.
Hur vi vet det? Jo, det verkar som han själv inte var så intresserad, om det nu berodde på att han inte förmådde eller kunde.
Hör man inte, och det har många kyrkobesökare erfarenhet av, så blir möten inte alltid meningsfulla, det blir lätt så att man lämnas utanför.
Där kom de till honom med en man som var döv och knappt kunde tala.
DE kom med man. Han fördes dit av andra.
DE bad att Jesus skulle lägga sin hand på honom. En slags ambulans. Ett sällskap vandrande förböner! Deras bön nöjde sig inte med att vara en avlägsen och allmän önskan.
Bönen fick fötter och tog med sig personen de brydde sig om, honom de ömmade för.
Vi har ofta talat om beröringens betydelse. Handpåläggning var och är fortfarande en metod som används för att åstadkomma läkedom och hälsa: Och Jesus rör vid den döve som knappt kunde tala.
Se en person med funktionsnedsättningar, handikapp. Se släktingar och vänner som bryr sig. Som vet att det finns hjälp, bot. Frihet och hälsa att få. Handlingsmänniskor som gör något själva. Jag hör dem riktigt bestämt och myndigt säga: Följ med här!
Så har vi Jesus som ser mannen, lägger händerna på honom, rör vid öron och tunga och spottar i hans ögon. Som efter en blick och en bön mot himlen befallande säger: Effata! Upplåt dig, öppna dig!
Och nu kan han höra och tala. I vår tid hade det öppnat otroliga möjligheter. Vi kan ironiskt tänka: Hurra, nu kan jag bli sportkommentator i TV. Jag kan göra stand-up, bli präst eller politiker och få tala oavbruten mycket längre än vad som är nyttigt. Jag kan skaffa mig en ipod, en mp3-spelare, och avskärma mig från omvärlden och lyssna dygnet om på musik.
Men det som sker är allvarligt och helt livsavgörande. Mannen får en ny framtid. Ett nytt liv. Att det har med Guds rike att göra, förstod de alla då mycket bättre än vi gör idag...
När frälsningens tid är inne då skall, som Jesaja (kap 35) berättar om, öknen och ödemarken jubla, det förtorkade landet glädjas och blomma. Folket får då skåda Herrens glans, vår Guds härlighet. Då skall man ge styrka åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän, och, hör nu: Då skall blindas ögon öppnas och de dövas öron höra! Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel
Den enskilde personen blir ett vittnesbörd om vad som ges åt alla, åt landet och folket. Dövheten försvinner, orden får flöda fritt!
Frihet för ett land, för oss alla, beror också på och hör samman med, om personerna, om enskilda människor, har goda liv. Att de lever med frihet, hälsa och livskvalitet!
I andra Mosebok (4:10-17) frågar Herren en allvarsam fråga. Mose tycker han har svårt med orden, det går trögt och blir tveksamt. Vem har gett människan hennes mun, frågar Gud.
Vem är det som gör henne stum eller döv, seende eller blind?
Och vi värjer oss i vår tid för att Gud skulle orsaka allt lidande som hör samman med funktionsnedsättningar, med ohälsa och hinder. Men Gud stannar inte vid att ta på sig detta ansvar. Gud vredgas (blir arg) på Mose som inte vill bli ett sändebud.
Nu avslöjas något om frihetens villkor.
Det går an att kräva sin egen frihet.
Kravmaskiner som ropar frihet
men inte ställer upp när andra behöver
har inte förstått.
Friheten beror i mycket på dem som kan
erbjuda och forma den, skydda och försvara den.
Inte på dem som kräver den för egen del
utan att erbjuda andra det de själva vill ha.
Man måste garantera andras rätt. Friheten, rättigheterna balanseras av skyldigheter. Friheten uppstår när vi delar ansvar med varandra. Det räcker inte att säga att den enskildes frihet inte får skada andra. Vi måste nå mycket längre. Lika mycket som jag får måste jag ge. Men kan man verkligen få ut sådan slutsatser av dessa texter. Nej, det går inte. Men antydningarna finns där. Och lägger man samman det vi läst idag med det dubbla budet om kärlek till Gud och medmänniskan blir det tydligare. Och när vi erinrar oss den Gyllene regeln (Mt 7) blir det glasklart: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.
För kristna är tacksamhet över friheten i Kristus, i nåden från Gud vår drivkraft. Mose tvingades öppna sig för att Gud av honom krävde handlingar han inte ville utföra. Han fick inse att någon, han själv, måste gå med bud. Ge ord åt andra. Och den döves vänner är frihetens grovarbetare.
Någon måste bli ambulans, vara vandrande förbön.
Ytterst är all frihet rotad i Guds gåva till oss. Jesu ord om att öppna sig är en öppenhet för att ta emot undret, frihetens gåva. Det som hände den döve mannen kan hända oss i Olaus Petri och alla andra: Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes, och han talde riktigt.
Predikan i Olaus Petri kyrka, 12 söndagen efter Trefaldighet.
Predikotext: Markus evangelium 7:31-37
Hur vi vet det? Jo, det verkar som han själv inte var så intresserad, om det nu berodde på att han inte förmådde eller kunde.
Hör man inte, och det har många kyrkobesökare erfarenhet av, så blir möten inte alltid meningsfulla, det blir lätt så att man lämnas utanför.
Där kom de till honom med en man som var döv och knappt kunde tala.
DE kom med man. Han fördes dit av andra.
DE bad att Jesus skulle lägga sin hand på honom. En slags ambulans. Ett sällskap vandrande förböner! Deras bön nöjde sig inte med att vara en avlägsen och allmän önskan.
Bönen fick fötter och tog med sig personen de brydde sig om, honom de ömmade för.
Vi har ofta talat om beröringens betydelse. Handpåläggning var och är fortfarande en metod som används för att åstadkomma läkedom och hälsa: Och Jesus rör vid den döve som knappt kunde tala.
Se en person med funktionsnedsättningar, handikapp. Se släktingar och vänner som bryr sig. Som vet att det finns hjälp, bot. Frihet och hälsa att få. Handlingsmänniskor som gör något själva. Jag hör dem riktigt bestämt och myndigt säga: Följ med här!
Så har vi Jesus som ser mannen, lägger händerna på honom, rör vid öron och tunga och spottar i hans ögon. Som efter en blick och en bön mot himlen befallande säger: Effata! Upplåt dig, öppna dig!
Och nu kan han höra och tala. I vår tid hade det öppnat otroliga möjligheter. Vi kan ironiskt tänka: Hurra, nu kan jag bli sportkommentator i TV. Jag kan göra stand-up, bli präst eller politiker och få tala oavbruten mycket längre än vad som är nyttigt. Jag kan skaffa mig en ipod, en mp3-spelare, och avskärma mig från omvärlden och lyssna dygnet om på musik.
Men det som sker är allvarligt och helt livsavgörande. Mannen får en ny framtid. Ett nytt liv. Att det har med Guds rike att göra, förstod de alla då mycket bättre än vi gör idag...
När frälsningens tid är inne då skall, som Jesaja (kap 35) berättar om, öknen och ödemarken jubla, det förtorkade landet glädjas och blomma. Folket får då skåda Herrens glans, vår Guds härlighet. Då skall man ge styrka åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän, och, hör nu: Då skall blindas ögon öppnas och de dövas öron höra! Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel
Den enskilde personen blir ett vittnesbörd om vad som ges åt alla, åt landet och folket. Dövheten försvinner, orden får flöda fritt!
Frihet för ett land, för oss alla, beror också på och hör samman med, om personerna, om enskilda människor, har goda liv. Att de lever med frihet, hälsa och livskvalitet!
I andra Mosebok (4:10-17) frågar Herren en allvarsam fråga. Mose tycker han har svårt med orden, det går trögt och blir tveksamt. Vem har gett människan hennes mun, frågar Gud.
Vem är det som gör henne stum eller döv, seende eller blind?
Och vi värjer oss i vår tid för att Gud skulle orsaka allt lidande som hör samman med funktionsnedsättningar, med ohälsa och hinder. Men Gud stannar inte vid att ta på sig detta ansvar. Gud vredgas (blir arg) på Mose som inte vill bli ett sändebud.
Nu avslöjas något om frihetens villkor.
Det går an att kräva sin egen frihet.
Kravmaskiner som ropar frihet
men inte ställer upp när andra behöver
har inte förstått.
Friheten beror i mycket på dem som kan
erbjuda och forma den, skydda och försvara den.
Inte på dem som kräver den för egen del
utan att erbjuda andra det de själva vill ha.
Man måste garantera andras rätt. Friheten, rättigheterna balanseras av skyldigheter. Friheten uppstår när vi delar ansvar med varandra. Det räcker inte att säga att den enskildes frihet inte får skada andra. Vi måste nå mycket längre. Lika mycket som jag får måste jag ge. Men kan man verkligen få ut sådan slutsatser av dessa texter. Nej, det går inte. Men antydningarna finns där. Och lägger man samman det vi läst idag med det dubbla budet om kärlek till Gud och medmänniskan blir det tydligare. Och när vi erinrar oss den Gyllene regeln (Mt 7) blir det glasklart: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.
För kristna är tacksamhet över friheten i Kristus, i nåden från Gud vår drivkraft. Mose tvingades öppna sig för att Gud av honom krävde handlingar han inte ville utföra. Han fick inse att någon, han själv, måste gå med bud. Ge ord åt andra. Och den döves vänner är frihetens grovarbetare.
Någon måste bli ambulans, vara vandrande förbön.
Ytterst är all frihet rotad i Guds gåva till oss. Jesu ord om att öppna sig är en öppenhet för att ta emot undret, frihetens gåva. Det som hände den döve mannen kan hända oss i Olaus Petri och alla andra: Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes, och han talde riktigt.
Predikan i Olaus Petri kyrka, 12 söndagen efter Trefaldighet.
Predikotext: Markus evangelium 7:31-37
söndag 23 augusti 2009
´Gudstjänst, hur kul är det?
Beredelseord:
Gudstjänst, hur kul är det! Så sa konfirmanden.
Som tyckte den var främmande, konstig.
Men fantasier som Starwars, Harry Potter och Animéfilmer
gick naturligtvis an.
När konfirmationen var inne firade hon inte längre
gudstjänst från utsidan, som åskådare. Hon hade fått
uppleva befrielsen i att lägga ifrån sig alla, precis alla,
bekymmer. Känt hur hon blev lätt om hjärtat när hon
inte längre var orolig för det som gått snett och blivit fel.
Förlåten, befriad!
Fler dimensioner hade öppnat sig, hon upplevde hur taket
lyftes av under kyrkans lovsång. När prästen sjöng änglarnas
julsång svarade himlens härskaror med Guds lov. Församlingen
stod i sällskap med ärkeänglar och serafer inför Guds tron.
Tala om välfylld kyrka – fast världen inte kunde se det.
Hon hade börjat ta emot bibeltexterna som vägledning och
inspiration. Det var viktigt att fundera kring frågor om hur
man kan leva sitt liv i tro, ett gott liv, ett liv i kärlek?
Hon tillhörde nu en jättefamilj som över hela världen samlas
för att fira gudstjänst.
Predikan hjälpte henne ofta att tänka vidare – somligt gick
direkt in, annat tvekade hon inför. Särskilt om predikan
blev mer än åtta minuter. Då krävdes tålamod och eftertanke.
Ibland också samtal.
Hon tog till sig nattvarden som band henne till alla
kämpande kristna, förr och då och här och nu.
Det som har varit, är och skall komma fanns där
när Kristus i nattvarden steg ner och mötte henne.
Och tillhörigheten var självklar: en stor gemenskap
där människorna fått ett uppdrag: att leva i tro
som utsända i världen.
Att kämpa kampen mot det onda.
Hon hade sett bortom det världen kunde se. Hon hade skådat
gudstjänstens många dimensioner. Kul är inte ordet.
Det är oändligt mycket större än så, bara man är öppen för det.
Och nu? Nu lägger vi fram allt inför Gud med bön om förlåtelse
och befrielse och bekänner våra felsteg och synder.
Gudstjänst, hur kul är det! Så sa konfirmanden.
Som tyckte den var främmande, konstig.
Men fantasier som Starwars, Harry Potter och Animéfilmer
gick naturligtvis an.
När konfirmationen var inne firade hon inte längre
gudstjänst från utsidan, som åskådare. Hon hade fått
uppleva befrielsen i att lägga ifrån sig alla, precis alla,
bekymmer. Känt hur hon blev lätt om hjärtat när hon
inte längre var orolig för det som gått snett och blivit fel.
Förlåten, befriad!
Fler dimensioner hade öppnat sig, hon upplevde hur taket
lyftes av under kyrkans lovsång. När prästen sjöng änglarnas
julsång svarade himlens härskaror med Guds lov. Församlingen
stod i sällskap med ärkeänglar och serafer inför Guds tron.
Tala om välfylld kyrka – fast världen inte kunde se det.
Hon hade börjat ta emot bibeltexterna som vägledning och
inspiration. Det var viktigt att fundera kring frågor om hur
man kan leva sitt liv i tro, ett gott liv, ett liv i kärlek?
Hon tillhörde nu en jättefamilj som över hela världen samlas
för att fira gudstjänst.
Predikan hjälpte henne ofta att tänka vidare – somligt gick
direkt in, annat tvekade hon inför. Särskilt om predikan
blev mer än åtta minuter. Då krävdes tålamod och eftertanke.
Ibland också samtal.
Hon tog till sig nattvarden som band henne till alla
kämpande kristna, förr och då och här och nu.
Det som har varit, är och skall komma fanns där
när Kristus i nattvarden steg ner och mötte henne.
Och tillhörigheten var självklar: en stor gemenskap
där människorna fått ett uppdrag: att leva i tro
som utsända i världen.
Att kämpa kampen mot det onda.
Hon hade sett bortom det världen kunde se. Hon hade skådat
gudstjänstens många dimensioner. Kul är inte ordet.
Det är oändligt mycket större än så, bara man är öppen för det.
Och nu? Nu lägger vi fram allt inför Gud med bön om förlåtelse
och befrielse och bekänner våra felsteg och synder.
söndag 28 juni 2009
Finns uttrycket att gå vilse längre?
Alla gillar inte fotboll. Men de som gör det kan inte gärna ha undgått att jubla över U-21 landslagets framgångar. Vilka duktiga ungdomar. Vika mål de har gjort! Och vilket jubel på läktarna när målen kommit!
Jaaa! Så skriker man. Människor har hoppat och studsat och jublat. Gränslöst lyckliga har de blivit. För en liten boll innanför målramen! En riktig orkan av glädje. Så där ofattbart glad som man kan bli över oväntade men strålande goda nyheter. Tänk på journalbilderna från fredsslut. Glädjefnatt!
Idag har vi lyssnat till en text med osedvanligt mycket glädje. När herden hittar fåret blir han glad. Han samlar grannar och vänner och säger till dem: gläd er med mig, jag har hittat fåret. Och som om det inte var nog lyfter glädjen taket. Jesus säger: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.
Det himmelska jublet övergår säkert vilken fotbollstokig publik som helst, för det är i himlen glädjen, dess ursprung och källa finns.
Idag bad jag Er lyssna särskilt uppmärksamt till testläsningen. Den är hämtad ur liknelsekapitlet om det förlorade: fåret, penningen, och den förlorade sonen. Ni skulle fundera över vad som stannar kvar i minnet efter att Ni hört texten. Några har säkert tänkt på all den där glädjen!
Men andra har fastnat för och tänkt på textens verkliga individualist, det vilsegångna fåret. Ett får som är lika viktigt som nittionio andra, ja ännu viktigare eftersom de många lämnas. De klarar sig, men det gör inte det i öknen bortsprungna och förlorade fåret. Herden söker det. Liknelsen handlar om oss, om människor vilka som helst. Om det är du och jag som föreställer det förlorade fåret så inskärper texten i vårt medvetande att Gud söker oss. Gud söker oss för att rädda oss.
Någon har grubblat över de nittionio. Kan de bara lämnas åt sitt öde. Lämnar han då inte de 99 i öknen…? Nej, egentligen gör han väl inte det. Kan ett får vara värt att de många riskeras? Ett klassiskt etiskt dilemma. Omvänt finns det i problemet – kan en offras för att många ska leva? Om man genom att döda en person kan rädda flera hundra som annars själva går en säker död till mötes – hur gör man då? Jesus gjorde det, men med sitt eget liv. Han offrade sig för att många skulle leva fullödigt och gott.
Står de 99 för församlingen som har samlats in i fållan? Är de redan räddade? Har de sitt på det torra? De rättfärdiga som inte behöver sin herde, inte just då. Eller ska vi tänka som i Romarbrevet? Ingen finns som är rättfärdig, ingen enda, ingen som förstår, ingen som söker Gud. Alla har vikit av. Alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, ingen enda. Rom 3:10-12
Tullindrivarna och syndarna, publikanerna och syndarna, tänkte någon på dem? Tullarna stod i ockupationsmaktens tjänst och var innerligt avskydda, Quislingar! De sökte sig till Jesus, som inte fördömde dem. Som inte räknade bort dem. Gång på gång visar Jesus hur dyrbara de är för Gud. Antingen dömd och förkastad av samtiden som mindrevärdig och moraliskt förfallen – eller värdefull som en dyrbar pärla för Gud!
Och synden? Tänkte någon överhuvudtaget på den? I vår tid gör vi inte det så gärna. Oftast dras ett streck över människans brister och felsteg. Ändå bryts gemenskapen med Gud och människor emellan systematiskt – och vi missar målet (grundbetydelsen av orden för synd på hebreiska och grekiska). Vi bryter mot Guds vilja och förbundet mellan Gud och människa, så tydligt det syns i GT. Egoism, självtillräcklighet, brist på medmänsklighet… och avsaknad av Gudsrelation, däri består bortvändheten från Gud. Alla har syndat och är i avsaknad…
Vad säger människor i miljöer där vi rör oss? Finns synden så är det i all fall inte hos mig! Allt måste väl vara tillåtet och ska utforskas – utom det som fördöms utifrån andra källor än Guds bud och evangelium. FN:s olika rättighetsdokument hålls fram som en giltig norm. Så trots illusioner om den alltigenom goda människan lever insikter om sådant som är moraliskt fel. Och somliga hållningar och beteenden ses som icke acceptabla.
Men hur går det då för de av nutidens människor som aldrig skulle erkänna att det gått vilse. Ordet vilse finns väl snart inte i vokabulären. GPS-tiden har brutit in. Men ingen erkänner väl längre att de far vilse inom livsstils- och åskådningsdimensionerna. Än mindre finns ord som synd och skuld annat än för andra man pekar ut, utdefinierar, distanserar sig ifrån: sådana är minsann inte vi! Själva är vi hyggliga själar, goda medborgare bortom all misstanke. Om vi felar är det inte vi som gör fel, det verkligt förfärliga utförs av dem som ertappar oss.
Ord som våld, förtryck, mobbing, intolerans, rasism, misshandel, utsugning, folkmord, tortyr, övergrepp… ger en aning om det vi alla ändå fortfarande faktiskt ser och förkastar som felsteg, som något illasinnat och otillåtet. Men gör man sådant är man inte vilsen, utan kallas vanligen för sjuk. Det onda är sjukskrivet. Exempel på något av det vi i vårt samhälle icke tolererar. För en kristen sådant som står i vägen för och bryter Gudsrelationen.
