Jesus spikas på korset /11 stationen/
När hammarslagen driver in spikarna och repen surrar fast de korsfästa har alla glömt. De har glömt undervisningen: allt vad ni vill att människorna skall göra… Men som så ofta är hatet delegerat. De som vill åt Jesus behöver inte göra det smutsiga hantverket. Fotfolket verkställer det andra tänkt ut.
Den som fästs vid korset vet vad som väntar. Ett utdraget döende, fyllt av lidande. Överallt har människor utvecklat raffinerade sätt att tortera och plåga sina motståndare. Världshistoriens brännpunkt den våldsbenägna människan som plågar en medmänniska till döds. Paul Claudel skriver i Korsets väg (proprius, 1983): Du är fast, Herre, du kan inte komma undan. Du är spikad vid korset genom händer och fötter. Vad sökte jag i himlen tillsammans med kättare och galningar? Den Gud är mig nog som ryms mellan fyra spikar.
I honom spikas människors tilltro och förhoppningar fast. Där naglas hoppet fast, modet, framtidstron, drömmarna och visionerna. Kärlek och medmänsklighet korsfästs. Snart ska korset resas med vittnesbördet om totalt nederlag för Jesus.
Jesus dör på korset /12 stationen/
Maria och Johannes har vågat sig fram. Och andra har hånat Jesus. Av alla Jesu ord om hur livet och tron ska levas blev det ett kors. Åskådarna tystnar. De som älskar Jesus på avstånd är där. De som stått Jesus nära har lämnat honom. Det är som om Gud själv tiger. Guds tystnad ekar. Varför denna övergivelse, detta utelämnande?
När Jesus dör våndas hela skapelsen. Sorg, mörker, jordbävning. Förlåten rämnar och skiljelinjen mellan det allra heligaste, allt heligt och profant, är genombrutet. Döden är här och allt blir tyst och stilla. Tiden stannar. Det är påsk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar