Vem är störst och viktigast av oss, egentligen?

Predikotext Lukas 9:46-48,
Högmässa i Boge,
10 söndagen efter Trefaldighet

Vi som lever i ett demokratiskt samhälle

är inte skyddade från konkurrens och tävlan
När jag var barn fick man lära sig
att det kunde vara ädelt att tävla med varandra
Viktigast var att kämpa väl
Det fostrade och härdade, utrustade och lärde oss
kamratskap och ärlighet

Sedan kom detta att vinna

och det dröjde inte länge innan vi
den hårda vägen fick lärdomen att
detta att vinna var mycket mer än att kämpa väl
Snart nog blev konkurrensen och tävlandet
synligt på många områden
Det började tidigt i livet med längtan
efter fars och mors uppmärksamhet och gunst
Och det fortsatte i skolan med försöken
att bli sedd av fröken/läraren
eller att bli kamrat med de populära
med dem som angav tonen
i vars skugga man kunde sola sig
Smulor föll från de populäras bord
Tidigt lärde vi oss att ta reda på
vem som hade mest inflytande och makt…
Vi jämförde och tävlade: vem hade flest filmstjärnor,
en algotsjacka, finast cykel...?

När vi blev vuxna och mogna

och kunde förstå det mellanmänskliga spelet
lite bättre blev livet en tävling
fylld av jämförelse och sortering
Det färgade av sig på hur vi tänkte kring arbete,
hus och hem, trädgård, pengar
ägodelar, inflytande, position, makt

Konkurrens och tävling avfärdas ibland som

alltigenom dåligt och negativt
när det faktiskt kan sporra och inspirera
och få oss att anstränga oss och sträcka oss
utöver våra begränsningar

Sedan möter jag ibland människor

som jag kommit att beundra och som står fria
De där som tycker att tävlandet
är ganska ointressant
De är nöjda, tacksamma och tillfreds ändå

Man kunde tänka att kyrkan skulle stå fri

från kamp om position och makt
Så är det naturligtvis inte
Kyrkan är byggd av människor
och den består faktiskt av syndare som
behöver omvändelse och förlåtelse
(hur vi än bekänner att vi är inlemmade
i ”de heligas samfund”)
Tänk vilken besvikelse det blir när
kyrkan visar sig vara lik
den omgivande världen

Förmodligen kommer det att bli tydligt
de närmaste veckorna
då vi är på väg mot kyrkans val
De olika nomineringsgrupperna kommer att
vilja övertyga kyrkfolket, väljarna, med sina program
Ofta sker det genom att visa på de andras svagheter
Ja, det kan verka som om det är viktigare
att negativt beskriva andra
än att berätta vad man egentligen
tror och är för

I en folkkyrka har varje döpt och troende

ett ansvar för sin församling och sitt samfund
Nog är det både en kallelse och plikt
att tala när så behövs
Inte bara om sina egna älsklingsfrågor
utan om kyrkans och trons liv:
gudstjänst, mission, undervisning
och diakoni…

Här blir dessvärre så att den som yttrar sig

lätt får motstånd och verbala påhopp
och riskerar då att både tröttna och tystna
Det kan också bero på att inte ens i kyrkan
finns det bra forum där vi respektfullt kan mötas
för att samtala om våra erfarenheter
och gemensamma angelägenheter
utan att det snabbt blir till en tävling
där starka individer eller grupper ställs mot varandra

Terapeuter använder ibland metoden

att sätta människor i ring med regeln
att var och en får tala till punkt
Inga invändningar får då störa
utan målet är att förstå
Frågor kan ställas om något verkar oklart
av det som sagts
men bara så att saken ska kunna klargöras

Varför ska det vara så svårt

att i församling och kyrka
tala med varandra om tron
och det kristna livets ansvar
dess glädjeämnen och utmaningar?
Ett sådant delande skulle gynna oss alla
och ge förutsättningar för ett bättre klimat

Nå - varför denna långa inledning

om tävlande och konkurrens?
Dels för att jag tror att de flesta
känner igen tävlandet och kampen
och dels därför att dagens text börjar i
exakt en sådan tävling
Lärjungarna började undra, står det,
vem som var den störste av dem.
Inte i storlek, utan i betydelse

Vem är främst och viktigast av oss,

vem betyder mest, vem står närmast Jesus?
Lärjungarnas undran betyder att det
uppstod mer än en artig och stillsam
fråga
Här handlar det snarare om
ett livligt resonemang,
ett hett samtal, ett laddat meningsutbyte,
en häftig diskussion om rangordning
Det händer lärjungarna ganska ofta
att de börjar diskutera något de
inte riktigt förstår eller kan smälta
När de bekymrar sig för sin rang och betydelse
visar det att de inte förstått
vad Jesus menat och sagt

Jesus däremot, han förstod mycket väl

lärjungarna och deras dilemma

Med sedvanlig pedagogisk skicklighet

låter han ett barn
ställa sig vid sidan om honom
Ett barn får förtydliga och Illustrera
det han har att säga
På så sätt blir hans undervisning konkret

trots att den handlar om normer och principer

 

Genom kyrkans historia har många
pekat på detta tillfälle och understrukit
hur Jesus lyfter barnen som föredöme
I vår tid har det gjort att varje kyrkligt beslut
ska föregås av en barnkonsekvensanalys
Barnet har ingen makt eller position
men behöver omvårdnad, kärlek och stöd
Barnet representerar i texten ödmjukhet
Ett slags utanförskap och oansenlighet
som Jesus upphöjer

På Jesu tid var barns skola att arbeta

De fick arbeta med far, mor och syskon
på åkrar och fält, i hus och hem
och lärde sig genom att göra

de fick tjäna andra, familjen

När Jesus gör barnet till sin företrädare

ger det jämställdhet med sig själv

lyfter han fram tjänaridealet
Den som tjänar gemenskapen, de andra
är störst – och det på ett annat sätt
än att hitta hackordning och rang!
Att ta emot barnet i Jesu namn
är att ta emot Herren själv!

Hur ska inte lärjungarna ha studsat

inför denna utmanande undervisning
Skulle ett barn vara den störste bland dem?
Vem kan tävla och konkurrera med ett barn?
Det måste betyda att Jesus svarar på deras undran
genom att vända på och kullkasta hela diskussionen
Att vara störst är att vara minst
att vara de andras tjänare

Lärjungafrågorna var alltså felställda

byggde på felaktiga premisser
på missförstånd om vad Jesus ville
Jesus får lärjungarna att börja tänka i andra banor
än rang och position

I dagens text utmanar Jesus oss
att reflektera över hur vi använder våra gåvor
för oss själva, egna fördelar och vinning
eller om de ställs i församlingens
och medmänniskans tjänst,
ja, ytterst i Herrens tjänst?