I evangelieboken står det idag Invocavit (åkallan). Denna dag har man åkallat Herren med ord från Psaltaren 91:15 där Gud själv talar om människan: Han åkallar mig, och jag svarar honom, jag är med honom i nöden, jag befriar honom och ger honom ära. Jag skall mätta honom med ett långt liv och låta honom erfara min hjälp.
I veckan hörde jag ett program om ett barn som befann sig på ett tåg med sin mor i tro att det skulle bli en resa, en utflykt. Det visade sig att de skulle flytta permanent. Barnet hade inget fått veta. Barn vill veta.
Det finns berättelser om människor som blivit arbetslösa och försökt hålla skenet uppe. De har inte önskat att andra ska få reda på denna utsatthet och de har därför gått hemifrån som om de fortfarande hade ett jobb att gå till. När det uppdagas säger människor i personens närhet: vi visste ingenting. Medmänniskor vill veta.
Alla har väl hört berättelser om svårt sjuka personer som inte ens velat berätta för sina närmaste. Som önskat bespara dem oro och ängslan inför en oundviklig död. Familj och släkt vill veta.
Vi anser och tycker att det är viktigt att veta. Vi kan förbereda oss, leva oss in i vad förändringen kan betyda. Om vi är informerade kan vi bli delaktiga, får möjlighet att avsluta det som är, reda upp, ta avsked.
Jesus vill också att lärjungarna, att vi, ska veta. Varför skulle han annars berätta? Han förbereder sina lärjungar. Jesus måste bege sig till Jerusalem, där ska han lida mycket och bli dödad och uppväckt på tredje dagen.
Nu blir Petrus typiskt mänsklig. Han vill trösta. Slå bort det som är otänkbart eller obehagligt. Han gör det genom att förklara att det Jesus sagt inte kommer att ske. Petrus förnekar. Vill distrahera Jesus, avleda hans uppmärksamhet. Så där många gjort när det lilla barnet inte vill ta den där skeden med mat. Då ropar man: Se, en brandbil eller En fågel. Och i förvirringen äter barnet maten. När man vill distrahera vuxna kan det bli: Tänk inte på det. Det finns så mycket fint och positivt man kan tänka på. Var inte så negativ, det ordnar sig. Något sådant kommer aldrig att hända!
Trots att vi vill veta är det svårt att stå ut med somliga besked. Vi kan inte ta in dem. Orkar inte. Vill inte. Vet inte vad vi ska tänka, känna, säga…
Reflexen är att bagatellisera och avfärda, uppmuntra och lindra. Du ska se att det blir bra! Det reder sig! Jag har mot bättre vetande också hasplat ur mig sådana välmenande förnekelsefraser. Ungefär som Petrus. För att allt blir så rörigt och ofattbart. Trots att de flesta veta att man inte behöver ha något att säga. Man kan nöja sig med att vara där. Det räcker mer än väl. Att stanna hos den som brottas med det svåra.
Jesus är ovanligt hård mot Petrus. Jesus talar rakt, rått och kategoriskt. Han säger: Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors. Nog är det svårt att förstå denna hårdhet. Petrus frestar Jesus att avstå från sin kallelse, att vika av från den utstakade vägen som leder till korset och vidare till uppståndelse. Petrus pekar bort från frälsningens väg.
Han lockar han Jesus att göra detsamma. Den Onde kan nyttja denna mänskliga välvillighet och välvilja i sitt spel. Han drar in Petrus i en osund verklighetsflykt. Att det finns gott syfte, tröst och lindring, hjälper inte när resultatet blir att dölja frälsningen. Frestaren vill först fresta Jesus att överge sitt uppdrag.
I vår tid frestas vi att förminska tron, avskaffa egen och andras omvändelse, att nedvärdera vad vår frälsare gjort för oss. att förneka det Jesus vill vi ska veta och förkunna, det som så ofta göms undan och motarbetas, det Frestaren vill hindra oss från att förstå och se! Blir frestelserna och impulserna för starka - får vi ropa till och åkalla Herren själv, och veta att hjälp och kraft ges!
Predikan i Almby kyrka, 1 söndagen i Fastan 2016
Predikotext Matteus 16:21-23
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar