Affischkonsten lever ännu trots alla nya kommunikativa medier. På affischer avbildar man tåg, båtar, fasader ja allt mellan himmel och jord. Och jag tror att Ni också någon gång har sett affischer med dörrar. Fotografier av verkliga dörrar, enkla och utsirade, målade och snidade, med järnbeslag och ornament. Dörr vid dörr vid dörr...
Förmodligen finns det människor som samlar på dörrar. Ja kanske inte så många på verkliga dörrar, men på dörrars utseenden. Det är ju en intressant och nog så viktig arkitektonisk detalj. Dörrarna ger tillgång till ett hus, en gård. Och dörrarna tillåter oss att lämna platsen vi besökt.
Kyrkodörrar är ofta imponerande, stora och tunga. På Gotland kan en och annan dörr illustrera dagens text. Trots övermäktigt majestätiska dörrar finns där, nästan dold, i den stora portalen, en liten ganska smal och öppningsbar dörr.
Vid och bred, trång och smal. Fördärv eller liv. Så ser alternativen ut. Och bilderna Jesus använder är port och väg. På dörren står idag antingen eller. De religiösa metaforerna är tydliga så till vida att det smala och trånga visar att här står man inför livets verkliga val. Det vida och breda ger vid handen en lätthet, något bekvämt och framkomligt. Det smala mer av kamp och ansträngning.
I Psaltaren finns det åtskilliga dörrar och portar. Där finns stigar och vägar.
Israels folk irrar i öknen, men: Han lät dem finna den rätta vägen till en stad där människor bodde... Ps 107:7 De som vandrat vilse kom till rätta.
Jag skall begrunda dina befallningar, jag skall ge akt på dina vägar...Låt mig förstå den väg du befallt, så kan jag begrunda dina under...Låt mig aldrig slå in på lögnens väg, och ge mig i nåd din lag. Sanningens väg har jag valt, dina lagar har jag för ögonen. Ps 119:27, 29-30
Sanningens väg eller lögnens väg, vi har tydliga varandra uteslutande alternativ. Människor kan gå den väg dina bud visar (v32), dina stadgars väg (v33) istället för att gripas av snöd vinning, av det meningslösa.
Och i herdepsalmen läser vi: Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära... Ps 23
Det finns redan i Gamla testamentet en Guds väg, en livsväg som kännetecknas av sanning och rätt. En väg vi kan finna och lära oss att vandra.
När de går genom Bakaträdens dal blir den en flödande källa, höstregnet fyller den med välsignelse. De går genom port efter port tills de möter Gud på Sion. Ps 84:7-8
Gå in genom hans portar med tacksägelse kom till hans förgårdar med lovsång. Ps 100:4
Öppna för mig rättfärdighetens portar! Jag vill gå in och tacka Herren. Här är Herrens port, här får hans trogna gå in. Jag tackar dig för att du hörde min bön och blev min räddning. Ps 118:19-21
Portarna skulle kunna vara templets portar. Men de är mera än så. Portarna öppnar för Gud på Sion. Genom dem kommer man till Gud. Stannar man utanför - stannar man utanför.
Tanklösheten leder till fördärv. Bekvämligheten, minsta motståndets lag, för vilse. Många väljer den vida porten på den breda vägen. Men få finner den smala vägen som leder till livet. Här kan det vara läge att sjunga Psaltarpsalm 656. Visa mig, Herre, din väg, visa mig, Herre, din väg. Jag vill vandra i din sanning, jag vill vandra i din sanning. Orden är hämtade från den 25 psalmen i Psaltaren.
Idag slingrar många predikanter sig. Texterna ställer oss inför ett val, ett antingen eller. Det finns en exklusivitet för dem som tror och vill vandra på Herrens vägar. Dagens krassa besked är att det breda och vida leder till fördärv. Liv och fördärv står verkligen emot varandra.
I Johannesevangeliets 10 kapitel finns fler bilder som samspelar med dagens text. Den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrat in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. (Joh 10:1-2) Jesus utvecklar bilden och erbjuder sig själv: ...jag är grinden in till fåren (v7)...Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad (v9).
Han avslutar med löftet om liv: Jag har kommit för att de (fåren) ska ha liv, och liv i överflöd. (Joh 10:10)
Idag står liv och fördärv emot varandra. Fördärvet är ett liv utan Gud. Som kan vara gott och präglat av kärlek. Men risken att gå vilse är överhängande. Bort från det som kännetecknas av sanning och rätt. Texten visar till slut på utanförskap och förvisning. Och liv. Här handlar det om gemenskap med Gud. Och ska sanningen fram är vi som vill vara kristna ibland gjorda av ett så hårt material att vi inte helt genomsyras av Guds vilja. Men valet är att gå Guds väg, hålla sig till Guds vilja. Tillhörighet och himmel ligger i vägens riktning.
Kan man tala sakligt om detta? Blir det inte bara ett överbetonande av det egna valets förträfflighet och ett utdömande av andras vägval? Heja kyrkan och förkastelse åt andra?
Förr var avskräckning en metod för att skaffa människor ett skydd, ett slags automatiskt försvar mot sådana faror. Kanske är det förklaringen till att så många fortfarande uppfattar även den mjäkigaste predikan som dömande och svavelosande. Man skrämde för synden och dess konsekvenser. man varande för alla faror med domen som svart relief. Vi behöver inte skrämmas. Vi behöver inte peka finger, inte döma. Vi vet.
Att det resulterat i en idyllisk och romantiserad bild av Jesus som den snälle, rare och söte är olyckligt. I Jesus möter vi istället realismen och insikt i och kunskap om livets verkliga villkor. Ondskan är verklig. Synden är ingen illusion. I Jesus finns bot och nåd, där finns vägen vidare...
Vårt uppdrag är att hålla fram livets väg! Att erbjuda den oansenliga och smala porten. Att peka på Jesus. Inför honom delar sig vägen. Han erbjuder livet, ett överflödande liv med kontur och mening.
Predikan 8 söndagen i Trefaldighet
i Norrlanda kyrka på Gotland
Text: Matteus evangelium 7:13-14
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar