Eld och strid, lidande och martyrium

Jesus har kommit för att tända en eld! Kan det stämma? Går det ihop med den oftast mycket vänlige inkännande och hjälpande Jesus? Varje gränslinje stör ju dessa som tror på en oförarglig och snäll Jesus.


I dag berättar Jesus att han inte ska skapa fred utan splittring – vi ska stå emot varandra, hamna i konflikt. Vi delas upp. En sådan klyfta mellan oss som borde stå varandra nära måste orsaka ett oändligt lidande…

Konflikter brukar bero på starka övertygelser på ömse håll och blir därmed självdrivande. Konflikten blir liksom sin egen motor. Skiljelinjen jesus håller fram förorsakar naturligtvis smärta och lidande. Alla vet hur svårt och tungt det är att leva i konflikt med dem som står en allra närmast. Det är då den eviga frågan behöver lyftas fram, den om lidandet. Har lidandet en mening? Har det ett syfte, ett mål? Särskilt när sjukdom, olycka och död drabbar frågar människan varför? Varför? Vad har jag gjort för ont för att drabbas av detta? Vem ville och åstadkom det här?

Med Karl Popper kan man rannsaka historien och komma till slutsatsen att historien saknar mening. Även om många skulle vilja och önska att historien styrdes av en kraft, ett subjekt med en avsikt, av Gud, så vet vi att den tanken ofta avvisas. Men inte heller vi som tror på att livet och historien har mening, utifrån vår Gudstro, tillmäter allt som händer en mening. Alla trivialiteter skulle de vara mönster i Guds kaledoskop? Här blir till och med jag tveksam. Och ofta går det som har en mening utöver vad vi kan fatta och förstå. Då blir det också fåfängt att tala om denna mening till exempel med anhöriga till sjuka eller med sörjande.

Varför, varför, varför måste människor dö, i obotliga sjukdomar, i olyckor och naturkatastrofer, i krig? Vi måste få brottas med det till synes meningslösa, kasta vår förtvivlan mot Gud, mot allt och alla. Sörjande har alltför ofta fått höra att anhörigas död har tjänat ett syfte, har haft en mening. Men inför den stora förlust någons död innebär får man knappast stöd av sådana påståenden. Blir förlusten och saknaden mindre för att lidandet, sjukdomen eller döden sägs ha en mening? Knappast!

Men ändå vill man/vi/jag veta vad som orsakade döden. Då vaknar behovet att få något, en förklaring att hänga upp lidandet eller döden på. Om det finns en förklaring blir lidandet och döden kanske mindre gåtfullt. Ett svar kunde göra det obegripliga mera fattbart. Någon kanske gjorde fel? Om de inte hade gjort det där, eller låtit bli det där då kanske det hade ordnat sig? Om medicineringen hade satts in tidigare, om man inte flyttat personen från den avdelningen till en annan, om inte…

Stefanos som stenades och blev martyr för honom måste det ha varit meningsfullt att få dö för sin Frälsare, för sin tro. Även om steningen var smutsig, blodig, förfärlig, outhärdligt plågsam - tills döden befriade honom. Men för hans familj, för syskon och vänner, måste hans död trots denna trosvisshet ha varit sorglig och ofattbar, förmodligen meningslös. Varför måste han... Kunde han inte ha... Hade Stefanos död mening eller var den meningslös?

Vi kan ju inte gärna göra meningen till en fråga om vad de flesta tyckte. Majoriteten eller minoriteten kan tolka en händelse som meningsfylld utifrån sina övertygelser – men frågan om mening är mera sammansatt än så. Vare sig Stefanos alls tänkte på meningen med det han gjorde eller inte – så kunde man i den kristna kyrkan så småningom se, hur det han blev utsatt för och det han gjorde, fick betyda något för andra, hans exempel inspirerade till ståndaktighet och ingav mod och kraft. För de troende blev Stefanos ett föredöme, och innan han stenas är han fylld av helig ande när han riktar blicken mot himlen där han såg Guds härlighet. Stefanos sa: Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida. Så börjar en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem.

Varför ska det kosta på att följa Jesus kan man undra. Hela lidandehistorien, även den som Jesus tvingades utstå, är för många människor frånstötande och grotesk och föreställning om att lidande härdar och helgar och förfinar är nonsens, utropar somliga.

Men lidandet är sällan en väg man väljer, tvärt om bekämpar de flesta så gott det går sjukdom, umbäranden och lidande. Trots detta vore det fel att förneka att lidande ger erfarenheter som är värdefulla och som andra, de som slipper att drabbas, saknar…

Jesus tycks mena att de som är fattiga, i ekonomisk, social och andlig mening, är på ett alldeles särskilt sätt sedda och älskade av Gud, utvalda om vi så vill. De slipper rikedomens frestelser. Men det måste vara något mer som ger dem speciell plats. Genom sitt lidande, sin utsatthet står de nederst på alla skalor, föraktade, bortglömda, avskydda! Sådana unika lidandets erfarenheter och insikter ger dem deras särskilda plats i Faderns och Sonens hjärta.

Jesus föddes själv fattig, i påvra omständigheter. Den fattiga änkans offervillighet när hon gav sin skärv, det finns ett glädjebud för de fattiga, förkunnar han. Saliga är ni som är fattiga, er tillhör Guds rike, utropar Jesus.

Så detta med martyriet. Stefanos och alla de oräkneliga som kommit efter honom. Ibland tänker vi på dem som troshjältar. Ni kan nästan se dem framför er – som idealiserade hjältar, ungefär som kommunismens socialrealism visade upp sina hjältar i gyllene sol, med svällande muskler och fladdrande fanor går de i spetsen mot en annan och gyllene framtid…

Martyriet är inte något enkelt. Martyrerna levde liv där skiljelinjen och konflikten som Jesus målar upp måste få plats. De stod med eget personligt lidande fasta, de försvarade den kristna tron eller de kärlekens bud som Jesus lärt oss alla. De försvarade det mänskliga, människors värde – och fick plikta med sina liv. De överöstes så många gånger av ondskans smuts och solkighet. Tills de avrättas - kulmen på ett långt lidande med förföljelse, förtryck, sjukdom, misshandel och tortyr. Och vi tvingas också ta ställning.För eller emot. Som personen i förgrunden på söndagsskolsplanschen där Stefanos stenas i bakgrunden.

Men att martyrerna upplevs så hjältemodigt och okomplicerat endimensionellt beror inte bara på idealiseringen och hyllningarna de fått i efterhand, utan också på att vi ser dem som de3 ter sig i ljuset från Gud: förklarade, renade, sådana de skulle bli – har blivit: återupprättade med sina liv och med kläder tvättade vita i lammets blod.

Jag har kommit för att tända en eld – säger Jesus – den eld som brann i martyrerna och fick dem att övervinna tvivel, tvekan och osäkerhet för att stå fasta i splittringen, striderna och lidandet.

Måtte också vi få kraft att övervinna tvivel, tvekan och osäkerhet för att stå fasta i vår egen tids splittring, strid och lidande!

Predikan Den Helige Stefanos dag - Annandag Jul 2012. Predikotext: Lukasevangeliet 12:49-53. Texten om Stefanos martyrdöd finner man i  Apostlagärningarna 7:55 - 8:8

Ett barn är oss fött

Fira jul kan man göra av många anledningar. Så här års är det ganska många helgdagar – och något ska man ju göra på dem också. Så varför inte fira lite?
Efter en lång höst med få längre ledigheter behövs något som bryter av. Det har handeln och de flesta konsumenterna förstått. Därför påbörjas julen långt före första advent. I handeln tvekar man inte – julen är tomtens! Och ingen annans. Även om en och annan ängel kan kika fram lite här och en aning där.

En aning märkligt är det förstås! Alla som spenderar pengar på presenter ska låtsas att det är en rödklädd äldre herre, en gubbe, som skaffat gåvorna. Osjälviskt och fint på något sätt. Att ge äran åt någon annan. Men läser man på paketen så står det klart att tomten egentligen bara sköter leveranserna. I röda arbetskläder. Iförd yrkesskägg. Och luva.

Dessutom värnar och försvarar många tron på tomten, på någon som inte finns – även om de själva, upplysta och insiktsfulla som de är, har vuxit ifrån sådant. De har blivit personer som inte längre tror. På tomten. Men de sprider gärna denna tro som ett slags evangelister till nya generationer. Och tomten (har det sagts mig) är en trosgestalt (!) som har full tillgång till skolan. Vad säger Skolverket om det?

Fira jul gör många av oss just därför att julevangeliet berättar en gripande och fantastisk historia om ett barn som föds. Även de som inte tror på berättelsens djupaste innebörd eller är lite osäkra på det där med tro och religion, de hänger i alla fall upp den där stjärnan som visade väg till stallet. Vi hjälps alltså åt att vittna om att Gud kan leda människor rätt. Med hjälp av det som är synligt och naturligt. I många hem dekorerar man fortfarande med en egen huskrubba. Så Jesus är inte alldeles borta och försvunnen från de svenska hemmen.

Tron och övertygelse att Gud blir människa i detta Jesusbarn kan verka otrolig. Och en kväll som denna vill man som predikant gärna säga något minnesvärt och originellt om den bekanta berättelsens om Guds födelse som människa. Men julevangeliet klarar sig utan ordkrumelurer och snitsiga formuleringar. Berättelsen är från början extremt utmanande, spännande, briljant! Om Gud blir till ett människobarn, en av oss, då måste ju en människa höra samman med det som är heligt, med Gud själv. Hela mänskligheten helgas, förändras, förvandlas just där och då.

Gud motsätter sig det onda – det som vrider och förvränger. Och sänder Jesus i världen för att rädda oss. Vi kallas alla att bli aktiva och delaktiga i kärlekens och godhetens arbete – bland annat i försvaret för människors värde. Gud ger oss kraft och mod att stå upp för vår övertygelse om att levande Gud ger livet mening och mål.

Minns vad Jesus mor Maria, som just fått veta att hon ska föda, minns vad hon sjunger i sin lovsång, i Magnificat, om vad Gud gör: Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor och rika skickar han tomhänta bort… Som ett tryggt löfte om att elände och ofärd inte skall bestå. Något nytt ska komma.

Julevangeliet om det nyfödda barnet väcker många frågor och ger insikter. Ni kanske har sett kyrkans julkampanj på stadens busskurer med ett nyfött barn som vilar på två utsträckta armar? De som vill kan ta sådan vykort ikväll vid utgången. Jag har försökt formulera vad jag upplevde utifrån Julevangeliet inför denna suggestiva bild:

sträck ut händerna
och ta emot framtiden
så stort att man hissnar
ett barn vilar
i trygga händer
nyfött och sårbart

de gamla texterna
vibrerar av änglars sång
det största har skett
i det enklaste stall

ett barn är fött
varje förälder vet:
det är ett mysterium, ett under

gudomligt är barnet som
bär himmelriket med sig
det sägs att detta barn
ska kallas Jesus
kan visa vem Gud är
vill väcka kärleken till liv

i julens gudstjänster
läggs ett liv, en framtid
i våra händer

värmen och tyngden
från barnet vi håller om
rör vid allt som glömts
och gömts i själens djup

se, starka händer bär
så kan varje Guds barn
ung som gammal
veta sig vila tryggt
vara buren

Tron på en Gud som står på människors sida är värd att lämna vidare till nya generationer. Det är din och min uppgift. Vi är kallade att hålla denna tro vid liv. Genom att vara församling, vittnen och lärjungar!

Predikan i Olaus Petri kyrka i Midnattsmässan mellan den 24 och 25 december 2012 över Julevangeliet i Lukasevangeliets 2 kapitel.

Borra titthål - för att se sig själv

Den Helige Johannes Döparens dag,
det låter något det!
Imponerande, eller hur?
Särskilt i ett land där,
och i en tid när,
helighet inte står högt i kurs.
Men - kan man kalla människor
för heliga kan man rimligen
också tro och acceptera
att det finns helgon!

Istället för att sky dem
borde vi finna stöd och tröst
genom dem och deras liv
De heliga kan inspirera oss
till att själva sträva efter
att leva helgade liv
Trosbekännelsen ger också oss
en plats i de heligas gemenskap
Vilken modig förebild vi har fått
genom Johannes döparen
han som var en Guds vilde
klädd i skinn och som levde
i obygden – vi skulle nog
ha behövt näsklämmor
för att komma honom nära

Han är kallad och utvald
Hans födelse utlovas av en ängel
i dagens evangelium.
Där vår text är avklippt och slutar
finns det en fortsättning, berättelsen
går vidare med att Herrens ängel Gabriel
belägger Sakarias med en
speciell sorts tystnadsplikt –
bara för att den blivande
pappan inte tror på ängeln
får han höra: du skall bli stum
och inte kunna tala förrän
den dag då detta sker…

Idag när vi läser eller hör berättelsen
om Johannes döparen undrar vi
vad som egentligen hände
vi är ju inte längre så vana vid
att se världen och historien
som den plats där Gud agerar
och griper in

Några av oss tror ännu att
Gud sänder änglar,
kallar och förvandlar folk,
skickar dem på uppdrag,
får dem att tala och vittna
eller gör dem stumma.

Här finns det lärdomar att få,
erfarenheter att lyssna till.
Låt oss använda den text vi har
fått som vår just denna dag –
och borra tre titthål i den.
Men vi hoppar över det som gäller
bönesvar och det som handlar om utvaldhet

Genom våra titthål ska vi se in
i vår egen tid, in i våra liv
för att kunna upptäcka
att Gud fortfarande kan agera och gripa in
i våra liv här i norra hörnet
Olaus Petri församlings del av Örebro!

Titthål ett: Elisabet och Sakarias var båda
rättfärdiga inför Gud och levde oförvitligt
efter alla Herrens bud och föreskrifter…
Ibland sägs det att vi inte behöver leva
på något särskilt sätt för att vi är kristna
för att vi är människor som tror på Gud.
Jag tror att man misstar sig
särskilt om man vill
avskaffa Guds förväntan på oss –
En viktig poäng har de naturligtvis
såtillvida att ingen av oss är
eller kan bli förmer än någon annan
det är inte präktighet och godhet
som för oss nära Gud
vi lever med synd, brist
ingen av oss är helt fri
Nej - det som för oss nära Gud
är tro, uppriktighet och längtan
och viktigast av allt Gud själv…

Genom detta titthål kan vi se
hur vi utmanas att leva efter
de bud som Kristus gett oss
att älska Gud med allt det vi är
med förstånd, kraft och vilja
vi som tillåter så mycket ovidkommande
att ta Guds plats i våra liv
njutning, karriär, olika beroenden
och uppgiften att älska vår nästa
lika mycket som vi älskar oss själva
hur svårt är inte det?

Men - vi kan faktiskt fortfarande se
människor som inspirerar oss,
sådana som vi med rätta beundrar
dessa som inget högre vill än att leva
rättfärdiga och oförvitliga
inför Gud! Fortfarande finns
det sådana människor…

Andra titthålet: Det vara Sakarias tur
att gå in i templet för att tända rökelseoffer
röken var och är symbol
för församlingens böner
som stiger upp till Gud -
vilken fin uppgift att få bära fram
församlingens bön inför Gud!
Där och då förnimmer han
Guds närvaro genom en ängel!
Inte vet jag hur många av Er
som här framme i koret har sett en ängel
men det finns änglar uthuggna i
pelarnas kapitäl (huvuden) på bägge
sidor av altaret

Men även om man inte sett eller hört
personliga änglabudskap
är detta en plats där Gud uppenbarar sig
här kommer Kristus till oss
tar sin boning i oss
omsluter oss, utrustar oss
med kraft och mod
kommer med kallelser
ger oss sin förlåtelse
och befrielse -
här förvandlas liv!

Det har skett förut
och det kommer att ske igen!
Den som lyssnar och väntar
får förnimma, se och höra!

Titthål tre: Ängeln Gabriel
talar om att Johannes skall få många
att vända tillbaka till Herren, deras Gud.
Och han skall gå före honom
med Elias ande och kraft,
för att vända fädernas hjärtan till deras barn
och ge de ohörsamma ett rättfärdigt sinne,
så att Herren får ett folk som är berett.

Det skulle kunna vara hämtat ur Olaus Petris
församlingsinstruktion. Detta är vad vår
församling brottats med och längtar efter
Hur kan människor vända tillbaka till Gud?
Hur får Herren ett folk som är berett?
Uppgiften som Johannes fick -
vem eller vilka har tagit över den?

Den utmaningen borde få den kristna kyrkan
i det avkristnade norden
att fasta, be och be igen…
Finns det något viktigare uppdrag
för alla våra förtroendevalda, anställda och frivilliga,
för alla medlemmar och gudstjänstfirare?

Hur sammanfatta de tre titthålen? Möjligen så här:
1. Livet som finner en väg – hur fann du din?
2. Gudsmötet – vad betyder det för dig?
3. Tron som väcks – när ser jag det, hur går det till?

Vid nattvardsbordet öppnar sig perspektivet –
din väg kan bli synlig,
du erbjuds att möta Kristus
och din tro att bli väckt på nytt…


Predikan hållen i Olaus Petri kyrka Den Helige Johannes Döparens dag
(söndagen i midsommarhelgen) 24/6 2012.
Predikotext Lukasevangeliet 1:5-17

Inför korset - tystnad

Pryglad, bestulen på kläderna

som man kastat lott om
Förnedrad, avklädd,
hånad med en kungatitel

Klädd i törnekrona, spottad på
slagen i huvudet
Korsfäst tillsammans med rövare
skymfad, smädad…
Folk skakar på huvudet åt honom
Om du är Guds son, säger man
– hjälp dig själv
Stig ner från korset!
Till sist: död

Klipper man loss denna berättelse
från resten av evangeliet
– skulle det kunna handla
om en vanlig död,
ofattbart att kunna säga så
om de oräkneliga dödar
vi känner till, har hört talas om,
läser om, ser i TV…
Dödar som tillfångatagna människor
gått till mötes i fängelser och fångläger,
i häkten och koncentrationsläger
Otänkbart har till och med somliga
tvingats möta döden
uppradade på kanten av den massgrav
där de skulle begravas…

Man behöver inte frossa i beskrivningar
av det djävulska, det onda,
som hemsöker jorden
som drabbar så många medmänniskor,
utan namn, för oss okända
trots det: varje kristens systrar och bröder!

Visst är det svårt att i vår välfärd förstå
att man kan avsky och hata så
att man kan rättfärdiga sitt dödande?!
Och att man kan få det till att hämnd,
vedergällning, utrotning
skulle vara något gott eller rättvist,
att de som fängslats, plågats,
torterats, dödats
faktiskt förtjänat vad de fick!

När Jesus korsfästs görs också det
med övertygelsen att han är farlig,
hotar religionen och ordningen
att han är upprorisk och att han
därför förtjänar döden

Tron och hoppet vet att han frivilligt
underkastar sig lidande och död
för att göra ett hål i förnuftets
övertygelse att den som är död
har förlorat, att den människan
oåterkalleligt lidit nederlag
mött sitt slut och inte mera finns

Jesu död hamrar på dödens mur
den vi uppfattar som definitiv
Jesus död bryter igenom
upprättar en förbindelse
till den himmelska världen

Här blir hans död ett band
en relation till alla som lider och dör
i deras lidande finns han
Och vi förstår att ingen enda av dem
ska lida och dö övergivna och lämnade -
hur ensamma de än kan verka

Innan sin död har han undervisat
om hur himmelrikets dörr kan öppnas
När hans ord landar
hos osäkra och tvekande
eller övertygade och trosvissa
innebär de en sändning
att gå till dem
som lider i sin hunger
i naken utblottelse,
i fängelser och ensamhet
De som faktiskt går
ska möta de drabbade
men även Mästaren själv!
Han gör allt lidande till sitt:
jag var hungrig, jag var törstig
jag var i fängelse…
och Ni besökte mig!


I det blir Jesu död annorlunda
och som ett Guds handlande med människan
kan den ge all död ny betydelse!

Men just där och då, vid hans död
råder samma förtvivlan och sorg
som väller fram när någon
älskad dör

Varje död ändrar tillvaron
Ingenting blir sig mera lik
tiden stannar
När någon avhållen och älskad dör
kan man säga: med henne eller honom
dog också en del av mig
I den sorgen stannar människor ofta kvar
i sorgen som öppnar svarta schakt
av förlust, förtvivlan och saknad
i det inre
Många bär sorgen
som tung börda år efter år

I Matteuspassionens slutkör
möter något av denna sorg
Vi sätter oss med tårar neder
till dig i graven ropar vi:
Vila stilla, stilla vila


Där hörs den önskan
som kan stiga upp vid varje död
att den som dött ska äntligen slippa
plåga, lidande och smärta
den är inte mer, det är över
Vid dödsbädden, vid graven
kan man höra: vila i frid och du har fått ro
Vila stilla, stilla vila!

Men i sorgen efter Jesus
stannar vi enbart ett par dagar om året
tiden mellan långfredag och påskdag

Det övriga året fylls av det som gör hans död
till något mera, något annat
Jesus tolkade hela sitt liv
som ett tjänande liv
och han förutsåg att döden
inte skulle kunna hålla honom kvar,
den skulle inte kunna besegra honom
och göra honom till en förlorare för alltid
Ty Gud var med honom
mitt hans övergivenhets stund

Även i döden fanns hopp
om än inte synligt för Maria och Johannes
för lärjungarna och Jesu vänner
Idag på Långfredagen
föregrips det som skall komma…
På tredje dagen uppstånden igen
från de döda
Livet – trots döden
Genom död till liv!

Hans död är en försoningsdöd
genom sitt blod kan han rädda oss
såsom Israels folk kunde räddas
genom att man målade blod
från ett förstfött lamm
på sina dörrposter

Så blir den påsk då Jesus dör
förknippad med och förstådd
utifrån den påsk som leder vidare
till befrielsen ur förtryckets
och fångenskapens Egypten
Se Guds lamm - som borttager världen synder
Själv säger han: det är mitt blod,
förbundsblodet som blir utgjutet
för många till syndernas förlåtelse

Därför innehåller gudstjänsten
tillbedjan inför hans kors
där får var och en begrunda sin egen brist
sina tillkortakommanden, svek
handlingarna man önskade få ogjorda

Där på korsets trä spikades
den självutgivande kärleken fast
i ett försök att döda hoppet
livet, framtiden, tron

På korstes trä lider han offerdöden,
den som ska göra oss fria

Redan här och nu bär inte orden
de faller till marken, tystnar
i avståndet mellan svek och bortvändhet
och Guds kärleksoffer
Orden förmår inte bära
mysteriet i hur nära han kommer
när han tar synd och skuld
och bär den upp på korsets trä

Inför Jesus på korsets trä
bara tystnad

Predikan på Långfredagen 2012
i Olaus Petri kyrka
med läsning ur Matteusevangeliet 27:32-56

Även en anonym tiggare har namn

På väg mot Jerusalem går Jesus

tillsammans med sina vänner
Han berättar om profetiorna
och om allt märkligt som skall ske,
ofattbart för lärjungarna
tydligt för Jesus
I Jerusalem väntar svek, hån, prygel,
skymfningar, spott och förakt, och till slut:
död och… uppståndelse!
Allt räknas upp, som om det redan hade hänt

Jesu sällskap är på väg upp till Jerusalem
Jeriko ligger ett par hundra meter under havsytan
och Jerusalem sträcker sig 800 meter därovan
I närheten av Jeriko satt en blind tiggare
En tiggare år inte vem som helst
någon anonym, okänd, utan en medmänniska,
en person, med ett eget namn
Bartimaios låter Markusevangeliet
oss veta att han heter

Under åren som redaktör på Kyrkans Tidning
insåg jag hur mycket the human angle betyder
Inte den mänskliga ängeln
utan den mänskliga vinkeln!
The human angel är en viktig ingång
om man vill fånga läsarens
eller tittarens uppmärksamhet
Det som är mänskligt nära blir mera angeläget
då väcks medlidande, och vi kan identifiera oss

Trots det - de utsattas anonymitet
sköljer över oss varje kväll i TV
och i morgontidningen med för den delen
De drabbade i Homs i Syrien är långt borta
och så många att de förlorar sina
personliga särdrag
De blir mer som schabloner

Till och med de rumänska tiggarna i Örebro
har inga namn – för oss
ändå heter de något
de har förnamn och efternamn
som de fått av far och mor,
och de har syskon och kusiner
ingår i en familj, en släkt
En tiggare, en flykting, en svältande
angår oss tydligen mindre
så länge anonymiteten råder
Ibland är denna anonymisering ett sätt för oss
att skydda oss – från tyngden av andras lidande
och från den moraliska plikten, och skulden.

Tiggaren hörde folkhopen komma
hans hörsel var det inget fel på
den var mera utvecklad och tränad
så att han hörde mer än
vad vanligt seende gör
Vi får lätt för oss att kretsen kring Jesus
gick till Jerusalem modstulna och molokna,
med hängande huvuden
Men det tror inte jag
I det här sällskapet rådde ingen tystnad
Jesus gick för det mesta i sällskap
med andra – och jag kan tänka mig
att det var ganska likt de gånger
då man själv har gått i klunga med andra,
det har ofta blivit ganska högljutt
av stoj och skratt, sång,
roliga historier,
berättelser och samtal…
De kanske inte sjöng
I naturen ut vi gå, Joppehejdi
hejdi, hejda eller
Vi går över daggstänkta berg,
men nog sjöng de

Tiggaren, som har ett namn,
Bartimaios, Timaois son,
han får höra att det är Jesus från Nasaret
som går förbi - då händer det
som gör denna berättelse så speciell
Bartimaios ropar högt:
– Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!
Och visar därmed att han vet vem Jesus är
den Messias man väntat är på väg

Nu blir det omvända världen
Som om tiggaren vad den
som förde mest oljud
lät mest och störde
Han tystas ner av dem som gick
främst i den stora klungan
Inte tiger han för det!
Försöken att ta ifrån honom rösten
sporrar honom att ropa ännu högre
till dess Jesus hör honom

Att ropa tills Jesus hör! Det lär han oss.
Att ropa tills Jesus hör!

Men är inte det konstigt?
Vet Jesus inte redan från början
vad Bartimaios eller vad vi behöver?
Varför måste vi ropa och be?

Ni som är bibelsprängda
vilket uttryck, ni som är
bevandrade i bibeln vet att
det finns en passage i Gamla testamentet
där man retar en annan Guds profeter
för att deras Gud hör så dåligt
I 1 Kungaboken 18 utkämpas
en kamp mellan Guds profet
och Baals profeter. Elia retar dem:
ropa högre! Han är ju gud ,
men han har väl sitt att sköta,
han kan ha gått avsides
eller vara ute i något ärende.
kanske han sover
och måste vakna först…

I de flesta religioner
söker människor hjälp från Gud
genom att i sång och bön
lyfta fram problem, svårigheter och behov
När bönesvaren uteblir och
orden studsar från väggar och tak
kan det tyckas som att Gud har stängt
sin mottagning och har annat för sig,
sover, inte lyssnar…

Vi ska ropa och be, inte för att Gud sover
utan därför att uthållighet i bönen
är något Bibeln i många texter uppmanar till
Uthålligheten blir ett tecken på tro
den stärker och fördjupar, förankrar, tron i oss
Vi ska inte behandla bönen som en snabb beställning
ur en katalog för bönesvar som fraktfritt
och enkelt levereras nästa vardag

Bönen till Gud gör också nytta hos oss själva
den förstärker vår egen motivation
gör oss beredda att ta emot vad Gud har att ge
och förbereder oss på att själva delta
och vara aktiva görare i Guds handlande!

Tiggarens rop hör hemma i vår gudstjänst
eftersom vi känner igen Jesus som Messias
vilket tiggaren gjorde,
han ropade i tro på Guds makt,
Vi förlitar oss och tror också på Gud.
De utsattas nöd blir till vår
Medmänniskans problem och svårigheter
ger vi röst åt i gudstjänsten
I bönen identifierar vi oss med dem
märk det, de utsatta,
anonyma eller kända med namn
blir våra bröder och systrar!
I högmässan sjunger vi vårt Kyrie:
Herre förbarma dig, Kriste förbarma dig, Herre förbarma dig!

Redan på 400-talet hördes denna bön
om förbarmande och blev till ett omkväde,
en refräng, i bönerna, som kallas litanior,
bönerna om stöd och hjälp,
om Guds förbarmande och skydd

Vem är det då som sitter vid sidan av vägen
när vi idag ber för de utsatta?
Även du och jag kan sitta där
Jag hade tänkt dela ut lappar där
var och en kunde skriva vilka som
särskilt angår, vilka som fyller ditt sinne,
vilka är de drabbade Du ömmar för
Vill be för? Du får skriva dem
inte på en lapp, men i minne och hjärta
Vi lyfter fram dem som bröder och systrar,
som medmänniskor
identifierar oss med deras behov
och ber om förbarmande

Vad säger den här texten om oss?
Att vi riskerar att tysta ner ropen på hjälp
Om de inte hörs, kan vi glömma dem
låta dem försvinna
Om det var vi som satt vid vägkanten
ville vi ju inte att någon skulle
beröva oss vår röst, hindra oss
från att höras

Att blindhet på olika sätt finns hos oss alla
och vi behöver hjälp att upptäcka, och se
det vi inte kan eller vill se trots att vi behöver
bli varse förmågor och gåvor,
våra brister och felsteg

Att om inte undret skett på det sättet
kunde det kanske ändå ha ägt rum
På något annat sätt
Med oss som förändringens redskap
Vi vet ju att vi inte alltid blir hjälpta
så som vi själva önskar
Men i Jesus sällskap
kan vi i vår fysiska eller andliga blindhet
verkligen få låna syn från andra
samtidigt som andra får bidra
med sin hörsel, får vara öron,
Bristerna minimeras och
vi berikas av varandras gåvor

Mitt ibland oss finns de som fått Guds hjälp
som genom Jesus fått sitt liv, sin tillvaro
förvandlad – tiggaren anslöt sig till sällskapet
han följde med Jesus och prisade Gud!
Det i sin tur väckte ny lovsång:
allt folket som såg det sjöng Guds lov.

Vi är ett folk – församlingen är inte summan av
av enstaka individer, helt oberoende av varandra
När vi i enlighet med Guds vilja samlas
till gudstjänst blir vi ett Guds folk
Det är vår uppgift – att höra samman
inte för att vi tycker lika, har samma smak
utan för att Gud gör ett folk, en kropp av oss

Gudstjänsten är i alla dess delar
vår gemensamma, vare sig det är
en försångare som hörs,
en frivillig ideell medarbetare som ber kyrkans förbön
eller en präst som i nattvardsbönen
ber om Anden över gåvorna av bröd och vin
I all sin rikedom är detta vår gemensamma tillbedjan

Vad säger texten om Gud?
Att Gud genom Jesus går i vår gemenskaps mitt
I vårt sällskap finns han, han delar våra liv

Att Jesus har alltid all tid, den är hans
och han lyssnar till oss, hör vår nöd

Att Jesus låter mannens tro medverka
i det som sker - Gud har makt att befria
inte bara en tiggare vid sidan av vägen
utan oss alla

Så får vi till sist också ropa som tiggaren
som de anonyma som Gud alltid känner
anonyma för oss,
kända med namn och älskade avGud
Vi ropar med dem som lider och plågas
långt utanför vårt snäva synfält!

Vi får ropa och be om förbarmande över
alla dessa och vår församling och oss själva
Så säg nu högt och ljudligt:
Herre förbarma dig!
(församlingen svarar: Herre…)
Kriste förbarma dig!

Herre, förbarma dig!

Predikan i Olaus Petri kyrka
Fastlagssöndagen den 19/2
Predikotext: Lukasevangeliet 18:31-43
Parallelltext i Markusevangeliet 10:46-52

Gud - inte likgiltigt avlägsen

Olaus Petri kyrka är en fantastisk plats

fylld av bilder och symboler som
inbjuder oss att tänka över
vad som är viktigt i livet
vad som ger mål och mening

I denna 100-åriga kyrka kommer
de uråldriga berättelserna
till oss, de uttrycks i ord och ton
Det som hände då flyttar in i nutiden,
in i våra liv…

Kyrkan en fantastisk plats.
Här upprepas det som hände då
det görs närvarande
och blir oftast mycket angeläget…

Detta är verkligen en speciell plats
I natt är Olaus Petri ett stall
det stall där krubban står. Här föds Jesus
Undret sker. Vi samlas runt den nyfödde

Vi delar föräldrarnas hisnande glädje
över att barnet är fött och att allt gick bra.
Ibland får kyrkan vara sorgens hem,
platsen där ett liv summeras

Man tar farväl av en far, ett barn,
en bror eller syster
Man lämnar dem med sorg, saknad,
ibland med ilska och besvikelse,
men ofta med tacksamhet
Vi lämnar våra älskade i Guds händer
eftersom vi känner till vad händer
som är varsamma och kärleksfulla betyder
Gud har ömhetens och kärlekens händer,
händer som bär den döde in
i en långt större värld…

Många bär fram sina nyfödda till dopet
för att de ska omslutas av glädje, värme,
förböner och Guds kärlek
Det är som hörde vi Gud säga:
du är också mitt älskade barn!
Välkommen in i min familj!

Detta är en fantastisk plats.
Här löper tiden i andra banor,
tillvaron ter sig annorlunda.
Valven öppnar sig för
en klarare himmel, mot evigheten.

I dunklet runt högaltaret trängs änglar,
martyrer och helgon, alla de
som gått före oss finns med

Problem som ter sig oöverstigliga
får i detta rum andra proportioner

Prestige och konkurrens släpper sitt grepp
– här får man vara nära sig själv,
vara nära Gud!
I 100 år har människor just här
lastat av sina bördor,
jag har sett åtskilliga
som fria och lättade rest sig.
De har fått ett nytt hopp!

Detta är en fantastisk plats
Under stilla veckan vandrar Jesus
sin lidandevandring i vårt kyrkorum
och vi har gått i hans fotspår

Till sist befinner vi oss på Golgata
Vi står bredvid när Kristus bär
världens synder upp på korsets trä
När påskdagen så kommer, går solen upp,
just här, över den tomma graven

I advent tågade Jesus in i Jerusalem,
här i Olaus Petri, mittgången fram.

Och i natt är detta platsen där Jesus föds!
Hotellen är överfyllda
och pensionaten slutbokade
Situationen måste ha varit värre
än i Stockholm under Nobelveckan

Där i receptionen står en kvinna
som snart ska föda
Hennes man vädjar: Vi tar vad som helst!
Ser ni inte att hon snart ska föda?
Vattnet går och värkarna sätter in!
En skrubb? Ett hörn. Visa lite barmhärtighet!

Receptionen svarar
-Men snälla Ni, man kan inte begära
att vi ska knuffa ut andra.
Har man inte bokat i tid
kan vi inget göra!

-En dadelhandlare som skulle här förbi för
flera veckor sedan har bokat. Åt oss.

– Jaså, var det ni. Men är man inte här
på utsatt tid måste vi ge rummet
till någon annan. Sådana är våra regler
Jag kan ingenting göra. Det är fullt!

Till sist erbjuds flickan och hennes man
en plats bland åsnor, får och oxar
Där i ett hörn får de äntligen slå sig ner.
Tiden för henne att föda är inne

Vi vet inte om det blev besvärligt
Om hon skrek högt – men det händer
att barn kommer till världen ackompanjerade
av både skrik och tårar

Världen stannar, håller andan
Ett barn föds. Snart ligger pojken där i hennes famn.
Försvarslös, maktlös, men med oerhörda krafter
Krafter som kan locka fram den villkorslösa kärleken,
han väcker upp viljan att älska, vårda och skydda

Var och en skulle säkert kunna återge
historien med alla dess små detaljer
om skattskrivning, stall, herdar, änglar,
om Maria, Josef och barnet.
Vi skulle minnas kejsar Augustus
och ståthållaren Qurinius.

Men den stora frågan då?
Vi har ju hört så många gånger
vad som hände –
men vem kan säga vad det betyder?
Kan du, skulle du, svara?
Vad betyder det?

Någon sa: ett barn blev fött
och det var häftigt - men det är
ganska vanligt, att barn föds…
Lite speciellt var det väl,
men nja, jag vet inte riktigt…

Jesus föds in i världen, den värld
så fylld med strid och kamp
och umbäranden
Bara några dagar gammal
blir han en flykting
Vi hör om hur hans familj,
som så många i vår tid,
hastigt tvingas fly undan
förföljelse och terror

Jesu födelse avslöjar att Gud
inte nöjde sig med att vara likgiltigt avlägsen,
långt borta
I Jesus kom han oss medmänskligt nära
Han vill inte bli förvisad till utkanten av våra liv,
till den periferi där många vanligtvis tänker sig Gud

Från början var det några få som förstod det –
men till slut insåg nästan alla
att något så otroligt hade hänt
att en ny tideräkning behövdes:
före eller efter Kristus!

Jesu födelse underströk
att Gud älskar människor så mycket
att han inte bara vill vara mitt ibland oss
utan faktiskt också dela livet med oss
som en av oss

I julnatten helgas på detta sätt människan
– vårt liv blir heligt.

Jesus föds och i varje människas ansikte
kan man ana släktskapet –
människan utvald av Gud,
från och genom Gud kommer
vårt människovärde, vår värdighet
blir till något som går långt utöver konventioner,
lagtexter och paragrafer

Detta är en fantastisk plats –
här möter oss Gud själv genom Jesus
Även i kväll föds han på nytt i vår gemenskap.
Jesus kommer till oss i Bibelns berättelser,
kastar ljus över det viktiga i livet och han delar
sitt liv än en gång…
i och genom enkelt bröd och vin

Predikan i Olaus Petri kyrka
Julnatten 24/12 2011