Människor, vi, du och jag, går helt vilse på många olika sätt. Ibland mindre dramatiskt än de sätt orden pekar på. Vi gör varandra illa, gör det onda, det som strider mot Guds vilja, t ex det dubbla kärleksbudet.
Trots att vi felar griper Gud in. Och dagens GT-text blir vårt evangelium. Skulden tas bort och synden förlåts! Den som går vilse, irrar bort från Gud, den gode Herden, välkomnas åter, förlåten och skuldfri.
Vi mättas av det goda i ditt hus, av det heliga i ditt tempel – fållan för de 99 var väl Gudshuset, templet, där man var trygg.
Du förbarmar dig över oss på nytt och utplånar våra brott, du kastar alla våra synder i havets djup. Men så är det inte i samtiden. Den som felat får ingen nåd, finner ingen förlåtelse. Avgå, ljuder ropen till LO-ordföranden eller vd:ar som misslyckats.
Även dessa som tror på människans inneboende godhet, som tror att synden inte existerar, som tror att Gud är en illusion, alla dessa ger sig den gode Herden ut för att finna. Måtte Gud finna dem och föra dem in i gemenskap med honom och hans kyrkas gemenskap!
Predikan i Viby kyrka (nära Vretstorp utanför Örebro) den 3 söndagen efter trefaldighet. predikotext: Lukas 15:1-7 och texten från GT var Mika 7:18-20.
Jaaa! Så skriker man. Människor har hoppat och studsat och jublat. Gränslöst lyckliga har de blivit. För en liten boll innanför målramen! En riktig orkan av glädje. Så där ofattbart glad som man kan bli över oväntade men strålande goda nyheter. Tänk på journalbilderna från fredsslut. Glädjefnatt!
Idag har vi lyssnat till en text med osedvanligt mycket glädje. När herden hittar fåret blir han glad. Han samlar grannar och vänner och säger till dem: gläd er med mig, jag har hittat fåret. Och som om det inte var nog lyfter glädjen taket. Jesus säger: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.
Det himmelska jublet övergår säkert vilken fotbollstokig publik som helst, för det är i himlen glädjen, dess ursprung och källa finns.
Idag bad jag Er lyssna särskilt uppmärksamt till testläsningen. Den är hämtad ur liknelsekapitlet om det förlorade: fåret, penningen, och den förlorade sonen. Ni skulle fundera över vad som stannar kvar i minnet efter att Ni hört texten. Några har säkert tänkt på all den där glädjen!
Men andra har fastnat för och tänkt på textens verkliga individualist, det vilsegångna fåret. Ett får som är lika viktigt som nittionio andra, ja ännu viktigare eftersom de många lämnas. De klarar sig, men det gör inte det i öknen bortsprungna och förlorade fåret. Herden söker det. Liknelsen handlar om oss, om människor vilka som helst. Om det är du och jag som föreställer det förlorade fåret så inskärper texten i vårt medvetande att Gud söker oss. Gud söker oss för att rädda oss.
Någon har grubblat över de nittionio. Kan de bara lämnas åt sitt öde. Lämnar han då inte de 99 i öknen…? Nej, egentligen gör han väl inte det. Kan ett får vara värt att de många riskeras? Ett klassiskt etiskt dilemma. Omvänt finns det i problemet – kan en offras för att många ska leva? Om man genom att döda en person kan rädda flera hundra som annars själva går en säker död till mötes – hur gör man då? Jesus gjorde det, men med sitt eget liv. Han offrade sig för att många skulle leva fullödigt och gott.
Står de 99 för församlingen som har samlats in i fållan? Är de redan räddade? Har de sitt på det torra? De rättfärdiga som inte behöver sin herde, inte just då. Eller ska vi tänka som i Romarbrevet? Ingen finns som är rättfärdig, ingen enda, ingen som förstår, ingen som söker Gud. Alla har vikit av. Alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, ingen enda. Rom 3:10-12
Tullindrivarna och syndarna, publikanerna och syndarna, tänkte någon på dem? Tullarna stod i ockupationsmaktens tjänst och var innerligt avskydda, Quislingar! De sökte sig till Jesus, som inte fördömde dem. Som inte räknade bort dem. Gång på gång visar Jesus hur dyrbara de är för Gud. Antingen dömd och förkastad av samtiden som mindrevärdig och moraliskt förfallen – eller värdefull som en dyrbar pärla för Gud!
Och synden? Tänkte någon överhuvudtaget på den? I vår tid gör vi inte det så gärna. Oftast dras ett streck över människans brister och felsteg. Ändå bryts gemenskapen med Gud och människor emellan systematiskt – och vi missar målet (grundbetydelsen av orden för synd på hebreiska och grekiska). Vi bryter mot Guds vilja och förbundet mellan Gud och människa, så tydligt det syns i GT. Egoism, självtillräcklighet, brist på medmänsklighet… och avsaknad av Gudsrelation, däri består bortvändheten från Gud. Alla har syndat och är i avsaknad…
Vad säger människor i miljöer där vi rör oss? Finns synden så är det i all fall inte hos mig! Allt måste väl vara tillåtet och ska utforskas – utom det som fördöms utifrån andra källor än Guds bud och evangelium. FN:s olika rättighetsdokument hålls fram som en giltig norm. Så trots illusioner om den alltigenom goda människan lever insikter om sådant som är moraliskt fel. Och somliga hållningar och beteenden ses som icke acceptabla.
Men hur går det då för de av nutidens människor som aldrig skulle erkänna att det gått vilse. Ordet vilse finns väl snart inte i vokabulären. GPS-tiden har brutit in. Men ingen erkänner väl längre att de far vilse inom livsstils- och åskådningsdimensionerna. Än mindre finns ord som synd och skuld annat än för andra man pekar ut, utdefinierar, distanserar sig ifrån: sådana är minsann inte vi! Själva är vi hyggliga själar, goda medborgare bortom all misstanke. Om vi felar är det inte vi som gör fel, det verkligt förfärliga utförs av dem som ertappar oss.
Ord som våld, förtryck, mobbing, intolerans, rasism, misshandel, utsugning, folkmord, tortyr, övergrepp… ger en aning om det vi alla ändå fortfarande faktiskt ser och förkastar som felsteg, som något illasinnat och otillåtet. Men gör man sådant är man inte vilsen, utan kallas vanligen för sjuk. Det onda är sjukskrivet. Exempel på något av det vi i vårt samhälle icke tolererar. För en kristen sådant som står i vägen för och bryter Gudsrelationen.
Människor, vi, du och jag, går helt vilse på många olika sätt. Ibland mindre dramatiskt än de sätt orden pekar på. Vi gör varandra illa, gör det onda, det som strider mot Guds vilja, t ex det dubbla kärleksbudet.
Trots att vi felar griper Gud in. Och dagens GT-text blir vårt evangelium. Skulden tas bort och synden förlåts! Den som går vilse, irrar bort från Gud, den gode Herden, välkomnas åter, förlåten och skuldfri.
Vi mättas av det goda i ditt hus, av det heliga i ditt tempel – fållan för de 99 var väl Gudshuset, templet, där man var trygg.
Du förbarmar dig över oss på nytt och utplånar våra brott, du kastar alla våra synder i havets djup. Men så är det inte i samtiden. Den som felat får ingen nåd, finner ingen förlåtelse. Avgå, ljuder ropen till LO-ordföranden eller vd:ar som misslyckats.
Även dessa som tror på människans inneboende godhet, som tror att synden inte existerar, som tror att Gud är en illusion, alla dessa ger sig den gode Herden ut för att finna. Måtte Gud finna dem och föra dem in i gemenskap med honom och hans kyrkas gemenskap!
Predikan i Viby kyrka (nära Vretstorp utanför Örebro) den 3 söndagen efter trefaldighet. predikotext: Lukas 15:1-7 och texten från GT var Mika 7:18-20.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
