Förnyare eller förvaltare?

Många ord är försvunna och borta ur den kristna vokabulären. Man hör sällan någon som har kommit till tro eller har funnit Jesus. Inte heller talas det idag särskilt ofta om förvaltarskap, möjligen i sammanhang där man betonar miljöfrågor, men det alldeles vanliga kristna förvaltarskapet är i avtynande.

Förr fanns det ett förvaltaryrke på stora gårdar. Det var ansvarsfullt arbete som kunde innebära att man hade hand om allt som hände i verksamheten, man skötte gården. Nu har vi ett annat förvaltarskap, fond- och aktieförvaltare. Sådana som med skiftande framgång tar hand om folks förmögenheter eller mindre tillgångar, med umbäranden hopskrapade.

Tidigare var dagens ämne förvaltare. Nu har man fått lägga till Goda förvaltare eftersom de som förvaltar inte alltid lyckats, och ibland inte alls, att göra det rätta.

I texten använder Jesus två exempel, två vågskålar. Inte för att man kan vackla mellan att å ena sidan göra si eller å andra sidan göra så. Här gäller det att välja. Att vara beredd att ta sitt ansvar. De som varit scouter kan sin lösen: Alltid redo! En beredskap vilken är grunden till en hel livshållning. Mot en sådan livsstil står idag en annan mycket mera ansvarslös.

Det första alternativet har en morot. Den som lyckas att ta hand om tjänstefolket och ge dem deras mat i rättan tid gör rätt. Salig är den som gör vad han skall. På den personen kan man lita och överlåter utan tvekan allt man äger och har. Personen är pålitlig och trofast.

Det andra exemplet är förvaltaren som gynnar sig själv. Slår tjänstefolket, äter och super sig full. Han ska huggas ner och piskas. Inte verkar det mycket till evangelium, goda nyheter, för den som gör så. Om det inte vore för möjligheten att göra och välja annorlunda.

Alla vill väl välja det första alternativet? För att vi ska förstå denna självklarhet görs kontrasterna extra stora och kraftiga. Det är rätt mot fel, gott mot ont, lydnad mot olydnad. Trofasthet mot det självsvåldiga.

Som inledning till dagens text finns ett annat textavsnitt om betonar beredskapen. Tjänstefolkets husbonde är på bröllop och väntas hem. Klart att man då ska stå beredd för att öppna dörrarna och för att ta hand om honom. Det ingår i uppdraget. saliga är de tjänarna när deras herre finner dem vakna när han kommer...

Texten varnar och förmanar oss – sina lärjungar då – och oss idag. Guds uppdrag är det som texterna handlar om, att vara det trogen, uthålligt, alert och envist. Alla kan vi förledas och lockas på avvägar. Vi kan misslyckas med det vi har fått ansvar för. Men få skulle ha som medvetet mål och önskan att missköta sig.

Söker vi runt omkring oss kan vi säkert hitta grupper och sammanslutningar som väljer att fullständigt strunta i Guds vilja. Den är inte angelägen eller relevant för dem. Allt fler vill vara sina egna religionsstiftare genom att förändra sådant som verkar möjligt att ändra på. De kan rent av förkasta tanken på att det finns en Guds ordning. Allt är möjligt och vi är möjliggörarna? Eller?

Bibeltexterna, många av dem, tvekar inte om att Gud har en kallelse och ett uppdrag åt oss. Att Gud vill något bestämt med oss. Och vi behöver lära oss skilja på det vi själva vill hitta på och det Gud förväntar och vill.

Nu en varning. texten ska inte användas för att peka ut andra. För att få dem att framstå som dåliga förvaltare. Som lomhörda vad gäller Guds vilja. Texten är en skinande glasklar spegel där vi ser oss själva. Det vi bär ansvar för hur hanterar vi det? Är vi goda förvaltare? Ser vi mer till oss själva? Vad har Gud kallat Dig och mig till?

Under många år har jag suttit i otaliga intervjuer där frågan ställts: Är du en förnyare eller en förvaltare. Underförstått har nästan alltid funnits, understött av ordens nutida valörer, en dragning åt föreställningen att förnyarna behövs och gör det rätta och att förvaltarna är otidsenliga och inte riktigt förstått vad uppdragen i kyrkan gått ut på. Som om förvaltarskapet utesluter vilja att utveckla och förbättra. Som om förnyare inte alls behöver eller kan vårda arvet. Risken är stor: en förnyelse som bygger mest på tidsandan och våra egna drömmar och tankar räcker inte till. All god förnyelse måste inom en kristen kyrka byggas på ett ansvarigt förvaltande där kontinuiteten inte förloras, där saken består: uppdraget att bära bud om människors frälsning och eviga väl!

Till sist en slutsats för vilken det finns det ett utbrett och hållbart textstöd. Som kristna i en kristen kyrka just nu är uppdraget att vara de goda förvaltarna. De som tar hand om människor och ger dem deras mat i rättan tid. Och en sådan förvaltare har ett rättesnöre: att söka efter, tro på och uthålligt göra Guds vilja!

Predikan i Norrlanda kyrka den 9 söndagen efter Trefaldighet, 1/8. Predikotext ur Lukasevangeliet 12:42-48.