Första stationen

Korsvägsandakter – hur många vet vad det är? Internationellt, till exempel i katolsk tradition, har man sett värdet i att vandra lidandets väg med Jesus. Allt fler märker att dramat kan hjälpa oss inte bara att komma nära trons Jesus utan också att komma till tals med och förstå något av det obegripliga i våra liv. Längs via Dolorosa på väg till Golgata finns stationerna. Och i många kyrkor nu i Stilla veckan, i passionstiden vandrar kristna samma väg i meditation och andakt, i bön, psalm och bibeltext.

Vad kan en vandring med Jesus i hans lidande ge en modern nutidsmänniska? I förväg vet man knappast. När jag fick besöka födelsekyrkan i Betlehem eller gå längs Via Dolorosa blev stegen mättade av mening och laddade med känslor. En upplevelse släkt med den som varje besökare vid en historiskt betydelsefull plats kan känna igen. Tankarna i sådana situationer har inte bara handlat om den egna närvaron där på platsen - utan gällt skeendet då för länge sedan och märkligt nog fick det liv på nytt, blev som samtida.

Korsvägsvandringen berör mig som individ, men rör samtidigt oss i församlingen som gemenskap. De olika rollerna öppnar perspektiven, se där deltar vi, jag blir en medlevande. Än är jag åskådare, än agerande. Än sköljs vi förundrade med och än frågar vi vad den aktuella handlingen betyder. Hur tänker man när oskulden görs skyldig? Varför döma en person som är utan skuld?

Jesus döms till döden. /Första stationen/
Pilatus tvättar sin händer. Tvår dem. Som gnuggade han bort all skuld. Det som händer här vill Pilatus inte ta del i. Inte ens den mäktige Pilatus lyckas hejda förloppet. Hans handfat har många skaffat sig. En förträfflig liten ceremoni för att markera sin oskuld. Men så ofta när vi tvättar våra händer i oskuldens bunke öppnar sig klyftan mellan det vi gör och det vi är. Alltför ofta är bedyrandet av oskuld en yttre gest. I det inre fäster skuld och skam, i våra hjärtan bygger den bo.

Tänk så många som kunde göra något men som avstod och teg. Som vi ofta gör. Vi står vid sidan om och ser på och tänker att inget kan hejda det som sker. Varför ställa sig i vägen, varför riskera att bli manglad och överkörd. De som kämpar blir övergivna i sin strid. Till och med när striden berör oss ser vi förvånade på. Om vi inte vänder oss bort. Låtsas som om det regnar. Det finns sjöfåglar, har jag hört sägas, som fortsätter simma som om ingen fara är å färde när rovfågeln cirklar ovanför.

Hans vänner finns inte där. De har sina bestyr, de har blivit upptagna med annat. När Jesus döms står han ensam. Gud verkar redan ha övergivit honom. Den upplevelsen är samtidens och ibland också vår. Den Gud vi tvivlar på befäster vår tro och överger oss. Men känslan är en orkeslös följeslagare och en ständig svikare. Upplevelsen bedrar oss. Efteråt inser vi det vi då inte kunde fatta – då i övergivenhetens ögonblick bars vi.

Nu döms Jesus och vi har med det att göra. Allt det som varit och det som kommer har en brännpunkt i denna dom. Min brist, mina felsteg är det som prövas när Jesus döms. Se människan. Över Jesus faller domen som är vår.