Kampen mot det onda

Vi har just sjungit en psalm av två legendarisk teologer och kristna humanister. Som numera tillhör kyrkohistorien. Direktorn för Sigtunastiftelsen, Olov Hartman, som diktat orden och Strängnäsbiskopen, Gustaf Aulén, som förfärdigat melodin. En ofta sjungen psalm med ett innehåll som har direkt bäring på det förfärliga terroristdådet i Norge. Ondskans makter av död och fördärv som med sin yxa hugger mot livet självt.

Än finns det en värld.
Den lever trots makter av död och fördärv.
Ty Ordet blev motsagt, Guds skapelses ord
och redan satt yxan i livsträdets rot,
men räddningen sändes oss ovanifrån:
Guds enfödde Son.
(SvPs 62:1)

Vi firar idag Apostladagen till minne av två personer som kallades och utvaldes att bära bud om uppståndelse och försoning. Själva led de martyrdöden. Bägge två i Rom. Bara för någon vecka sedan hade jag själv möjlighet att besöka S:t Peterskyrkan i Rom. Under högaltaret där finns graven där Petrus vilar. Det är hisnande att tänka att Petrus tillhörde dem som rört vid mästaren och lyssnat till honom, vandrat med honom. Under denna magnifika kyrka vilar han. Klippan, på vilken Kristi kyrka skulle byggas...

Jesus kallar lärjungar i dagens text. En kallelse som vi uppfattar som riktad också till oss. En forskare, Elaine Pagels, konstaterar i sin bok om Satan att kristna i 2000 år har identifierat sig med lärjungarna. Genom sina lärjungar grundar han ett Guds folk. Israel valdes som Guds folk i Gamla testamentet. 12 stammar blir nu 12 lärjungar. Det nya folket möter motstånd. Så gjorde också israels folk. Fångenskapen i Egypten och i Babylonien påminner om denna utsatthet. Lärjungarna blir hårt åtgångna av hedningar, hycklare, skriftlärde, fariséer, villolärare, kungar och ståthållare, av ockupationsmakten, det romerska kejsardömet.

Apostlarna och det nya Gudsfolket står för den gudomliga förvandlande kärleken. De ska göra helt det som är brustet och skadat. Redan Israels folk fick ett uppdrag. Budorden ska prägla dem så att de inte stjäl eller dräper, de respekterar egendom, vördar sina föräldrar och dyrkar och tillber den enda Guden! Det uppdraget bärs vidare av det nya Gudsfolket. Som med ord från profeten Jesajas bok sänds, tillsammans med Jesus, att förkunna glädjebudet för de fattiga, befrielsen för de fångna, syn för de blinda och frihet för de förtryckta. Motståndare till detta goda är Satan, den Onde. Han är motsatsen till allt det vi uppfattar som mänskligt och humant.

Redan i dopet avsäger sig de kristna denna ondskans härskare. Man ställer sig i opposition till, förkastar, Djävulen och alla hans verk. Istället inlemmas man i det nya Gudsfolket, i Guds globala familj.

Det onda i världen är inte något tillfälligt, enstaka misstag, gjort i förvillelse. Människor som gör det onda gör det ofta välplanerat, övervägt och systematiskt. Det mänskliga onda uttrycker det övermänskligt kosmiskt onda. Kristen tro har ett stråk av insikt om att ondskans räckvidd går långt utöver det individuella. Man har betraktat det som en strid mellan gott och ont, mellan ljus och mörker, mellan Gud och Djävulen. Efesierbrevet har en hel del att säga om detta. I kap 5 läser vi till exempel: En gång var ni i mörker, men i Herren har ni blivit ljus. Lev som ljusets barn - ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning.

Och i kap 6:10ff: Ta på er Guds rustning så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna.

Vi känner det onda i mänsklig form. Vi möter det hos Kain, Judas, Pol Pot, Hitler, Stalin, Mao, Andreas Baader och Ulrike Meinhof och många fler... Nu har vi fått ännu ett exempel på hur en enskild människa ställer sig i det ondas tjänst. En ung norrman har sällat sig till livets fiender. Han har framställt sig själv som kristen - men har fullständigt glömt att kristendomen försvarar livet, betraktar det som heligt och Gudagivet. Hade han varit ung muslim hade vi förväntat oss att imamer och andra tagit avstånd från sådana terroraktioner. Nu är det vår tur att markera att denne unge man vare sig läst eller förstått vad kristen tro är. Den levs i gemenskap. Till och med eremiterna levde i ett sammanhang! Och den är kärlekens och livets redskap – inte makten som utrotar och fördärvar!

I vår kultur har vi svårt att hanterar ondska. Många vill så gärna tro att alla människor i grunden är goda. Att det onda som sker är sjukt. Det närmaste veckorna kommer man att försöka förklara det som hänt genom att sjukskriva det onda. Än en gång. Övergrepp, mord, misshandel betraktas gärna som något galet och sjukt, utfört av förvirrade varelser. Men ondskan är inte ett undantag, något tillfälligt, som bäst förklaras med sjukdomstermer. Det onda och ondskan finns. Är en realitet. Överlagd, medveten, planerad. Man skadar, plågar, misshandlar och dödar med berått mod!

Vi får nu själva ta ställning. Händelserna i Oslo och Utöya angår oss. Vi får nu visa vår samhörighet och medkänsla. Medlidande och solidaritet! Våra tankar går till de som berövats livet och alla som på olika sätt drabbats av detta terrorns illdåd.

Biskop Sven-Bernhard i Visby har skrivit att vi i helgens gudstjänster ska innesluta de drabbade och deras anhöriga i förbön. Vi ber för det norska folket och för vår systerkyrka i Norge. Vi ber också för svenska Margaretakyrkans församling i Oslo. Vår bön innesluter alla dem som deltar i arbetet med stöd till de skadade och sörjande liksom den politiska ledningen i Norge.

Biskopen vill att kyrkorna ska vara Himmelrikets ambassader genom att nu får hållas öppna för möten och förböner så at vi tillsammans kan bearbeta sorgen och finna nytt hopp! Om en stund ska vi i kyrkans förbön lyfta fram alla dessa inför Guds ansikte.

Ytterligare är det tid att tänka igenom vår egen världsuppfattning, vår livsåskådning. Vi blir tvingade att lämna den idealism som alltid spärrar upp ögonen och blir lika förvånad och överraskad när det onda sker. Vi får göra upp med det onda i våra egna liv och med det onda i världen genom att ställa oss till förfogande för den kärlekens kraft som segrar över döden, över ondskan och synden.

Vår uppgift är att vara apostlar för frälsning och försoning. Att vara kärlekens förkämpar genom kamp mot det onda. Att bli redskap för Guds ständigt på nytt befriande och förvandlande kärlek!

Är det alltid fult att härmas

Tankar i en gudstjänst
4 söndagen e Trefaldighet
Lukas 6:36-42

Utdrag ur en predikan av Jesus
Det är vad vi erbjuds idag
Här återgiven i Lukas
när orden står i Matteus
är detta Jesu mest kända predikan
Bergspredikan

Vi vill gärna vara olika varandra
vi lär oss tidigt att det är fult att härmas
Trots det är vi varandra mycket lika
åker i likartade bilar
klär oss ungefär på samma vis
tittar på samma nyheter
Samtidigt är duktiga i skvaller
vi talar om varandra i nedsättande ordalag
han är sådan och hon, vet du vad hon gjorde

Vi imiterar varandra för att visa
det vi inte gillar
Som barn lär man sig också
att upprepa vad någon säger
vilket retar gallfeber
t ex på en yngre broder
Det där är min bulle
det där är min bulle
du har ju redan tagit två
du har ju redan tagit två
mamma
mamma
härmapa
härmapa....
Man kan alltså härmas
för att vara dum, för att retas

Idag vill Jesus att vi ska härma någon
inte för att förlöjliga denne
inte för att reta denne
utan för att bli mera gudalika
Fadern den barmhärtige
han som förstår, känner och förlåter
som dömer med nåd, frikänner

Jesus skärper rösten
orden blir skarpa
grandet i medmänniskans öga
det ser vi
men bjälken i det egna
ignorerar vi

Vilket förvridet perspektiv
Det lilla hos andra
intresserar oss mer
än det vi själva bär runt på
Egna brister förminskas
andras förstoras

Vi vill vara herre på täppan
genom att racka ner på andra
som om vi därigenom lyckades bli bättre
när det i själva verket är
precis tvärt om...

Nya glasögon behövs
som kan ge rätt perspektiv
först tar vi itu med oss själva
våra brister, med bjälkarna
och sedan, möjligen,
andras små tillkortakommanden

Måttet vi mäter med
är det som vi blir bedömda
och dömda med -
öva därför barmhärtighet
kommande vecka vad kan vi göra då
tala väl om medmänniskorna
så kan våra snedvridna perspektiv
rättas till, justeras,

Är det alltid fult att härmas?
Det beror väl på av vilken anledningen
och vem vi härmar
Efterlikna Jesu nåd
och barmhärtighet
kan göra oss själva
en aning mera hela
och vår värld något lite
mera fylld av förståelse
förlåtelse och försoning