lördag 17 september 2016

Sällsynt med döda som uppväcks

Predikan i Olaus Petri 16 sönd e Trefaldighet
Predikotext Luk 7:11-17 (GT  1 Kun 17:17-24)

Bibeln är fylld av Guds ingripande. I barndomen var sambandet mellan människor och Gud inte alltid så tydligt. Mose står på stranden och sträcker ut sin hand och delar vattnet. Att Gud först befallde och det blåste en hel natt var lätt att glömma. Eller ta profeterna, dessa Guds stuprör vars profetior och gudomliga löften om nåd ljöd över världen. Idag ropar profeten Elia till Gud och andningen och livet återvänder.

Det finns kraft i det Jesus säger. Han stillar stormen genom att säga åt den. Lärjungarna, dessa fiskarpojkar var vana vid hårt väder. Men stormen skrämde och de vädjade om mästarens hjälp. Tig, var stilla, befallde Jesus stormen som genast löd.

Har du som jag testat? I tio-tolvårsåldern prövade jag berättelserna, de flesta ur Bibeln, där själva ordet åstadkom vad det sa: varde ljus! Stå upp, tag din säng. Vik hädan! Följ mig! Med ord och gester kan saker hända, för att slippa bli sjösjuk på väg till fastlandet: tig var stilla. Jo, jo... 

Jag försökte få hattar att blåsa av kyrktanternas huvuden eller pelargoner att trilla ut genom fönster. Vik hädan! Inget fungerade särskilt bra. Fast jag välte en cykel med befallningen: far omkull! När häpenheten gått över kom förståelse: det var inte frammumlade formler som fungerade utan blåst och vind. Med åren steg insikten fram att kraften ytterst var Guds och inte bestod av svävande magiska ord. Utelämnade till vem som helst att använda för att mixtra med verkligheten. Kvar blev tron på Guds nåd och makt!

Den får vi möta när änkan i Nain har sorg och vi kan känna medlidande och kan leva oss in hennes situation. Vi blir lätt kvar där vid båren, i sorgen och förlusten, oavsett om vi själva är medkännande eller sörjande. Det är oerhört sällsynt att människor som dör får återvända till livet. Döden är så smärtsamt definitiv och absolut. Jesus stiger fram och ord och handling är ett och detsamma! Han är vad han gör och gör det han är. Inför Jesu självklara makt och auktoritet backar sjukdom och nöd. Till och med döden drar sig tillbaka, för en stund.

Det tillhör de sällsynta undantagen att Jesus uppväcker döda. Änkans son, Lasarus och en synagogsföreståndares dotter. De återkallas till några få års liv och måste sedan åter dö. Ändå hoppas vi att Jesus ska rädda dem vi älskar från den kroppsliga och fysiska döden. Vi ber för att vi hoppas. Vi ber för att vi tror. Vi ber för att vi älskar. Låt dem få leva. Vi gör det trots att livet är underkastat dödens villkor. Jesus erbjuder ett liv bortom förgängelsen där tiden och ondskan förlorat sitt grepp. I vår värld kan synd och ondska drabba skoningslöst, vilket dagens datum påminner om, nine-eleven. 11 september.

Stig upp, säger Jesus till änkans son. Talita koum, är orden till synagogföreståndarens dotter. Det betyder Lilla flicka, jag säger dig, stig upp! Och det ofattbara händer. Döden viker undan, livet kommer åter.

Det är livets ord som Jesus talar. Ord som tron kan höra, ord av liv, om liv, för liv. Den som tror på mig skall leva om han än dör, säger Jesus i Johannes.

Det gudomliga och mänskliga förenas i Jesus och hans makt kan förändra livsöden, bota och hela. Det sker när han rör vid oss och våra liv, genom tro och under, eller i nattvardens mysterium, där vi förnyar trons förbund och kan säga vårt ja till honom. Det gjorde jag en gång för länge sedan och på den vägen är det, säger någon. Ändå vet vi att vi dagligen behöver omvända oss. Det är då dagen blir en sällsam gåva, en skimrande möjlighet.

I Lukas berättas i samma kapitel också om en romersk officer vars tjänare blivit svårt sjuk. Han sänder budbärare till Jesus för att få hjälp. Men när Jesus nästan är framme möts han av några av officerens vänner. De bär fram officerens hälsning: Herre, gör dig icke besvär. Jag är inte värd att du går in under mitt tak…Men säg bara ett ord och låt pojken bli frisk. Några av er vet att dessa ord finns i en nattvardsliturgi och avslutas då: säg blott ett ord så blir jag helad!

Det är trons ord som bär oss. Tron på Jesus och löftet:
Livet, om jag än dör!

Herre, stärk vår tro, öka vårt hopp och uppliva vår kärlek!





söndag 7 augusti 2016

Fri vilja och fritt val? Nja...

Några tankar ur en predikan i Väskinde, den 11 sönd efter Trefaldighet. Predikotext: Matteusevangeliuet 21:28-31

Gå ut och arbeta i vingården idag
Så säger en man till sina barn
En säger ja, men går inte
En säger nej och går
Intressant tänker vi
men glömmer att ställa den
mest naturliga frågan:
varför utelämnar Jesus
det självklara alternativet?
Att någon säger sitt ja
och sedan går…
Texten handlar ju om kallelsen
om att göra en insats

Men texten har egentligen en annan udd
Ett annat syfte än att uppmuntra till
moget och helgjutet lärjungaskap
Den blir till en varningför de förträffliga
De som äger alla positiva ord
och talar om sin goda vilja
men som inte förmår leva
upp till sina goda intentioner

Det är som om Jesus ville uppmana
Lärjungarna att inte glömma
alla dem som de har svårt för,
som de kanske ser ner på
Dessa människor kanske säger ett nej
men ändrar sig genom att ändå göra
Deras handling talar sanning
Även när orden inte räcker till

Här illustreras vår valmöjlighet
Att vi kan välja, vi har ju den fria viljan
att säga sitt ja eller sitt nej
Vi är fria och ansvarsfulla människor
Mogna och självständiga nog
för att fritt kunna avgöra och bestämma

Det är då Paulus visar
hur svårt det kan vara
när han yttrar sina berömda ord:
Det goda som jag vill
det gör jag inte
Men det onda som jag inte vill
det gör jag

Paulus tycks mena att den fria viljan
inte fungerar, att vi inte är fria
Utan att synden som bor i oss
handlar genom oss och våra tankar,
genom våra ord och beslut
Det skulle kunna vara den mest eleganta
metod som tänkas kan
för att slippa stå för sina avgöranden
Ett försvar: det var inte jag
utan något tog kontroll över mig
Synden och ondskan
använde mig som redskap
Hur jag än ville och försökte
kunde jag inte göra det goda och rätta

Vi får anledning att dra slutsatsen:
människans fria vilja är redan krökt,
bunden och styrd
slav som den är under synden

Jag kan nästan höra protesterna från
alla möjliga håll
Lika mycket inom kyrkan som utom den
Fri vilja hör man ju vad det är
Förmågan att fritt och obundet
ta ställning till och mellan alternativ
Kan vi inte det är den

inte mycket till fri vilja!

Det ligger i sakens natur
Att vi har svårt att se de bojor
Som fjättrar oss och så förmodar och tror vi
Att vi äger frihet trots att vi är bundna

tisdag 2 augusti 2016

Förlåtelsens gränser

Predikan i Tingstäde kyrka 10:e sönd efter Trefaldighet
Predikotext: Matteusevangeliet 18:18-22

En skrivbordslåda hemma i Örebro
Skramlar när man drar ut den
Där ligger ett antal nycklar:
cykelnycklar, nycklar till hänglås
till och med en kassaskåpsnyckel
I lådan finns också nycklar
till patentlås i dörrar
De är alla lite vilsna eftersom ingen
längre riktigt vet i vilka lås de hörde hemma
eller om det ännu finns lås där de fungerar?
Några har blivit av med sina lås
Andra skulle nog kunna fungera
bara man visste var

Det en koppling mellan
nycklar och evangelietexten
Nycklar kan öppna eller låsa
men i texten används orden
lösa och binda

Har Ni hört uttrycket nycklamakten?
Att förfoga över lösandet och bindandet
är ett uppdrag som en gång
gavs åt aposteln Petrus
I dagens kyrkor handlar det mest
om att uttala orden
om syndernas förlåtelse
Det är väl därför vi föreställer oss
Petrus, Sankt Petrus, dvs sankte Per
som himmelrikets dörrväktare
Han står där i många historier
Och berättelser med sina nycklar
När människor bankar på himmelrikets port
Ska de få komma in?
Petrus har nycklar som kan försluta eller låsa upp

I Mateusevangeliets kapitel 16 läser vi:
Och jag säger dig att du
är Petrus, klippan, och på den klippan ska jag
bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall
aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna
till himmelriket. Allt du binder på jorden
skall vara bundet i himlen, och allt du
löser på jorden skall vara löst i himlen.

Det är ordagrant vad Petrus fick höra
med en skillnad - nu gäller det alla lärjungarna
Allt du binder eller löser har blivit
allt ni binder eller löser…

När Petrus i kapitel 16 fick uppdraget
gällde det att bygga Guds
kyrka och församling
I kapitel 18 är nycklamakten insatt
i ett annat sammanhang
här handlar det om ett slags
enkel konfliktlösning
med en metod eller ett system
för att hantera något som gått
sett i det mänskliga samspelet…

Men det fick vi inte veta när texten lästes
Så här börjar egentligen detta bibelavsnitt:
Om din broder har
gjort dig någon orätt…
Jesus ger i texten rådet är att gå
och tala med denna person i enrum
fungerar inte det, om den det gäller
inte vill lyssna så försöker man en gång till
nu i sällskap med en eller ett par personer
Fungerar inte det heller
ska frågan tas upp i församlingen
Räcker inte det har personen gjort sitt
och blir betraktad som utomstående,
han blir avvisad…

Det verkar ju ganska drastiskt
och obarmhärtigt att bli utstött
för att man är halsstarrig och fyrkantig?
Särskilt i en tid av uppror mot auktoriteter
och ilska mot institutioner…
Då ställer Petrus än en gång till det
Han frågar hur många gånger en broder
faktiskt kan göra orätt och bli förlåten.
Det räcker inte med 7 gånger
77 gånger, svarar Jesus
Förr kunde man alltid hänvisa till
en film som hette 491
Då skulle man enligt bibelöversättnigen
förlåta sju gånger sjuttio, dvs 490.
Genast började man fundera över vad
Som skulle hända när all förlåtelse
var förbrukad… den 491:sta gången.

Betydelsen är dock enigt båda varianterna klar.
Många börjar även idag räkna.
Hur många gånger är det? Hur mycket förlåtelse
Måste man producera? När lagret är slut
Vad händer?
När gränsen är nådd, hur gör man då?
Slutar man förlåta? Som om vi
någonsin kunde nå den gräns det handlar om
Siffran är inte ett tal man kan räkna till
Det är ett mått på hur mäktigt stort
Och omfattande förlåtelsen,
Guds barmhärtighet, är…
Så fungerar en del av de bibliska siffrorna
Jesus fastade och frestades i 40 dagar
oändligt och omänskligt länge
Israels folk vandrade i öknen i 40 år
en ofattbar pågående och utdragen vilsenhet
I världen finns samma sätt att använda tal
Ali Baba hade samma antal rövare
Hans 40 rövare betyder helt enkelt: jättemånga!
Vi ska vara oändligt förlåtande,
förlåtelsen går bortom
våra mänskliga gränser
överskrider vår förmåga
Det är innebörden.
När vi inte kan eller förmår
förlåta människors ondska
och vidriga brott
tar Gud vid
Guds förlåtelse eller dom
förfogar vi inte över
Domslut är hans
och allas vår domare och Herre
är Jesus Kristus

Den som blir förlåten finner nåd
Det är inte alltid vi kopplar ihop
Guds nåd med juridik och rätt
Men det är just med sådana paralleller
som Bibeln och Jesus rör sig
När vi inte kan ställa till rätta
allt ont som kommit genom
vår synd och försummelse
träder Jesus in med sitt ställföreträdande
lidande, med sin död och uppståndelse
så att vi blir benådade
Av honom kan människan bli gjord
fri, räddad, frälst
från konsekvenserna
av sin och mänsklighetens synd och ondska

Här avslutas dagens predikan
med en utmaning:
tänk om vi under nästkommande vecka
skulle sträva efter att bli lika fyllda
av nåd som Herren själv
så att vi kan förlåta vår nästa,

dem oss skyldiga äro…

måndag 13 juni 2016

Stulen och slängd på tippen

För många år sedan var det utförsäljning
på regementet. I3:s gamla militärcyklar såldes ut.
Jag tror jag betalade det facila priset 75 kronor
för en bastant grönmålad stål- och järnkonstruktion
För att skilja den från andra målade jag den
med en nästan lysande neongrön färg
Jag tänkte: den kommer ingen att vilja stjäla
eftersom den var unik, den gick inte 
att blanda samman med andra cyklar. 
Jag hade fel.

