Kyrkan är en öppen bok

Predikan på Påskdagen i Olaus Petri kyrka - så som den var tänkt. Text ifrån Markusevangeliet 16:1-14.

Idag tänkte jag tala mest med Er barn. Och de vuxna får vara glada om de kan hänga med.

I morse när vaktmästaren öppnade dörrarna till Olaus Petri kyrka var det ungefär som när man öppnar en bok. En bok har ju massor av sidor med en berättelse. Och när man har börjat läsa eller lyssna om någon läser för en, så vill man nästan inte sluta.

Idag ska vi titta på några av kyrkans sidor. Vi ska läsa berättelsen som finns i huset. Den är spännande och kan berätta så mycket, bara man vet var man ska titta och läsa. Somliga av oss kan läsa böcker, andra kan inte det ännu. Och så finns det människor som är jättebra på att läsa hus.

Kom hit får Ni se. Se där, det finns det en oxe uppe på pelaren. Och där är ett lejon...och en örn. Det är de fyra berättelserna i Bibeln om Jesus som bilderna handlar om. Vilka skrev berättelserna, evangelierna som vi kallar dem? Just... Och idag har vi läst ur lejonets bok om Jesus.

En gång bråkade man med Jesus för hans lärjungar, sådana som vi, de sjöng och var glada för att de var vänner till Jesus. Och då sa några som inte gillade det där ifrån på allvar, mycket strängt. - Säg till dina lärjungar att de håller tyst. De lät säkert väldigt mycket eftersomde hade roligt tillsammans. Ungefär så där som körerna sjöng nyss. Starkt och högt. Snart ska de sjunga ännu starkare. Tänk om de blir tystade...

Och då säger Jesus: om de tiger ska stenarna ropa. Och lägger man örat till en pelare eller en kyrkvägg och är riktigt tyst så hör man dem ropa. Långt därinne: Jesus är uppstånden. Och så ropar de utanpå förstås om att vägen till himlens paradis har Jesus öppnat. Och stenarna blir så glada att de får knoppar, se varenda pelare har knoppar, och uppe i taket växer blommor och blad. Hela kyrkan ropar om det Jesus gjort – vunnit seger över döden! Vilken Påskkyrka!

Vilken dag är det idag? Svar: Påskdagen! Vad handlar den om? Svar: Jesus har uppstått! Vet Ni vad man brukar säga till varandra på Påskdagen? Vad är det vi säger egentligen? Trevlig sommar! God Jul! Och GLAD Påsk! Glädjen känner vi för det Jesus gjort för oss. Över hela världen går ropet: Kristus är uppstånden! Och då svarar alla: Ja, han är sannerligen uppstånden (och ibland lägger man till från de döda, så att alla verkligen ska tänka på hur riktigt bra det är).

Nu kan man kanske inte bara kan kliva på en buss och göra så. Istället för att säga att man ska åka till Vivalla så ropar man: Jesus är uppstånden! Vad ska chauffören svara? Jaha, och du är påstigen här, tänker du betala? Eller: Här ska det inte vara någon uppståndelse. Sitt ner och var tyst!
Men visst vore det bra om han svarade: Vad säger DU! Är Jesus uppstånden? Då får du åka gratis!

Lättast att läsa är bilderböcker. Då kan man se på bilderna och tänka. Vi har en fantastisk bilderbok i färg ovanför orgeln. Stackars Mats han som spelar han kan knappt se de fina glasmålningarna. Men om vi ställer oss här då syns det. Där är berättelsen om Jesus som tvättar fötterna på sina lärjungar för att de ska förstå att man ska vara kärleksfull mot varandra, och där Jesus i Getsemane med sina sömniga lärjungar, där säljs han för pengar, törnekronan sätts på, han snubblar med korset och en Simon hjälper till eller en Veronika torkar av hans svettiga ansikte, de är där. Och så korsfästelsen. Till sist - Jesus läggs i graven.

