Vad mer kan du se?

Predikan i Almby kyrka 21 sönd efter Trefaldighet 2016-10-16

Predikotext: Lukasevangeliet 19:1-10, GT 5 Mos 24:17-22, Ep Jak 2:1-8.

För många år sedan besökte min familj

med några vänner Köpenhamn

Vi tänkte gå på Tivoli, bese Glyptoteket

(etrusker och växthus) och besöka Ströget.

Någon kanske talar danska? Kan förstå språket?

Vi gjorde det bara hjälpligt. Man berättade för oss

att en stor parad skulle passera genom staden

Drottningens garde fick vi det till

och ställde oss att titta på de marscherande

som någon gång hållit vakt kring drottningen

Vi insåg att i slutet måste drottningen själv

komma, om inte annat så för att avsluta

denna högtidliga uppvisning.

När mer än en timme gått hade ännu

ingen drottning synts till och trupper

trampade fortfarande förbi

Vi såg naturligtvis en massa människor

men missade huvudpersonen

den för vars skull alla dessa fötter

taktfast i raka led kom gående

Vi fick visserligen se författaren Susanne Brøgger

men det var ju inte henne vi väntade på

Det hade inte ens hjälpt om vi klättrat upp

i ett träd för att se bättre: Drottningen var inte där

Händelsen fick mig att tänka på

hur allt fler människor bestämmer sig för

vad de ska tänka om Jesus genom att

betrakta de kristna och när de ser

att vi är som folk är mest

med fel och brister sprider besvikelsen sig

Ja ibland tror man etter värre om oss

det blir nästan ett beröm när man säger

en aktiv kristen är som en människa

en alldeles vanlig

Vi fungerar vare sig vi vill eller inte

som ett slags skyltfönster eller reklampelare

Kan då människor upptäcka Jesus när de ser oss?

Det är ofta lika svårt som att se drottningen genom

att betrakta hennes marscherande skyddsvakt

Trots det har vi fått ett stort uppdrag

Uppdraget att göra människor till lärjungar

Då betyder vad du och jag säger och gör mycket…

Sackeus, eller Sackaios som vi på senare år

lärt oss kalla honom, är en gammal bekant

för oss som gått i söndagsskola

Den berättelsen glömde man aldrig

dels för att Sackaios var så liten

(ordet mikros används)

att han inte kunde se för allt folket

Det kände vi igen, alltid var det någon

som stod i vägen när man som barn ville se något

Nog krävdes det att en stark förälder lyfte upp

oss på axlarna för att man skulle få

fritt synfält

Dels gick det inte att glömma att Jesus faktiskt

kunde mannens namn utan att ha träffat honom

Han såg honom där uppflugen i trädet

bland grenarna, visste vad han hette

och sa hans namn högt.

Jag minns berättelsen för att Sackaios

blev så glad när Jesus ville hälsa på honom

Historien bet sig fast därför att alla

runt omkring blev så avundsjuka på Sackaios

att de började skälla på Jesus som skulle

hälsa på en syndare

Sackaios glädje var så stor

att han blev en ny människa

som skulle gottgöra allt ont och dumt han gjort

när han lurat av folk deras pengar…

Detaljerna och spänningen ger trovärdighet åt historien

Men våra bibelöversättare har utelämnat

två små signalord som kan tyckas meningslösa:

Jesus gick in i och igenom Jeriko.

Och se (där fanns) en man som kallades

vid namnet Sackaios… (Lk 19 1-2)

När dessa ord och se dyker upp i bibeltext

vet man att här får man veta något viktigt

om hur Jesus är, man ser igenom, bortom och förbi

det som finns på ytan

Vi ges en nyckel till djupare förståelse

och undrar vad mer kan man då se?

Människan börjar längta efter att se Jesus –

det gjorde Sackaios så till den grad att han

sin utsatta ställning och dåliga rykte till trots

(publikan och korrupt tullindrivare)

klättrade upp i ett träd

Jesus ser oss - som han såg Sackaios.

Det är inte bara med en flyktig och ointresserad blick

han ser med engagemang och intresse,

ja, långt mer än vad som kan kännas behagligt.

Men ibland kan det vara skönt

att äntligen bli genomskådad och avslöjad…

Jesus känner oss vid namn och vet våra liv –

så som han kände Sackaios och visste allt

om honom. Roller, masker eller förställning hjälper inte.

Han skäms inte för oss hur livet än har blivit –

trots att anklagarna förargat mumlar

(skäller och står) i om syndare

Han bjuder in sig till oss – såsom han erbjöd:

idag skall jag gästa ditt hem.

När Jesus möter en människa förvandlas

hon och hennes tillvaro –

såsom Sackaios ångrade och bättrade sig,

gjorde bot och fick förlåtelse:

idag har räddningen nått detta hus

Man kan göra upp med det förflutna,

rätta till det som blivit galet

Det är nog ingen tillfällighet att

tolvstegsprogrammet för missbrukare

innehåller steg då man ställer tillrätta,

allt som man förmår

Man söker upp, kontaktar, reder ut

så som Sackaios nu gjorde upp med sitt förflutna

Sykomorträdet, mullbärsfikonträdet, stod bara där

precis på rätt plats för att Sackaios

skulle kunna klättra upp i det och se Jesus

Man kan inte utläsa det av bibeltexten

hur det kom sig, men får tro att det var ordnat så

Man kan tänka att någon måste plantera de träd

som inbjuder till att bryta mönstret

till att våga klättra, till att komma upp

ur sin belägenhet för att få se Jesus

De som sammanställt vår samling med texter för

kyrkans gudstjänster (Evangelieboken) menar

att vi idag bör fundera över samhällsansvar

rubrikerna kan binda oss onödigt

men vårt samhällsansvar tål att fundera över

en söndag ibland

I Gamla testamentet talas idag om att

inte vränga rätten för invandraren eller den faderlöse

Glöm alltså inte bort att ditt släkte också varit slavar

Att även ni har varit utsatta och fångade i Egypten

Ni har en gång varit där invandraren och andra

som tillmäts ingen eller låg status

och blir undanskuffade och marginaliserade…

Se till att dela med dig av det du har

lämna säd på fälten och oliver på trädens grenar

I Jakobsbrevet gisslas hur vi uppmärksammar,

och krumbuktar oss för, de förmögna och framgångsrika

och hur vi avvisar och föraktar de fattiga

Älska din nästa som dig själv

Där och ingen annan stans börjar ditt och mitt

ansvar för samhället – i hur vi möter en utsatt

och drabbad medmänniska

Minns att den himmelska Fadern utvalt dem

har sett dem och lagt dem på våra hjärta!

Gör mot medmänniskan så som Jesus

gjorde när han mötte Sackaios!

Vänd dem inte ryggen!

Tig inte ihjäl dem!

Gör dem inte osynliga!

Sällsynt med döda som uppväcks

Predikan i Olaus Petri 16 sönd e Trefaldighet

Predikotext Luk 7:11-17 (GT  1 Kun 17:17-24)

Bibeln är fylld av Guds ingripande. I barndomen var sambandet mellan människor och Gud inte alltid så tydligt. Mose står på stranden och sträcker ut sin hand och delar vattnet. Att Gud först befallde och det blåste en hel natt var lätt att glömma. Eller ta profeterna, dessa Guds stuprör vars profetior och gudomliga löften om nåd ljöd över världen. Idag ropar profeten Elia till Gud och andningen och livet återvänder.

Det finns kraft i det Jesus säger. Han stillar stormen genom att säga åt den. Lärjungarna, dessa fiskarpojkar var vana vid hårt väder. Men stormen skrämde och de vädjade om mästarens hjälp. Tig, var stilla, befallde Jesus stormen som genast löd.

Har du som jag testat? I tio-tolvårsåldern prövade jag berättelserna, de flesta ur Bibeln, där själva ordet åstadkom vad det sa: varde ljus! Stå upp, tag din säng. Vik hädan! Följ mig! Med ord och gester kan saker hända, för att slippa bli sjösjuk på väg till fastlandet: tig var stilla. Jo, jo... 

Jag försökte få hattar att blåsa av kyrktanternas huvuden eller pelargoner att trilla ut genom fönster. Vik hädan! Inget fungerade särskilt bra. Fast jag välte en cykel med befallningen: far omkull! När häpenheten gått över kom förståelse: det var inte frammumlade formler som fungerade utan blåst och vind. Med åren steg insikten fram att kraften ytterst var Guds och inte bestod av svävande magiska ord. Utelämnade till vem som helst att använda för att mixtra med verkligheten. Kvar blev tron på Guds nåd och makt!

Den får vi möta när änkan i Nain har sorg och vi kan känna medlidande och kan leva oss in hennes situation. Vi blir lätt kvar där vid båren, i sorgen och förlusten, oavsett om vi själva är medkännande eller sörjande. Det är oerhört sällsynt att människor som dör får återvända till livet. Döden är så smärtsamt definitiv och absolut. Jesus stiger fram och ord och handling är ett och detsamma! Han är vad han gör och gör det han är. Inför Jesu självklara makt och auktoritet backar sjukdom och nöd. Till och med döden drar sig tillbaka, för en stund.

Det tillhör de sällsynta undantagen att Jesus uppväcker döda. Änkans son, Lasarus och en synagogsföreståndares dotter. De återkallas till några få års liv och måste sedan åter dö. Ändå hoppas vi att Jesus ska rädda dem vi älskar från den kroppsliga och fysiska döden. Vi ber för att vi hoppas. Vi ber för att vi tror. Vi ber för att vi älskar. Låt dem få leva. Vi gör det trots att livet är underkastat dödens villkor. Jesus erbjuder ett liv bortom förgängelsen där tiden och ondskan förlorat sitt grepp. I vår värld kan synd och ondska drabba skoningslöst, vilket dagens datum påminner om, nine-eleven. 11 september.

Stig upp, säger Jesus till änkans son. Talita koum, är orden till synagogföreståndarens dotter. Det betyder Lilla flicka, jag säger dig, stig upp! Och det ofattbara händer. Döden viker undan, livet kommer åter.

Det är livets ord som Jesus talar. Ord som tron kan höra, ord av liv, om liv, för liv. Den som tror på mig skall leva om han än dör, säger Jesus i Johannes.

Det gudomliga och mänskliga förenas i Jesus och hans makt kan förändra livsöden, bota och hela. Det sker när han rör vid oss och våra liv, genom tro och under, eller i nattvardens mysterium, där vi förnyar trons förbund och kan säga vårt ja till honom. Det gjorde jag en gång för länge sedan och på den vägen är det, säger någon. Ändå vet vi att vi dagligen behöver omvända oss. Det är då dagen blir en sällsam gåva, en skimrande möjlighet.

I Lukas berättas i samma kapitel också om en romersk officer vars tjänare blivit svårt sjuk. Han sänder budbärare till Jesus för att få hjälp. Men när Jesus nästan är framme möts han av några av officerens vänner. De bär fram officerens hälsning: Herre, gör dig icke besvär. Jag är inte värd att du går in under mitt tak…Men säg bara ett ord och låt pojken bli frisk. Några av er vet att dessa ord finns i en nattvardsliturgi och avslutas då: säg blott ett ord så blir jag helad!

Det är trons ord som bär oss. Tron på Jesus och löftet:

Livet, om jag än dör!

Herre, stärk vår tro, öka vårt hopp och uppliva vår kärlek!

Fri vilja och fritt val? Nja...

Några tankar ur en predikan i Väskinde, den 11 sönd efter Trefaldighet. Predikotext: Matteusevangeliuet 21:28-31

Gå ut och arbeta i vingården idag

Så säger en man till sina barn

En säger ja, men går inte

En säger nej och går

Intressant tänker vi

men glömmer att ställa den

mest naturliga frågan:

varför utelämnar Jesus

det självklara alternativet?

Att någon säger sitt ja

och sedan går…

Texten handlar ju om kallelsen

om att göra en insats

Men texten har egentligen en annan udd

Ett annat syfte än att uppmuntra till

moget och helgjutet lärjungaskap

Den blir till en varningför de förträffliga

De som äger alla positiva ord

och talar om sin goda vilja

men som inte förmår leva

upp till sina goda intentioner

Det är som om Jesus ville uppmana

Lärjungarna att inte glömma

alla dem som de har svårt för,

som de kanske ser ner på

Dessa människor kanske säger ett nej

men ändrar sig genom att ändå göra

Deras handling talar sanning

Även när orden inte räcker till

Här illustreras vår valmöjlighet

Att vi kan välja, vi har ju den fria viljan

att säga sitt ja eller sitt nej

Vi är fria och ansvarsfulla människor

Mogna och självständiga nog

för att fritt kunna avgöra och bestämma

Det är då Paulus visar

hur svårt det kan vara

när han yttrar sina berömda ord:

Det goda som jag vill

det gör jag inte

Men det onda som jag inte vill

det gör jag

Paulus tycks mena att den fria viljan

inte fungerar, att vi inte är fria

Utan att synden som bor i oss

handlar genom oss och våra tankar,

genom våra ord och beslut

Det skulle kunna vara den mest eleganta

metod som tänkas kan

för att slippa stå för sina avgöranden

Ett försvar: det var inte jag

utan något tog kontroll över mig

Synden och ondskan

använde mig som redskap

Hur jag än ville och försökte

kunde jag inte göra det goda och rätta

Vi får anledning att dra slutsatsen:

människans fria vilja är redan krökt,

bunden och styrd

slav som den är under synden

Jag kan nästan höra protesterna från

alla möjliga håll

Lika mycket inom kyrkan som utom den

Fri vilja hör man ju vad det är

Förmågan att fritt och obundet

ta ställning till och mellan alternativ

Kan vi inte det är den

inte mycket till fri vilja!

Det ligger i sakens natur

Att vi har svårt att se de bojor

Som fjättrar oss och så förmodar och tror vi

Att vi äger frihet trots att vi är bundna

Förlåtelsens gränser

Predikan i Tingstäde kyrka 10:e sönd efter Trefaldighet
Predikotext: Matteusevangeliet 18:18-22

En skrivbordslåda hemma i Örebro

Skramlar när man drar ut den

Där ligger ett antal nycklar:

cykelnycklar, nycklar till hänglås

till och med en kassaskåpsnyckel

I lådan finns också nycklar

till patentlås i dörrar

De är alla lite vilsna eftersom ingen

längre riktigt vet i vilka lås de hörde hemma

eller om det ännu finns lås där de fungerar?

Några har blivit av med sina lås

Andra skulle nog kunna fungera

bara man visste var

Det en koppling mellan

nycklar och evangelietexten

Nycklar kan öppna eller låsa

men i texten används orden

lösa och binda

Har Ni hört uttrycket nycklamakten?

Att förfoga över lösandet och bindandet

är ett uppdrag som en gång

gavs åt aposteln Petrus

I dagens kyrkor handlar det mest

om att uttala orden

om syndernas förlåtelse

Det är väl därför vi föreställer oss

Petrus, Sankt Petrus, dvs sankte Per

som himmelrikets dörrväktare

Han står där i många historier

Och berättelser med sina nycklar

När människor bankar på himmelrikets port

Ska de få komma in?

Petrus har nycklar som kan försluta eller låsa upp

I Mateusevangeliets kapitel 16 läser vi:

Och jag säger dig att du

är Petrus, klippan, och på den klippan ska jag

bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall

aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna

till himmelriket. Allt du binder på jorden

skall vara bundet i himlen, och allt du

löser på jorden skall vara löst i himlen.

Det är ordagrant vad Petrus fick höra

med en skillnad - nu gäller det alla lärjungarna

Allt du binder eller löser har blivit

allt ni binder eller löser…

När Petrus i kapitel 16 fick uppdraget

gällde det att bygga Guds

kyrka och församling

I kapitel 18 är nycklamakten insatt

i ett annat sammanhang

här handlar det om ett slags

enkel konfliktlösning

med en metod eller ett system

för att hantera något som gått

sett i det mänskliga samspelet…

Men det fick vi inte veta när texten lästes

Så här börjar egentligen detta bibelavsnitt:

Om din broder har

gjort dig någon orätt…

Jesus ger i texten rådet är att gå

och tala med denna person i enrum

fungerar inte det, om den det gäller

inte vill lyssna så försöker man en gång till

nu i sällskap med en eller ett par personer

Fungerar inte det heller

ska frågan tas upp i församlingen

Räcker inte det har personen gjort sitt

och blir betraktad som utomstående,

han blir avvisad…

Det verkar ju ganska drastiskt

och obarmhärtigt att bli utstött

för att man är halsstarrig och fyrkantig?

Särskilt i en tid av uppror mot auktoriteter

och ilska mot institutioner…

Då ställer Petrus än en gång till det

Han frågar hur många gånger en broder

faktiskt kan göra orätt och bli förlåten.

Det räcker inte med 7 gånger

77 gånger, svarar Jesus

Förr kunde man alltid hänvisa till

en film som hette 491

Då skulle man enligt bibelöversättnigen

förlåta sju gånger sjuttio, dvs 490.

Genast började man fundera över vad

Som skulle hända när all förlåtelse

var förbrukad… den 491:sta gången.

Betydelsen är dock enigt båda varianterna klar.

Många börjar även idag räkna.

Hur många gånger är det? Hur mycket förlåtelse

Måste man producera? När lagret är slut

Vad händer?

När gränsen är nådd, hur gör man då?

Slutar man förlåta? Som om vi

någonsin kunde nå den gräns det handlar om

Siffran är inte ett tal man kan räkna till

Det är ett mått på hur mäktigt stort

Och omfattande förlåtelsen,

Guds barmhärtighet, är…

Så fungerar en del av de bibliska siffrorna

Jesus fastade och frestades i 40 dagar

oändligt och omänskligt länge

Israels folk vandrade i öknen i 40 år

en ofattbar pågående och utdragen vilsenhet

I världen finns samma sätt att använda tal

Ali Baba hade samma antal rövare

Hans 40 rövare betyder helt enkelt: jättemånga!

Vi ska vara oändligt förlåtande,

förlåtelsen går bortom

våra mänskliga gränser

överskrider vår förmåga

Det är innebörden.

När vi inte kan eller förmår

förlåta människors ondska

och vidriga brott

tar Gud vid

Guds förlåtelse eller dom

förfogar vi inte över

Domslut är hans

och allas vår domare och Herre

är Jesus Kristus

Den som blir förlåten finner nåd

Det är inte alltid vi kopplar ihop

Guds nåd med juridik och rätt

Men det är just med sådana paralleller

som Bibeln och Jesus rör sig

När vi inte kan ställa till rätta

allt ont som kommit genom

vår synd och försummelse

träder Jesus in med sitt ställföreträdande

lidande, med sin död och uppståndelse

så att vi blir benådade

Av honom kan människan bli gjord

fri, räddad, frälst

från konsekvenserna

av sin och mänsklighetens synd och ondska

Här avslutas dagens predikan

med en utmaning:

tänk om vi under nästkommande vecka

skulle sträva efter att bli lika fyllda

av nåd som Herren själv

så att vi kan förlåta vår nästa,

dem oss skyldiga äro…

Stulen och slängd på tippen

För många år sedan var det utförsäljning

på regementet. I3:s gamla militärcyklar såldes ut.

Jag tror jag betalade det facila priset 75 kronor

för en bastant grönmålad stål- och järnkonstruktion

För att skilja den från andra målade jag den

med en nästan lysande neongrön färg

Jag tänkte: den kommer ingen att vilja stjäla

eftersom den var unik, den gick inte 

att blanda samman med andra cyklar. 

Jag hade fel.

En natt försvann den och som jag saknade min cykel!

Trygg och trögtrampad, men tung och säker.

Till och med bilar vek undan för den, 

så imponerande var den

Efter någon månad tog jag mig för att besöka

polisens hittegodsavdelning för cyklar.

Bland hundratals stulna eller förlorade velicopeder

så var det en som lyste neongrönt

Skenet kom från en av krokarna där cyklarna hängde

Den är min, ropade jag och det kostade mig

Jag fick genast lösa ut hojen

till en kostnad av 30 riksdaler

Hjulen var hoppade på och kunde inte snurra mer

Styret var krökt, cykelbelysningen borta och sadeln trasig

Men det var min cykel. Jag släpade hem den

och undrade efterhand varför jag gjorde mig besvär

Fordonet var redan bortom all räddning.

Men jag var på något sätt otroligt fäst vid cykelskrället

Till sist förde jag det som var kvar av den 

en gång så mäktiga cykeln till en viloplats 

på soptippen, återbruksanläggningen

Det som stjäls, tappas bort eller går förlorat

söker man nästan reflexmässigt efter

Gud ser till oss människor, söker oss

så att vi ska vända åter till honom

och inte gå vilse i världen

Vi vet det därför att det finns ett

alldeles speciellt kapitel i Lukasevangeliet

som handlar om det som är förlorat

Dagens text ingår i detta märkvärdiga

bibelavsnitt av liknelser som ni hittar

i Lukasevangeliets 15 kapitel

Först är det ett får som är förlorat

Ett vilsegånget får, ett av hundra

99 lämnas kvar då de för stunden

är säkra och trygga i flocken

Herden söker det borttappade fåret

tills han finner det

Avsnittet slutar med att vänner och grannar

samlas för att glädja sig, för att festa

Därefter följer dagens text: nu är det en kvinna

som tappar ett silvermynt. Hon letar efter det

med ljus och lykta och genom att städa och sopa hela huset

När hon finner myntet samlar hon väninnor

och grannkvinnor till en stund av glädje.

Sedan kommer en av Jesu mest berömda liknelser

Den om den förlorade sonen. Den unga äventyraren

begär sin arvslott och reser ut i världen och slösar bort

allt han äger och har. När han har det sämre än svinen

händer något med honom. Något manar honom.

Han beger sig hem till sin förlåtande far

som tar emot honom med öppen famn

och som ordnar ett kalas, en rejäl fest.

Poängerna återfinns i små förklaringar som följer

på varje liknelse. Det förlorade fårets liknelse slutar:

På samma sätt blir det större glädje i himlen

Över en enda syndare som omvänder sig än

över nittionio rättfärdiga som

inte behöver omvända sig

Liknelse om myntet avslutas: På samma sätt,

säger jag er, gläder sig Guds änglar över

en enda syndare som omvänder sig

Liknelsen om den förlorade sonen avslutas:

Men nu måste vi hålla fest och vara glada,

för din bror var död och lever igen

Han var förlorad och är återfunnen…

Till och med vi kan som den förlorade sonen

ibland inse att nu är läget så illa utsatt

att det bästa vore att söka sig hem

till fadershuset igen

Det är Gud som genom den Helige Ande

tar initiativet, manar oss

Vi vill inte gärna se oss som förlorade eller utsatta

vi som gör så gott vi kan! Men vi inser nog att

våra egna insatser inte förmår rädda oss

Gud gör omvändelsen, återfinnandet möjligt.

Det är Guds kärlek i Kristus Jesus som

genom Andens ingripande

finner, räddar och frälser

Om vi förlitade oss på oss själva

skulle vi snart lockas bort

begären skulle leda oss vilse

Tyngden av alla våra felsteg och synder

skulle då vila på våra egna axlar.

Vi skulle tvingas bära bördor

som vi inte kan klara av

vår bortvändhet, vår synd och brist

växer snabbt förbi våra begränsade krafter

Jesus bar vår synd, han som förmådde…

Vår gudstjänst kan idag få bli den fest

som liknelserna berättar om

En himmelsk fest i glädje över att

vi blivit funna och vunna

rättfärdiggjorda av nåd och genom tron allena.

Vi gläds med varandra över den räddning och frälsning

som Kristus genom sin försonande död och uppståndelse

skänkt åt oss

Därför vill vi också frimodigt efter gudstjänsten

och under kommande dagar och veckor

berätta om evangeliets glada budskap:

om Guds stora välgärning

Min gröna cykel var bortom räddning

Så den hamnade på en soptipp

trots att man kan säga att jag var

mer än fäst vid den, älskade den

Hur illa tilltufsade och tilltygade vi är

av synd och mörkrets makter är vi aldrig

bortom räddning!

När vi som var förlorade återvänder, 

när vi återföds och förnyas

inser vi att inbjudan står kvar

En plats är reserverad vid det stora 

glädjefyllda gästabudet,

vid den himmelska festen…

Predikan i Tysslinge kyrka 12/6 2016

3 söndagen efter Trefaldighet

Predikotext: Lukasevangeliet 15:8-10

Välmenande förnekelse

Söndagarnas latinska namn finns kvar. Vi hittar dem här och där i vår evangeliebok, boken med kyrkoårets texter. De fungerar som liturgiska rötter som hämtar näring ur kyrkans historia. Septuagesima och sexagesima är söndagar vi kommer ihåg just för sina latinska namn. Första söndagen i fastan, den söndag som följer efter askonsdagen har också ett latinskt namn: Quadragesima. Ordet informerar oss om att det är ungefärligen 40 fastedagar till Långfredagen. Söndagarna är som alla vet undantagna.

