I dag berättar Jesus att han inte ska skapa fred utan splittring – vi ska stå emot varandra, hamna i konflikt. Vi delas upp. En sådan klyfta mellan oss som borde stå varandra nära måste orsaka ett oändligt lidande…
Konflikter brukar bero på starka övertygelser på ömse håll och blir därmed självdrivande. Konflikten blir liksom sin egen motor. Skiljelinjen jesus håller fram förorsakar naturligtvis smärta och lidande. Alla vet hur svårt och tungt det är att leva i konflikt med dem som står en allra närmast. Det är då den eviga frågan behöver lyftas fram, den om lidandet. Har lidandet en mening? Har det ett syfte, ett mål? Särskilt när sjukdom, olycka och död drabbar frågar människan varför? Varför? Vad har jag gjort för ont för att drabbas av detta? Vem ville och åstadkom det här?
Med Karl Popper kan man rannsaka historien och komma till slutsatsen att historien saknar mening. Även om många skulle vilja och önska att historien styrdes av en kraft, ett subjekt med en avsikt, av Gud, så vet vi att den tanken ofta avvisas. Men inte heller vi som tror på att livet och historien har mening, utifrån vår Gudstro, tillmäter allt som händer en mening. Alla trivialiteter skulle de vara mönster i Guds kaledoskop? Här blir till och med jag tveksam. Och ofta går det som har en mening utöver vad vi kan fatta och förstå. Då blir det också fåfängt att tala om denna mening till exempel med anhöriga till sjuka eller med sörjande.
Varför, varför, varför måste människor dö, i obotliga sjukdomar, i olyckor och naturkatastrofer, i krig? Vi måste få brottas med det till synes meningslösa, kasta vår förtvivlan mot Gud, mot allt och alla. Sörjande har alltför ofta fått höra att anhörigas död har tjänat ett syfte, har haft en mening. Men inför den stora förlust någons död innebär får man knappast stöd av sådana påståenden. Blir förlusten och saknaden mindre för att lidandet, sjukdomen eller döden sägs ha en mening? Knappast!
Men ändå vill man/vi/jag veta vad som orsakade döden. Då vaknar behovet att få något, en förklaring att hänga upp lidandet eller döden på. Om det finns en förklaring blir lidandet och döden kanske mindre gåtfullt. Ett svar kunde göra det obegripliga mera fattbart. Någon kanske gjorde fel? Om de inte hade gjort det där, eller låtit bli det där då kanske det hade ordnat sig? Om medicineringen hade satts in tidigare, om man inte flyttat personen från den avdelningen till en annan, om inte…
Stefanos som stenades och blev martyr för honom måste det ha varit meningsfullt att få dö för sin Frälsare, för sin tro. Även om steningen var smutsig, blodig, förfärlig, outhärdligt plågsam - tills döden befriade honom. Men för hans familj, för syskon och vänner, måste hans död trots denna trosvisshet ha varit sorglig och ofattbar, förmodligen meningslös. Varför måste han... Kunde han inte ha... Hade Stefanos död mening eller var den meningslös?
Vi kan ju inte gärna göra meningen till en fråga om vad de flesta tyckte. Majoriteten eller minoriteten kan tolka en händelse som meningsfylld utifrån sina övertygelser – men frågan om mening är mera sammansatt än så. Vare sig Stefanos alls tänkte på meningen med det han gjorde eller inte – så kunde man i den kristna kyrkan så småningom se, hur det han blev utsatt för och det han gjorde, fick betyda något för andra, hans exempel inspirerade till ståndaktighet och ingav mod och kraft. För de troende blev Stefanos ett föredöme, och innan han stenas är han fylld av helig ande när han riktar blicken mot himlen där han såg Guds härlighet. Stefanos sa: Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida. Så börjar en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem.
Varför ska det kosta på att följa Jesus kan man undra. Hela lidandehistorien, även den som Jesus tvingades utstå, är för många människor frånstötande och grotesk och föreställning om att lidande härdar och helgar och förfinar är nonsens, utropar somliga.
Men lidandet är sällan en väg man väljer, tvärt om bekämpar de flesta så gott det går sjukdom, umbäranden och lidande. Trots detta vore det fel att förneka att lidande ger erfarenheter som är värdefulla och som andra, de som slipper att drabbas, saknar…
Jesus tycks mena att de som är fattiga, i ekonomisk, social och andlig mening, är på ett alldeles särskilt sätt sedda och älskade av Gud, utvalda om vi så vill. De slipper rikedomens frestelser. Men det måste vara något mer som ger dem speciell plats. Genom sitt lidande, sin utsatthet står de nederst på alla skalor, föraktade, bortglömda, avskydda! Sådana unika lidandets erfarenheter och insikter ger dem deras särskilda plats i Faderns och Sonens hjärta.
Jesus föddes själv fattig, i påvra omständigheter. Den fattiga änkans offervillighet när hon gav sin skärv, det finns ett glädjebud för de fattiga, förkunnar han. Saliga är ni som är fattiga, er tillhör Guds rike, utropar Jesus.
Så detta med martyriet. Stefanos och alla de oräkneliga som kommit efter honom. Ibland tänker vi på dem som troshjältar. Ni kan nästan se dem framför er – som idealiserade hjältar, ungefär som kommunismens socialrealism visade upp sina hjältar i gyllene sol, med svällande muskler och fladdrande fanor går de i spetsen mot en annan och gyllene framtid…
Martyriet är inte något enkelt. Martyrerna levde liv där skiljelinjen och konflikten som Jesus målar upp måste få plats. De stod med eget personligt lidande fasta, de försvarade den kristna tron eller de kärlekens bud som Jesus lärt oss alla. De försvarade det mänskliga, människors värde – och fick plikta med sina liv. De överöstes så många gånger av ondskans smuts och solkighet. Tills de avrättas - kulmen på ett långt lidande med förföljelse, förtryck, sjukdom, misshandel och tortyr. Och vi tvingas också ta ställning.För eller emot. Som personen i förgrunden på söndagsskolsplanschen där Stefanos stenas i bakgrunden.
Men att martyrerna upplevs så hjältemodigt och okomplicerat endimensionellt beror inte bara på idealiseringen och hyllningarna de fått i efterhand, utan också på att vi ser dem som de3 ter sig i ljuset från Gud: förklarade, renade, sådana de skulle bli – har blivit: återupprättade med sina liv och med kläder tvättade vita i lammets blod.
Jag har kommit för att tända en eld – säger Jesus – den eld som brann i martyrerna och fick dem att övervinna tvivel, tvekan och osäkerhet för att stå fasta i splittringen, striderna och lidandet.
Måtte också vi få kraft att övervinna tvivel, tvekan och osäkerhet för att stå fasta i vår egen tids splittring, strid och lidande!
Predikan Den Helige Stefanos dag - Annandag Jul 2012. Predikotext: Lukasevangeliet 12:49-53. Texten om Stefanos martyrdöd finner man i Apostlagärningarna 7:55 - 8:8
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar