söndag 30 augusti 2009

En vandrande förbön

Jag vill presentera för Er en döv person som knappt kunde tala. En viktig och betydelsefull person. Vi kan föreställa oss att han betydde en hel del för sin släktingar och vänner. Kanske skam för dem som avskydde sjukdom och brister. Glädje för dem som lärde känna honom och levde nära. Vi vet med säkerhet att han omgavs av människor som brydde sig om honom, som ville honom väl.

Hur vi vet det? Jo, det verkar som han själv inte var så intresserad, om det nu berodde på att han inte förmådde eller kunde.
Hör man inte, och det har många kyrkobesökare erfarenhet av, så blir möten inte alltid meningsfulla, det blir lätt så att man lämnas utanför.
Där kom de till honom med en man som var döv och knappt kunde tala.
DE kom med man. Han fördes dit av andra.

DE bad att Jesus skulle lägga sin hand på honom. En slags ambulans. Ett sällskap vandrande förböner! Deras bön nöjde sig inte med att vara en avlägsen och allmän önskan.
Bönen fick fötter och tog med sig personen de brydde sig om, honom de ömmade för.

Vi har ofta talat om beröringens betydelse. Handpåläggning var och är fortfarande en metod som används för att åstadkomma läkedom och hälsa: Och Jesus rör vid den döve som knappt kunde tala.

Se en person med funktionsnedsättningar, handikapp. Se släktingar och vänner som bryr sig. Som vet att det finns hjälp, bot. Frihet och hälsa att få. Handlingsmänniskor som gör något själva. Jag hör dem riktigt bestämt och myndigt säga: Följ med här!

Så har vi Jesus som ser mannen, lägger händerna på honom, rör vid öron och tunga och spottar i hans ögon. Som efter en blick och en bön mot himlen befallande säger: Effata! Upplåt dig, öppna dig!

Och nu kan han höra och tala. I vår tid hade det öppnat otroliga möjligheter. Vi kan ironiskt tänka: Hurra, nu kan jag bli sportkommentator i TV. Jag kan göra stand-up, bli präst eller politiker och få tala oavbruten mycket längre än vad som är nyttigt. Jag kan skaffa mig en ipod, en mp3-spelare, och avskärma mig från omvärlden och lyssna dygnet om på musik.

Men det som sker är allvarligt och helt livsavgörande. Mannen får en ny framtid. Ett nytt liv. Att det har med Guds rike att göra, förstod de alla då mycket bättre än vi gör idag...
När frälsningens tid är inne då skall, som Jesaja (kap 35) berättar om, öknen och ödemarken jubla, det förtorkade landet glädjas och blomma. Folket får då skåda Herrens glans, vår Guds härlighet. Då skall man ge styrka åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän, och, hör nu: Då skall blindas ögon öppnas och de dövas öron höra! Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel

Den enskilde personen blir ett vittnesbörd om vad som ges åt alla, åt landet och folket. Dövheten försvinner, orden får flöda fritt!

Frihet för ett land, för oss alla, beror också på och hör samman med, om personerna, om enskilda människor, har goda liv. Att de lever med frihet, hälsa och livskvalitet!

I andra Mosebok (4:10-17) frågar Herren en allvarsam fråga. Mose tycker han har svårt med orden, det går trögt och blir tveksamt. Vem har gett människan hennes mun, frågar Gud.
Vem är det som gör henne stum eller döv, seende eller blind?

Och vi värjer oss i vår tid för att Gud skulle orsaka allt lidande som hör samman med funktionsnedsättningar, med ohälsa och hinder. Men Gud stannar inte vid att ta på sig detta ansvar. Gud vredgas (blir arg) på Mose som inte vill bli ett sändebud.

Nu avslöjas något om frihetens villkor.
Det går an att kräva sin egen frihet.
Kravmaskiner som ropar frihet
men inte ställer upp när andra behöver
har inte förstått.
Friheten beror i mycket på dem som kan
erbjuda och forma den, skydda och försvara den.

Inte på dem som kräver den för egen del
utan att erbjuda andra det de själva vill ha.

Man måste garantera andras rätt. Friheten, rättigheterna balanseras av skyldigheter. Friheten uppstår när vi delar ansvar med varandra. Det räcker inte att säga att den enskildes frihet inte får skada andra. Vi måste nå mycket längre. Lika mycket som jag får måste jag ge. Men kan man verkligen få ut sådan slutsatser av dessa texter. Nej, det går inte. Men antydningarna finns där. Och lägger man samman det vi läst idag med det dubbla budet om kärlek till Gud och medmänniskan blir det tydligare. Och när vi erinrar oss den Gyllene regeln (Mt 7) blir det glasklart: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

För kristna är tacksamhet över friheten i Kristus, i nåden från Gud vår drivkraft. Mose tvingades öppna sig för att Gud av honom krävde handlingar han inte ville utföra. Han fick inse att någon, han själv, måste gå med bud. Ge ord åt andra. Och den döves vänner är frihetens grovarbetare.
Någon måste bli ambulans, vara vandrande förbön.

Ytterst är all frihet rotad i Guds gåva till oss. Jesu ord om att öppna sig är en öppenhet för att ta emot undret, frihetens gåva. Det som hände den döve mannen kan hända oss i Olaus Petri och alla andra: Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes, och han talde riktigt.

Predikan i Olaus Petri kyrka, 12 söndagen efter Trefaldighet.
Predikotext: Markus evangelium 7:31-37

3 kommentarer:

Piia-Liisa sa...

Vilken fantastisk text. Jag blir rörd när jag läser och läser om. Känner mig också berörd av texten. Jag undrar om jag frå dela din fantastisk tex med mina medmänniskor i Nätverket Resurs (www.resur.ning.com) genom att lägga en länk alternativ kopiera din text självklart med tydlig källhänvisning.
Vänligen
Pia S

Bettan sa...

Jag fick vara med om en förbön, strax därefter flyttade jag och träffade en man som lurade mig att tro han var god. Han misshandlade mig!

Trots detta tror jag på Gud. Håller nu på att få en diagnos, kanske kan det förklara hur jag kunde råka så illa ut, för han manipulerade mig lätt. Autism, något nytt för mig, vet ej vad det innebär. Gud får leda mig rätt.

Bettan sa...

Jag igen! Är med i Resurs och försöker stötta andra så gott jag förmår, jag kan inte förstå vad en annan människa behöver, men jag kan LÄRA mig!