Har Ni gjort änglar någon gång? Hur gör man det? Lägger sig på rygg. Och viftar med armarna. Helst ska det vara i snö förstås – men snön har smält så vi får ta mattan här. Om man bara sträcker ut armarna vad blir det då? Ett kors. Se här. Om någon lägger sig på golvet med utsträckta armar så ser man ju Olaus Petri kyrka. Där nere i väster har vi ingången. Där utanför ligger hela världen. Där är fötterna. Tänk att ha hela världen för sina fötter. Och häruppe finns altaret, det är Ditt huvud. Och armarna är där orgeln finns och kapellet där borta med det fina altaret som ser som sten fast det är trä. Kyrkan är ett kors. Så hela tiden berättar vår kyrka om påsken. Det var ju då korset blev vårt tecken.

Ligger man på rygg i en kyrka så ser man taket – och tittar man noga efter så nog flyger det änglar däruppe. De syns inte alltid så bra, men ibland ser man nästan hur det rör sig som av änglavingar.

När Jesus hade dött och lagts i graven så kom änglarna. Jag tror förstås att de var med hela tiden. Men de fanns med när graven öppnades.

Nu går vi och hälsar på änglarna. Här! På pelarna. Här är altaret och himlen riktigt nära. Och titta här. Änglar runt Jesus när han har blivit levande igen. De betjänat honom kallas det. De hjälper till och de sjunger för honom - lovsång.

Törnekronan med taggar som skulle riva honom. Men nu ser vi honom med en kungakrona. Se däruppe, kyrkfönstret. Och på korset som vi bar in förut.

Och påsklandskapet här. Agneta har byggt upp hela påsken. Vad ser Ni? Det tomma korset! Och den tomma graven! Jesus finns inte kvar där – han har uppstått. Kristus är uppstånden! Om det ska Barnkören sjunga nu...

Bortom alla invändningar

Vi har hört berättelsen och har intrycket att vi är öppna inför den. Beredda att ta ställning till det vi hör: opåverkade, klartänkta och kritiska. Men våra förutfattade meningar då? De grundantaganden som vi bär med oss sedan tidigare i livet. Det Du och jag tagit intryck av tidigare talar kraftfullare än någon predikan. Prediksstolsorden tar sig knappt igenom.

Långfredagens dramatiska händelser handlar om Jesu död. Jag vet inte hur många invändningar som riktats mot berättelsen om Jesus och hans död. Bortförklaringar i massor. Åsikter som blivit en skyddsmur bakom vilken många kan gömma sig. Vad säger man?

Detta har inte hänt, det är inte historiskt. Då säger jag att Markusevangeliet är en berättelse som avslöjar något om livet. Om svekfulla människor, om dödens oundviklighet, om närhet och övergivenhet.

Detta har inte hänt - det är som en roman, påhittat. Och jag säger att texten inte är någon litterär fantasi med uppdiktade roller – utan en berättelse om verkliga människor av kött och blod. Vi känner igen oss i dem.

Detta är inte sant – det är en legend som inte kan tas på allvar. Och då säger jag att berättelsen höll att bygga en världsvid kristen kyrka på, med en levande kyrka vars tro lever obruten och stark i människors hjärtan. Rikt liv, mening, hopp och tro kan det ge.

Detta handlar inte om Guds son utan gäller någon som man försökt göra intressant. Och jag säger att Jesus Kristus var av Gud. Sänd för att världen skulle förstå vad kärlek är, vad kärlek kan göra!

Detta är inte viktigt – en så gammal historia har inget att ge oss idag. Och jag säger att berättelsen om Jesus Kristus just idag är ett levande Ord som kan befria och frälsa. Det som hände då har i grunden förändrat världen.

Detta är inte för mig - jag som tvivlar, söker, tvekar. Denna gång är det Jesus som svarar. Han ser framtiden i oss, i oss ser han tro. Din tro har hjälpt dig, säger han

Så riv Din personliga skyddsmur. Ta emot denna Långfredagstext som en gåva – inte som hot
mot din tankeförmåga eller ditt förnuft. Och låt den möta Dina erfarenheter av övergivenhet, av utanförskap, av en medmänniska som hjälpt dig. Möt genom hans död den sorg som är Din – den Du bär inbäddad i Ditt liv.

Markus ger oss den äldsta berättelsen om Jesu lidande och död. Den återges i presens, som något som händer nu. Därför blir varje påsk en så laddad tid, fylld av Guds nu. Påsken blir närvarande. Verklig. Kort ska vi nu besöka texten och lägga märke till vad som händer.

Simon som var från Nordafrika (Cyrene) kommer resande från landet och tvingas bära Jesu kors. Vilket senare blev en förebild för hur en kristen skall vara – beredd att hjälpa, villig att bära andras bördor. Men också beredd att utstå och lida. Är vi beredda?
Man kastar lott om hans kläder. Den som kan beröva en människa hennes kläder, tar ifrån henne det lilla skydd mot en obarmhärtig omvärld hon har, förnekar hennes värde. Utan kläder visas människan som maktlös och utan värdighet.

Jesus ska dö bland förbrytare och rövare. Han spikas på korset, och med honom spikas varje mänsklig brist, vår världs ondska, vår egen synd: svek, lögn, kärlekslöshet, hat, avund, övergrepp, tortyr, våld. Det naglas fast för att vi ska bli fria.

Ändå väljs Jesus ut för allas hån och förakt. Hjälp dig själv! Stig ner från korset! Så vill man också i den billiga segern över Jesus uppställa bevis, man vill övertyga alla om att han som hjälpte andra – i själva verket är maktlös och hjälplös. Han förmår ingenting, tycks de säga. Och på så vis angriper de Gud som sänt Jesus. Så detta att håna Jesus och tron är inget nytt. Redan på Golgata stiger förakt, rädsla och hat fram. Inte ens vi går fria.

Nära döden förmörkas så hela jorden. Hela jorden, ja universum berörs: solen förmörkas. Ett tecken man förband med domens dag: solen förmörkas och månen lyser inte (Mark 13:24). Detta har verkligen kosmiska proportioner.

Människor sviker och överger varandra. Det vet vi. Så menar många att Gud gör – och de kastar sin förtvivlan mot himlen. Även Jesus. Min Gud, min Gud, ropar han. Det är fortfarande hans Gud. Jesus härdar ut i tilltro till sin Gud! Trots att Gud inte tycks lyssna till hans bön, verkar frånvarande, inaktiv, tyst. Alla kan vi känna oss övergivna, försmådda, glömda – och då är Han där, hos oss.

Jesus dör.

Med ett högt rop slutar han att andas. Som ett rop av förtvivlan eller möjligen den övertygades segerrop? Och förhänget i templet rämnar. Det som skulle skilja heligt och profant brister – templets tid är över, Gud är alltets Herre. Och officeren – tagen av det som skett – ger sin bekännelse: Den mannen måste ha varit Guds son.

Till sist ett möte med kvinnorna som följer Jesus. Som inte överger honom. Som står kvar. Se hur de båda Mariorna troget står kvar, de står där till höger i vårt altarskåp.

Kvinnor, inte vittnesgilla i sin tid. Som en föraning om alla invändningar, allt tvivel. Men kvinnorna som tror berättar och vinner tilltro. De tiger inte. Snart ska de gå till graven för att visa sin kärlek och respekt. Och vi följer med, sörjande och skakade. Och vi väntar och hoppas på ett undret. Vi tror, vi vet att allt kan vända. När Jesus ska stiga ur sin grav som Herre över död och liv...

Trettonde och fjortonde Stationen

Jesus tas ned från korset /13 stationen/

Se korsets trä! Där på korset hänger han. Vår Herre och mästare. Jesus från Nasaret. Judarnas konung. Vår vän. Död.

De korsfästa får sina benpipor krossade. För att påskynda döden. Men Jesus som redan är död får ett spjut stucket i sidan. Och då kom det blod och vatten. Detaljerat och makabert skriver Johannes i sitt evangelium. Det är som en reporters skildring av en massaker. Som en sammafattning av vad som händer i världen. För att vi ska se omvärlden och förstå den genom det som hände på Golgata.

Här är hans kropp och blod. Jesus är död. Han har sagt att det är fullbordat, han har böjt sitt huvud och han har överlämnat sin ande. Här är hans kropp och blod. Men han, är han också här, är han närvarande? När han tas ned från korset har han då redan stigit ned i dödsriket? Och vi undrar var dödsriket är beläget, men vet att det ligger tätt intill, vägg i vägg med våra liv.

Jesus läggs i graven /14 stationen/

De tar hand om Jesus. Med oljor och svepning och örter. Med händer som genom beröringen talar om hur vi behöver varandra. När vi tar hand om våra döda är det yttersta beviset på att vi människor hör samman i familjer och släkter, i folkgrupper och nationer, i en enda mänsklighet.
Vi tar hand om våra döda och ger dem ett rum för vila. Sov i ro, viskar vi. Vila i frid. Älskade vän, farväl, sov gott! Döden ser ut som sömn och vi hoppas på att döden likt sömnen ska ta slut. Vi hoppas det uppvaknande som ska återge oss varandras närhet. Att det definitiva förvandlas till en tillfällig frånvaro som kan göras till ny närvaro.

Jesus får också en grav. Alla som tagit farväl av en anhörig vid en begravning, i kyrkan eller vid en grav, vet att en del av oss själva också dog och begravdes. Inget blir sig någonsin mer likt. Aldrig mer, ropar det i oss. När Jesus läggs i graven begravs också vi med honom. Men här kan det väl inte vara slut? Vid graven...

Elfte och tolfte Stationen

Jesus spikas på korset /11 stationen/

När hammarslagen driver in spikarna och repen surrar fast de korsfästa har alla glömt. De har glömt undervisningen: allt vad ni vill att människorna skall göra… Men som så ofta är hatet delegerat. De som vill åt Jesus behöver inte göra det smutsiga hantverket. Fotfolket verkställer det andra tänkt ut.

Den som fästs vid korset vet vad som väntar. Ett utdraget döende, fyllt av lidande. Överallt har människor utvecklat raffinerade sätt att tortera och plåga sina motståndare. Världshistoriens brännpunkt den våldsbenägna människan som plågar en medmänniska till döds. Paul Claudel skriver i Korsets väg (proprius, 1983): Du är fast, Herre, du kan inte komma undan. Du är spikad vid korset genom händer och fötter. Vad sökte jag i himlen tillsammans med kättare och galningar? Den Gud är mig nog som ryms mellan fyra spikar.

I honom spikas människors tilltro och förhoppningar fast. Där naglas hoppet fast, modet, framtidstron, drömmarna och visionerna. Kärlek och medmänsklighet korsfästs. Snart ska korset resas med vittnesbördet om totalt nederlag för Jesus.

Jesus dör på korset /12 stationen/

Maria och Johannes har vågat sig fram. Och andra har hånat Jesus. Av alla Jesu ord om hur livet och tron ska levas blev det ett kors. Åskådarna tystnar. De som älskar Jesus på avstånd är där. De som stått Jesus nära har lämnat honom. Det är som om Gud själv tiger. Guds tystnad ekar. Varför denna övergivelse, detta utelämnande?

När Jesus dör våndas hela skapelsen. Sorg, mörker, jordbävning. Förlåten rämnar och skiljelinjen mellan det allra heligaste, allt heligt och profant, är genombrutet. Döden är här och allt blir tyst och stilla. Tiden stannar. Det är påsk.

Sjätte till tionde Stationen

Veronica torkar Jesu ansikte /6 stationen/

De har bestämt sig för att knäcka Jesus. Eftersom det är deras mål förstår man inte varför han tillåts få så mycket stöd och hjälp av andra. Veronica är en person som går utöver det vanliga, Hon tänker inte på vad hon utsätter sig själv för. Jesus som har det svårt går före. Soldater och ockupanter får säga och göra vad det vill – han Jesus behöver hennes omtanke. Med sin duk torkar hon hans blodiga panna, sveper hans svettiga ansikte med sin omsorg.

Kan det vara Veronicas duk som tar ett avtryck av hans anlete, som avbildar mästarens ansikte? Som sparar honom för evigt. Tänk om vi hade Veronicas starka vilja att värna och omhulda. Hon som ger skydd och stöd på bekostnad av sin egen säkerhet får många av oss att skämmas över vår egen feghet.

Jesus faller andra gången /7 stationen/

En gång är ingen gång, Två gånger är utmattning och vacklande styrka. Att de tvingar Jesus att med alla andra dömda bära sitt kors är bara för att knäcka deras motstånd. de ska bli så trötta och så utmattade att själva korsfästelsen ska verka lockande, bli en befrielse från bördan. Att förtryckare vet vad de gör vittnar detta andra fall om. Han mäktar snart inte mer. Benen viker sig. Här börjar jan ge upp. Gränsen är nästan nådd. Samma gräns har många i sina till synes triviala vardagsliv tvingats passera. Pressen har blivit för svår, trycket för hårt och så viker deras ben, deras ork sig.

Utmattningsdepressionen sätter sig i muskler, i armar eller ben. Något ger vika. När vi brister har han redan brustit för att vi inte ska stå utelämnade. Var finns Veronica eller Simon nu? Vem står vid hans sida?

Jesus talar till Jerusalems kvinnor /8 stationen/

Några har följt med längs vägen. Kvinnor, tålmodiga och uthålliga kvinnor har gjort honom sällskap. Ingen ska behöva gå denna väg alldeles ensam. De slår sig för bröstet och klagar högljutt. I Lukas 23:27 hör vi deras rop. Jesus talar till dem och får dem att tänka på sin egen utsatthet. Gråt över er själva och era barn, säger han. Hur ofta har inte de verkligt utsatta haft mer medlidande med andra än vad de som välgången vaggat haft kraft till?
Utsattheten föder medkänsla och insikt. De delade villkoren öppnar för en delad medvetenhet. De vet något om livet som andra inte har en aning om. Vi byter kanal när det blir för påträngande.

Jesus faller för tredje gången /9stationen/

Tredje gången gillt säger vi. När något hänt tre gånger kan vi inte längre blunda för faktum. Förnekelsens tretal. Förtroendefrågans trefaldighet: Älskar du mig mer än de andra? Den gudomliga fullheten. Tre. Sanningen är att Jesus inte klarar detta längre. Korset är för tungt och hans ork är slut och förbrukad. Vi förstår inte att han kommer på fötter igen. Men det är nu korsfästelsen verkar vara det mindre onda. Vad som helst, bara inte detta. Att han alls kan stå är obegripligt, att han kan bära och röra sig längs vägen ofattbart. Men där ligger Golgata i väntan på hans ankomst.

Jesus berövas sina kläder /10 stationen/

Urgamla texter har skrivit manus för det som nu händer. Psaltaren 22 har blivit till dramaturgi och manus. Nu stjäl de hans kläder. Berövar honom det som skyler. Tar ifrån honom hans värdighet för att knäcka det brutna strået. Det lilla uns av värdighet som funnits kvar hos Jesus tramps ner i tärningsspel om hans tillhörigheter. Allt tar man. Inget har han. Men en värdighet från tidernas begynnelse kan nu anas. Den som förnedras tillräckligt blir förmer än sina vedersakare. Visar sig som mer högtstående, har större rätt till respekt.

När Leonardo Boff i Way of the Cross Way of Justice skriver om denna station kan han se hur Jesus än idag berövas sina kläder, hur han berövas sin yttersta värdighet när någon tvingas se på hur anhöriga våldtas, torteras, kränks eller arkebuseras. I sina bröder och systrar kläs han av och förnedras. Genom dem ber han till Fadern att hans rike måtte komma där tårar eller död inte mer ska finnas.

Femte stationen

Simon från Cyrene hjälper Jesus bära korset /5 stationen/

Vandringsfolket kallade man oss. Vi som såg livet som en väg. Den gick inte lika rak som de spikar man fäste vår mästare vid korset med. Den slingrade i medgång och motgång och gick upp i glädje och ner i sorg. Vid vår sida gick han som tagit de tyngsta stegen. Han tog slagen som var riktade mot oss, han bar vår börda.

Men med sin lidandevandring väckte han oss och gav oss medlidandets gåva. Ur hans nöd växte kärlek fram. Och någon försökte hjälpa honom bära, någon ville lindra hans prövning… Simon stiger fram trots risk och hot. Han vill lindra bördan, han vill bära med Jesus.Idag får vi gå vid sidan om Jesus, bara några steg på hans Via Dolorosa och likt Simon räcka fram våra händer som för att lätta trycket på Jesu axlar. Sätt axeln till, lätta på bördan.

Lär oss gå med varandra
Dela bördorna med varandra
Hjälpa varandra bära

Tack för människor
som finns till hands för att lindra
läka, trösta och hela
Deras insats prisar Jesus
med Simon vill
de lätta hans börda
stå vid hans sida
när han bär vår skuld
på sin rygg
våra liv
i sina sargade händer

Tredje och Fjärde Stationen

Jesus faller första gången /3 stationen/

Att ramla omkull, att snubbla och falla när man bär något är otäckt. Det är då man skadar sig, det går inte att ta emot sig som man brukar. Jesus visste vad som väntade men instinkten är stark. Han försökte säkert hejda fallet och ta emot sig. Inte ens inför döden är kroppen beredd att utan försvar tillåta skador.Jesus faller, liksom vi. Vi faller för att vi felar. Jesus för att han gör det rätta. Kan inte någon hjälpa honom upp…

Jesus möter sin moder /4 stationen/

I Jerusalem finns en the 4th Station T-shirt Shop. När Jesus vandrade vägen stod hans moder Maria kanske just där man idag säljer T-shirts. Kommersen blandas med starka känslor. Israeliska mödrar, Palestinska mödrar eller Argentinska mödrar delar erfarenhet med miljoner andra. Närvarande är alla mödrars förtvivlan över barn som far illa, som går mot undergång och fördärv, som plågas och pinas, som döden väntar på. Maria representerar dem.Alla galna mödrars tysta protest skriar mot himlen. Varför? Kan ingen stoppa detta! Maria ser Jesus och deras blickar möts. Kärlek och förtvivlan utbyts. Med ett ögonkast säger de allt. Ögats blick bär långt bortom orden. Hon ser sin son. Sonen ser sin mor. Mer hinner de inte ty döden väntar otåligt.

Andra stationen

Jesus tar korset på sig /station 2/

Hantverkarna har gjort sitt. Korset, ett bland många de tillverkat, blir hans. Han tar sitt kors på sig, lyfter upp det. Kosuke Koyamas bok Det svårhanterliga korset (Verbum, 1983) hette på engelska: No handle on the cross. Han skrev att Jesus inte bär sitt kors som en affärsman bär sin portfölj. En portfölj eller en lunchbox har ett handtag. Handtaget står för kontroll och lätthet. Så önskar många att det vore. Enkelt och bekvämt.

Det Jesus erbjuder är inte glättighet och eufori, han visar oss ett obekvämt, svårhanterligt och tungt kors. Diaboliskt i sin tyngd, han bär död på sina axlar, det otympliga korsverktyget som saknar handtag och som snart ska ta hans liv. Han bär sin börda, den blir hans död.
Hur vi än vill undkomma måste också vi bära döden på våra axlar. Ingen trevlighetslängtan i världen kan sudda ut att livet slutar i död. Att promenera i Jesu fotspår bärande på någon accessoar med handtag är inte vad livet som kristen går ut på.

Ibland är vägen lättgånget enkel och vi har inget att bära, just då slipper vi den andra milen – men korsets otymplighet och tyngd kommer även till oss för att vi ska få lyfta och bära. När det händer vet vi att han tar korset på sig.

Vi dröjer och undrar: måste det vara så svårt, så tungt?

Första stationen

Korsvägsandakter – hur många vet vad det är? Internationellt, till exempel i katolsk tradition, har man sett värdet i att vandra lidandets väg med Jesus. Allt fler märker att dramat kan hjälpa oss inte bara att komma nära trons Jesus utan också att komma till tals med och förstå något av det obegripliga i våra liv. Längs via Dolorosa på väg till Golgata finns stationerna. Och i många kyrkor nu i Stilla veckan, i passionstiden vandrar kristna samma väg i meditation och andakt, i bön, psalm och bibeltext.

Vad kan en vandring med Jesus i hans lidande ge en modern nutidsmänniska? I förväg vet man knappast. När jag fick besöka födelsekyrkan i Betlehem eller gå längs Via Dolorosa blev stegen mättade av mening och laddade med känslor. En upplevelse släkt med den som varje besökare vid en historiskt betydelsefull plats kan känna igen. Tankarna i sådana situationer har inte bara handlat om den egna närvaron där på platsen - utan gällt skeendet då för länge sedan och märkligt nog fick det liv på nytt, blev som samtida.

Korsvägsvandringen berör mig som individ, men rör samtidigt oss i församlingen som gemenskap. De olika rollerna öppnar perspektiven, se där deltar vi, jag blir en medlevande. Än är jag åskådare, än agerande. Än sköljs vi förundrade med och än frågar vi vad den aktuella handlingen betyder. Hur tänker man när oskulden görs skyldig? Varför döma en person som är utan skuld?

Jesus döms till döden. /Första stationen/
Pilatus tvättar sin händer. Tvår dem. Som gnuggade han bort all skuld. Det som händer här vill Pilatus inte ta del i. Inte ens den mäktige Pilatus lyckas hejda förloppet. Hans handfat har många skaffat sig. En förträfflig liten ceremoni för att markera sin oskuld. Men så ofta när vi tvättar våra händer i oskuldens bunke öppnar sig klyftan mellan det vi gör och det vi är. Alltför ofta är bedyrandet av oskuld en yttre gest. I det inre fäster skuld och skam, i våra hjärtan bygger den bo.

Tänk så många som kunde göra något men som avstod och teg. Som vi ofta gör. Vi står vid sidan om och ser på och tänker att inget kan hejda det som sker. Varför ställa sig i vägen, varför riskera att bli manglad och överkörd. De som kämpar blir övergivna i sin strid. Till och med när striden berör oss ser vi förvånade på. Om vi inte vänder oss bort. Låtsas som om det regnar. Det finns sjöfåglar, har jag hört sägas, som fortsätter simma som om ingen fara är å färde när rovfågeln cirklar ovanför.

Hans vänner finns inte där. De har sina bestyr, de har blivit upptagna med annat. När Jesus döms står han ensam. Gud verkar redan ha övergivit honom. Den upplevelsen är samtidens och ibland också vår. Den Gud vi tvivlar på befäster vår tro och överger oss. Men känslan är en orkeslös följeslagare och en ständig svikare. Upplevelsen bedrar oss. Efteråt inser vi det vi då inte kunde fatta – då i övergivenhetens ögonblick bars vi.

Nu döms Jesus och vi har med det att göra. Allt det som varit och det som kommer har en brännpunkt i denna dom. Min brist, mina felsteg är det som prövas när Jesus döms. Se människan. Över Jesus faller domen som är vår.