En natt försvann den och som jag saknade min cykel!
Trygg och trögtrampad, men tung och säker.
Till och med bilar vek undan för den, 
så imponerande var den
Efter någon månad tog jag mig för att besöka
polisens hittegodsavdelning för cyklar.
Bland hundratals stulna eller förlorade velicopeder
så var det en som lyste neongrönt
Skenet kom från en av krokarna där cyklarna hängde
Den är min, ropade jag och det kostade mig
Jag fick genast lösa ut hojen
till en kostnad av 30 riksdaler
Hjulen var hoppade på och kunde inte snurra mer
Styret var krökt, cykelbelysningen borta och sadeln trasig
Men det var min cykel. Jag släpade hem den
och undrade efterhand varför jag gjorde mig besvär
Fordonet var redan bortom all räddning.
Men jag var på något sätt otroligt fäst vid cykelskrället
Till sist förde jag det som var kvar av den 
en gång så mäktiga cykeln till en viloplats 
på soptippen, återbruksanläggningen

Det som stjäls, tappas bort eller går förlorat
söker man nästan reflexmässigt efter
Gud ser till oss människor, söker oss
så att vi ska vända åter till honom
och inte gå vilse i världen
Vi vet det därför att det finns ett
alldeles speciellt kapitel i Lukasevangeliet
som handlar om det som är förlorat
Dagens text ingår i detta märkvärdiga
bibelavsnitt av liknelser som ni hittar
i Lukasevangeliets 15 kapitel

Först är det ett får som är förlorat
Ett vilsegånget får, ett av hundra
99 lämnas kvar då de för stunden
är säkra och trygga i flocken
Herden söker det borttappade fåret
tills han finner det
Avsnittet slutar med att vänner och grannar
samlas för att glädja sig, för att festa

Därefter följer dagens text: nu är det en kvinna
som tappar ett silvermynt. Hon letar efter det
med ljus och lykta och genom att städa och sopa hela huset
När hon finner myntet samlar hon väninnor
och grannkvinnor till en stund av glädje.

Sedan kommer en av Jesu mest berömda liknelser
Den om den förlorade sonen. Den unga äventyraren
begär sin arvslott och reser ut i världen och slösar bort
allt han äger och har. När han har det sämre än svinen
händer något med honom. Något manar honom.
Han beger sig hem till sin förlåtande far
som tar emot honom med öppen famn
och som ordnar ett kalas, en rejäl fest.

Poängerna återfinns i små förklaringar som följer
på varje liknelse. Det förlorade fårets liknelse slutar:
På samma sätt blir det större glädje i himlen
Över en enda syndare som omvänder sig än
över nittionio rättfärdiga som
inte behöver omvända sig

Liknelse om myntet avslutas: På samma sätt,
säger jag er, gläder sig Guds änglar över
en enda syndare som omvänder sig

Liknelsen om den förlorade sonen avslutas:
Men nu måste vi hålla fest och vara glada,
för din bror var död och lever igen
Han var förlorad och är återfunnen…

Till och med vi kan som den förlorade sonen
ibland inse att nu är läget så illa utsatt
att det bästa vore att söka sig hem
till fadershuset igen
Det är Gud som genom den Helige Ande
tar initiativet, manar oss

Vi vill inte gärna se oss som förlorade eller utsatta
vi som gör så gott vi kan! Men vi inser nog att
våra egna insatser inte förmår rädda oss
Gud gör omvändelsen, återfinnandet möjligt.
Det är Guds kärlek i Kristus Jesus som
genom Andens ingripande
finner, räddar och frälser

Om vi förlitade oss på oss själva
skulle vi snart lockas bort
begären skulle leda oss vilse
Tyngden av alla våra felsteg och synder
skulle då vila på våra egna axlar.
Vi skulle tvingas bära bördor
som vi inte kan klara av
vår bortvändhet, vår synd och brist
växer snabbt förbi våra begränsade krafter
Jesus bar vår synd, han som förmådde…

Vår gudstjänst kan idag få bli den fest
som liknelserna berättar om
En himmelsk fest i glädje över att
vi blivit funna och vunna
rättfärdiggjorda av nåd och genom tron allena.

Vi gläds med varandra över den räddning och frälsning
som Kristus genom sin försonande död och uppståndelse
skänkt åt oss
Därför vill vi också frimodigt efter gudstjänsten
och under kommande dagar och veckor
berätta om evangeliets glada budskap:
om Guds stora välgärning

Min gröna cykel var bortom räddning
Så den hamnade på en soptipp
trots att man kan säga att jag var
mer än fäst vid den, älskade den

Hur illa tilltufsade och tilltygade vi är
av synd och mörkrets makter är vi aldrig
bortom räddning!
När vi som var förlorade återvänder, 
när vi återföds och förnyas
inser vi att inbjudan står kvar
En plats är reserverad vid det stora 
glädjefyllda gästabudet,
vid den himmelska festen…

Predikan i Tysslinge kyrka 12/6 2016
3 söndagen efter Trefaldighet
Predikotext: Lukasevangeliet 15:8-10


lördag 13 februari 2016

Välmenande förnekelse

Söndagarnas latinska namn finns kvar. Vi hittar dem här och där i vår evangeliebok, boken med kyrkoårets texter. De fungerar som liturgiska rötter som hämtar näring ur kyrkans historia. Septuagesima och sexagesima är söndagar vi kommer ihåg just för sina latinska namn. Första söndagen i fastan, den söndag som följer efter askonsdagen har också ett latinskt namn: Quadragesima. Ordet informerar oss om att det är ungefärligen 40 fastedagar till Långfredagen. Söndagarna är som alla vet undantagna.