I evangelieboken står det idag Invocavit (åkallan). Denna dag har man åkallat Herren med ord från Psaltaren 91:15 där Gud själv talar om människan: Han åkallar mig, och jag svarar honom, jag är med honom i nöden, jag befriar honom och ger honom ära. Jag skall mätta honom med ett långt liv och låta honom erfara min hjälp.

I veckan hörde jag ett program om ett barn som befann sig på ett tåg med sin mor i tro att det skulle bli en resa, en utflykt. Det visade sig att de skulle flytta permanent. Barnet hade inget fått veta. Barn vill veta.

Det finns berättelser om människor som blivit arbetslösa och försökt hålla skenet uppe. De har inte önskat att andra ska få reda på denna utsatthet och de har därför gått hemifrån som om de fortfarande hade ett jobb att gå till. När det uppdagas säger människor i personens närhet: vi visste ingenting. Medmänniskor vill veta. 

Alla har väl hört berättelser om svårt sjuka personer som inte ens velat berätta för sina närmaste. Som önskat bespara dem oro och ängslan inför en oundviklig död. Familj och släkt vill veta.

Vi anser och tycker att det är viktigt att veta. Vi kan förbereda oss, leva oss in i vad förändringen kan betyda. Om vi är informerade kan vi bli delaktiga, får möjlighet att avsluta det som är, reda upp, ta avsked.

Jesus vill också att lärjungarna, att vi, ska veta. Varför skulle han annars berätta? Han förbereder sina lärjungar. Jesus måste bege sig till Jerusalem, där ska han lida mycket och bli dödad och uppväckt på tredje dagen.

Nu blir Petrus typiskt mänsklig. Han vill trösta. Slå bort det som är otänkbart eller obehagligt. Han gör det genom att förklara att det Jesus sagt inte kommer att ske. Petrus förnekar. Vill distrahera Jesus, avleda hans uppmärksamhet. Så där många gjort när det lilla barnet inte vill ta den där skeden med mat. Då ropar man: Se, en brandbil eller En fågel. Och i förvirringen äter barnet maten.  När man vill distrahera vuxna kan det bli: Tänk inte på det. Det finns så mycket fint och positivt man kan tänka på. Var inte så negativ, det ordnar sig. Något sådant kommer aldrig att hända!

Trots att vi vill veta är det svårt att stå ut med somliga besked. Vi kan inte ta in dem. Orkar inte. Vill inte. Vet inte vad vi ska tänka, känna, säga…
Reflexen är att bagatellisera och avfärda, uppmuntra och lindra. Du ska se att det blir bra! Det reder sig! Jag har mot bättre vetande också hasplat ur mig sådana välmenande förnekelsefraser. Ungefär som Petrus. För att allt blir så rörigt och ofattbart. Trots att de flesta veta att man inte behöver ha något att säga. Man kan nöja sig med att vara där. Det räcker mer än väl. Att stanna hos den som brottas med det svåra.

Jesus är ovanligt hård mot Petrus. Jesus talar rakt, rått och kategoriskt. Han säger: Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors. Nog är det svårt att förstå denna hårdhet. Petrus frestar Jesus att avstå från sin kallelse, att vika av från den utstakade vägen som leder till korset och vidare till uppståndelse. Petrus pekar bort från frälsningens väg.

Han lockar han Jesus att göra detsamma. Den Onde kan nyttja denna mänskliga välvillighet och välvilja i sitt spel. Han drar in Petrus i en osund verklighetsflykt. Att det finns gott syfte, tröst och lindring, hjälper inte när resultatet blir att dölja frälsningen. Frestaren vill först fresta Jesus att överge sitt uppdrag. 

I vår tid frestas vi att förminska tron, avskaffa egen och andras omvändelse, att nedvärdera vad vår frälsare gjort för oss. att förneka det Jesus vill vi ska veta och förkunna, det som så ofta göms undan och motarbetas, det Frestaren vill hindra oss från att förstå och se! Blir frestelserna och impulserna för starka - får vi ropa till och åkalla Herren själv, och veta att hjälp och kraft ges!

Predikan i Almby kyrka, 1 söndagen i Fastan 2016
Predikotext Matteus 16:21-23