I evangelieboken står det idag Invocavit (åkallan). Denna dag har man åkallat Herren med ord från Psaltaren 91:15 där Gud själv talar om människan: Han åkallar mig, och jag svarar honom, jag är med honom i nöden, jag befriar honom och ger honom ära. Jag skall mätta honom med ett långt liv och låta honom erfara min hjälp.

I veckan hörde jag ett program om ett barn som befann sig på ett tåg med sin mor i tro att det skulle bli en resa, en utflykt. Det visade sig att de skulle flytta permanent. Barnet hade inget fått veta. Barn vill veta.

Det finns berättelser om människor som blivit arbetslösa och försökt hålla skenet uppe. De har inte önskat att andra ska få reda på denna utsatthet och de har därför gått hemifrån som om de fortfarande hade ett jobb att gå till. När det uppdagas säger människor i personens närhet: vi visste ingenting. Medmänniskor vill veta. 

Alla har väl hört berättelser om svårt sjuka personer som inte ens velat berätta för sina närmaste. Som önskat bespara dem oro och ängslan inför en oundviklig död. Familj och släkt vill veta.

Vi anser och tycker att det är viktigt att veta. Vi kan förbereda oss, leva oss in i vad förändringen kan betyda. Om vi är informerade kan vi bli delaktiga, får möjlighet att avsluta det som är, reda upp, ta avsked.

Jesus vill också att lärjungarna, att vi, ska veta. Varför skulle han annars berätta? Han förbereder sina lärjungar. Jesus måste bege sig till Jerusalem, där ska han lida mycket och bli dödad och uppväckt på tredje dagen.

Nu blir Petrus typiskt mänsklig. Han vill trösta. Slå bort det som är otänkbart eller obehagligt. Han gör det genom att förklara att det Jesus sagt inte kommer att ske. Petrus förnekar. Vill distrahera Jesus, avleda hans uppmärksamhet. Så där många gjort när det lilla barnet inte vill ta den där skeden med mat. Då ropar man: Se, en brandbil eller En fågel. Och i förvirringen äter barnet maten.  När man vill distrahera vuxna kan det bli: Tänk inte på det. Det finns så mycket fint och positivt man kan tänka på. Var inte så negativ, det ordnar sig. Något sådant kommer aldrig att hända!

Trots att vi vill veta är det svårt att stå ut med somliga besked. Vi kan inte ta in dem. Orkar inte. Vill inte. Vet inte vad vi ska tänka, känna, säga…
Reflexen är att bagatellisera och avfärda, uppmuntra och lindra. Du ska se att det blir bra! Det reder sig! Jag har mot bättre vetande också hasplat ur mig sådana välmenande förnekelsefraser. Ungefär som Petrus. För att allt blir så rörigt och ofattbart. Trots att de flesta veta att man inte behöver ha något att säga. Man kan nöja sig med att vara där. Det räcker mer än väl. Att stanna hos den som brottas med det svåra.

Jesus är ovanligt hård mot Petrus. Jesus talar rakt, rått och kategoriskt. Han säger: Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors. Nog är det svårt att förstå denna hårdhet. Petrus frestar Jesus att avstå från sin kallelse, att vika av från den utstakade vägen som leder till korset och vidare till uppståndelse. Petrus pekar bort från frälsningens väg.

Han lockar han Jesus att göra detsamma. Den Onde kan nyttja denna mänskliga välvillighet och välvilja i sitt spel. Han drar in Petrus i en osund verklighetsflykt. Att det finns gott syfte, tröst och lindring, hjälper inte när resultatet blir att dölja frälsningen. Frestaren vill först fresta Jesus att överge sitt uppdrag. 

I vår tid frestas vi att förminska tron, avskaffa egen och andras omvändelse, att nedvärdera vad vår frälsare gjort för oss. att förneka det Jesus vill vi ska veta och förkunna, det som så ofta göms undan och motarbetas, det Frestaren vill hindra oss från att förstå och se! Blir frestelserna och impulserna för starka - får vi ropa till och åkalla Herren själv, och veta att hjälp och kraft ges!

Predikan i Almby kyrka, 1 söndagen i Fastan 2016
Predikotext Matteus 16:21-23


söndag 29 november 2015

Vi ser vad vi behöver och längtar efter

I flerdubbla rader står folk
Det är trängsel och förväntan
De som står längst bak
sträcker på sig
Försöker stå på tå
De som har små barn med sig
lyfter upp dem på axlarna
När kommer dom, frågar ett barn
Snart, vi behöver inte vänta längre
Alldeles strax händer det

Så kan det vara
när människor samlas för att se:
Nyårsfirande vid Örebro slott
kortegen vid ett prins- eller prinsessbröllop
en 1-majdemonstration
ett Pride tåg, vaktparaden
O helga natt,

Människor vill vara med när det händer
där det sker, på plats
Efteråt kan man säga:
jag var där, jag såg
Detta kommer jag aldrig att glömma

Den kristna tron och många bibliska texter
är fyllda av förväntan
Man väntar, längtar och hoppas.
Folk samlas för att se och höra
då och idag på 1 Advent

På Jesu tid väntade man på en Konung
en Messias, man behövde en hjälte
en ledare, en folkets räddare
Nu skulle det bli verklighet
Jesus, han var tecknet
på att en ny tid av frid och fred
med rätt och rättvisa hade kommit
Intåget i Jerusalem hördes
det var liv och rörelse, sång och jubel
Man sjöng och ropade:
Hosianna Davids Son
välsignad vare Han som kommer
i Herrens namn
Den hälsningen förklarade allt
för alla som 0undrade vad som var på gång
De som ville se men inte visste vad
Vad är det som händer?
Messias konungen kommer
Guds utvalde och smorde, kommer

Men sedan… Många kände sig svikna
De som hade hoppats att Jesus skulle
driva ut de romerska soldaterna
ockupationsmakten
De som ville kasta ut Herodes och hans anhang
De som tyckte sig se befrielserörelsens ledare

Vi ser olika beroende på vad vi behöver
var vi befinner oss i livet
och vad vi är intresserade av
De sjuka såg nog läkaren och helaren
De uppgivna och trötta
såg kraft och hopp
Tvivlarna, de tveksamma, såg övertygelse och tro
och andra såg bara firande och fest

Vad intåget betydde kunde man
inte veta och förstå fullt ut
Inte förrän efter det att Jesus
hade fängslats, lidit, dött och uppstått
Då kastades nytt ljus över intåget.
Det som hänt var något annat, något mer
än det man trodde sig ha sett

Många såg bara nederlag och lidande
De vände sig bort från honom
De som vill revolution och egen makt
De hade ordet i sin makt
Kunde styra opinioner så att
andra följde efter och bytte åsikt
Den där Jesus, han var nog inte den vi väntat
Han förtjänade nog att plågas av spik och hammarslag

När dramat var över började lärjungarna
och kvinnorna i Jesu sällskap
se och förstå det hopp han tänt
Han som förebådat och satt igång
en förändring större än
krig, världslig makt och politik
Jesus liv och gärning pekade på Guds rike
genom och bortom tid och rum
Ett annat slags rike, inte av denna världen

Tankens förtvivlan bröts
känslor av vanmakt blev tillförsikt och tro
Jesus från Nasaret som red in i Jerusalem
hade samtidigt påbörjat sitt intåg
i människors hjärtan och sinnen
ty Gud och Guds rike var nära

Jesus behövde inga soldater och hästar
för att vinna människors hjärtan
Han gjorde dem, gör oss, till medmänniskor  
villiga att hjälpa sin nästa
han och hon som var hungrig,
törstig, fattig, naken eller i fängelse
Vi vet vad vår värld behöver
Och att vi kan göra något
Flyktingen knackar på välfärdens dörr
vädjar om barmhärtighet
om ett rum i härbärget
Inte ska väl de visas bort?

Vad är det då som gör Jesus så speciell?
De flesta människor beundrar honom
den goda människan, förbilden
idolen, ikonen
Han som lärde ut det dubbla
kärleksbudet – att man ska älska Gud
med allt man är och har
och sin nästa som sig själv,
Han som gav oss den gyllene regeln
om att allt vad ni vill att människor
ska göra er, det ska ni göra dem

Genom tiderna har människor sett på Jesus
och uppfattat vad de behövt och längtat efter
Man har renodlat och karaktäriserat Jesus
sett honom som vishetslärare
som alltets och alltings domare
Som en lidande med törnekrona
eller en segrande med kungakrona
en barnens vän, en revolutionär
Många har framställt Jesus
format bilden av honom
efter sina egna önskemål
Vem är då Jesus bortom bilderna
bortom de populära föreställningarna?

Vem är det vi, du och jag, ser framför oss
när vi tänker på Jesus?
Vad är det vi behöver?

Han är Guds avbild mitt ibland oss
för att vi skulle kunna tro
Gud kan vi inte sätta på formel
göra passande teori av
vad vi än tänker är Gud, Fadern, Skaparen
den Upphöjde och Helige
inte möjlig att beskriva
Våra ord, vårt språk, våra känslor
förmår inte beskriva eller fånga Gud

I Jesus blir Gud påtaglig och synlig
Han kommer oss mänskligt nära
Jesus själv säger:
Den som har sett mig
Har sett Fadern! Fadern är i mig
Och utför sina gärningar
Tro mig när jag säger att
Jag är i Fadern
Och Fadern i mig.(Joh 14).

Vad såg människorna
de som trängdes för att se Jesus?

Alla kunde inte se, kan ännu inte se
För mycket står i vägen
Värk, sjukdom, konflikter, nöjen
oro, tvivel, hinder
Många ser bara ryggar och nackar
Sackeus - minns ni honom?
Tullindrivaren, den tveksamme och osäkre
som hamnade bakom alla andra
och därför klättrade upp i ett träd
för att kunna se
Men det var Jesus som såg honom
Och blev hans gäst
Så ser Jesus dig och mig
han som erbjuder sig, som vill gästa oss

När Jesus rider in i Jerusalem
är det en antydan om hur han också
rider rakt in i våra hjärtan
Beredd att värma våra hjärtan
i en hård och kall värld

Följ mig, säger Jesus
Inte bara första advent
utan alla dagar.
Hosianna i höjden
välsignad vare Han som kommer

i Herrens namn

Predikan 1 Advent i Almby kyrka i Örebro
Predikotext: Matteusevangeliet 21:1-9

söndag 16 augusti 2015

Stolthet och fördom

Idag får vi möta ett par bedjande människor
Alltid något, tänk att det finns sådana
som fortfarande går till kyrkan eller templet
för att be och för att tala med vår Herre!
Men deras attityder och förhållningssätt
är totalt olika

Stolthet och fördom hos farisén
ställs mot ödmjukhet och
syndamedvetande hos tullindrivaren

Jag tackar Dig, Gud, för att jag
inte är som andra människor
tjuvar, bedragare och horkarlar…
Så låter stolthet och fördom

Gud, var nådig mot mig syndare…
Ber tullindrivaren i sin ödmjukhet
undanskymt och i avskildhet
Vilken kollision mellan synsätt
Vilken krock

Jag känner igen stolthet och fördom
men mera sällan hos människor som ber
Däremot kan ilska och upprördhet
få röster att darra av indignation
av oro och rädsla
Rösterna vi möter på sociala medier
känner igen på insändarsidor
och hör i radions
Ring och sjung ut

Ibland skulle rösterna
kunna vara våra egna…
måste vi väl erkänna
De där rösterna som förfasar sig
som kritiserar och svartmålar

Denna stolthet och fördom
Skaffar sig måltavlor
Riktar sig ofta mot sådant man inte förstår
eller tycker oerhört illa om
Rösterna kan häva ur sig märkliga påståenden
Om de där invandrarna, flyktingarna, utlänningarna
Om tiggarna, de hemlösa, alkoholisterna
De där andra
Flyktingar och invandrare får höra
att de borde åka hem, de har inget här att göra
Det mesta som brister i vårt samhälle
det vi inte lyckats ordna upp
skylls på dem
När de bara har gjort
vad vi alla skulle göra
flytt från krig och förföljelse
lämnat förtryck, fattigdom och hunger
ungefär som våra förfäder gjorde
när de kände sig tvingade att emigrera
men det är alla slags människor som kommit
arbetare, företagare, fastighetsägare
som fått lämna allt bakom sig
för att söka ett annat liv
ett liv i trygghet

Invandrare, flyktingar, utlänningar
buntas ihop i en grå massa
Av någon egendomlig anledning
försvinner deras individualitet
deras personliga egenskaper
de ses inte som vanliga människor
utan betraktas och är sin grupp
Ja, varje person utrustas med alla
de dåliga egenskaper som tillskrivs gruppen
Man gör den orättvisaste av jämförelser
jämför det sämsta hos dem
med det bästa hos oss
På det sättet, med bristande logik
konstrueras en falsk ”sanning”

Man tror och påstår att alla dom där
utnyttjar systemen och får allting de pekar på
Mer pengar än de kan göra av med
lägenheter och förturer…
Saken blir inte bättre av att det
finns ett politiskt parti som underblåser
och hejar på avståndstagandet
Illasinnat beskrivs de nya svenskarna
som ociviliserade, som brottslingar,
som snyltare ovilliga att ta seden dit de kommer

Det är vare sig rimligt eller rätt
att överdriva sin egen förträfflighet
och svartmåla andra
särskilt som vi vet att människor
oavsett var de kommer ifrån är
ganska lika varandra

Det är något med orättvisa betraktelser
som får oss att gå igång
Hackordningar upprättas
sociala och ekonomiska klyftor befästs

Som Visbysork har jag sedan barndomen hört
om de tokiga fastlänningarna
som bara lever rövare och ställer till
de ställs mot fina gotlänningar
Politiker blir roffare till skillnad
från vanligt hederligt folk
som naturligtvis aldrig kört mot rött
eller struntat i hastighetsskyltarna

I vår kyrka är vi fromma och goda kristna
Vi tror rätt, gör mera gott
Om vi jämför med andra
katoliker, ortodoxer och pingstvänner…!
Högkyrkliga beskrivs som svartrockar
För att inte tala om hur laddat
det blir om vi skulle skryta med
hur mycket vi skiljer oss från
de där kvinnofientliga, förtryckande
muslimerna eller Sverigedemokraterna
eller vilka det är vi för tillfället
tillvitar alla de sämsta egenskaperna
vi kan tänka ut

Dagens liknelse harmonierar med en annan
av Jesu liknelser
Berättelsen om den barmhärtige samariern
visar att människor vi missaktar eller föraktar
faktiskt kan vara goda förebilder
och överträffa oss i goda gärningar
och i självinsikt!!!

Den förträfflige bedjaren är självrättfärdig
kliver tryggt och självsäkert längst fram
för att skryta till och med
inför Guds ansikte
om sina stora förtjänster
till skillnad från de där andra
den där typen
som inte är som jag, som vi

Eget beröm luktar illa
sas det i min barndom
Nu för tiden ska man veta sitt stora värde
Det finns till och med kurser för hur man
på bästa sätt kan sälja sig själv
marknadsföra sig genom att
gömma och glömma felsteg och brister
Man ska multiplicera och föröka
bre på brett vad gäller egna fina egenskaper
och den vackra personligheten man har
Att tro på sig själv och sin förmåga
kan vara både gott och väl
så länge det paras med ödmjukhet
och med respekt för andra

Bekräftelsebehovet är stort
hos de flesta av oss
Vi vill bli sedda, omtyckta, uppskattade
och bedömda som duktiga
värdefulla, som tillgångar

Minns att det visar sig tidigt
-Fröken, fröken, titta vad jag har ritat
-Vilken fin häst
-Det är ingen häst det är en cykel

Det man egentligen efterfrågar och begär
är inte en konstkritisk bedömning
utan en gnutta uppmärksamhet och beröm
Se mig! Se mig! Se hur duktig jag är…

I bibeltexten finns hos den första personen
ingen självinsikt
han verkar tro att det går att sälja
sin egen förträfflighet
att övertyga Gud om hur bra han är
och hur dåliga alla de där andra är
När vi alla vet att inför Gud
Behövs ingen förställning
inga fasader, inga undanflykter
Den buffliga typen
med den överdrivna självbilden
jämför sig med en nidbild
av de föraktliga, dom andra

Den andra bedjaren
vet hur det står till
hur han som tullindrivare har det
Han lider av frestelserna han fallit för
Han inser sina stora brister
och tillkortakommanden
och ber om förståelse, förlåtelse
om nåd

Bibelordets sökarljus
vad gäller brister och felsteg
ska inte först och främst gälla de andra
utan är en spegel där vi kan få syn på
hur vi själva är och uppför oss
Då blir det möjligt att ompröva
egna tänkesätt och handlingar
att låta stolthet och fördom vika undan
och ödmjukt be om förlåtelse

Vi vet ju att vi har en frälsare
som reser oss upp när vi faller
som stöder och bär
och som själv banat väg för oss
till Guds stora nåd
Då spelar det ingen roll om vi
är märkvärdiga på något sätt
eller vad vi har presterat
Vi är sedda och inbjudna! 

Predikan i Martebo kyrka och vid
Hammars fiskeläge i Norrlanda
11 söndagen efter Trefaldighet
Predikotext Lukasevangeliet 18:9-14