Allt är inte vad det ser ut att vara

Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft,

står det i Efesierbrevet. Och vi rustas värdigt

vilken krigsfilm som helst. Vi blir kämpar med alla vapen

vi behöver för kamp mot makterna och herrarna över

mörkrets värld, ondskans andekrafter i himlarymderna.

Här finns Guds rustning: Sanningens bälte, rättfärdighetens

pansar, fredsförkunnelsens skor, trons sköld, frälsningens

hjälm, Andens svärd (som är Guds ord).

Saker är inte alltid som de verkar. Allt är inte vad de

ser ut att vara. Nu byter vi predikstolskläde. Jag hänger fram

en bild av en soldat. Och Ni undrar vad slags soldat den

ryska dockan, den enkla bondska kvinnan, kan vara.

Låt det här bli bilden av de kvinnor som slog

vakt om tron i Sovjetunionens religionsförföljelse.

Som firade sin gudstjänst och lämnade tron vidare till sina

barnbarn.

Först slås man av all färg. Det lyser av rött och grönt.

Sedan blir den lilla påmålade gumman synlig.

De där ryska trädockorna, gjorda som en serie burkar,

är populära. Öppnar man en finns det en till därinne och

ännu en, ännu en.

Det får oss att tänka på att allt inte är vad det först ser

ut att vara. Bakom varje sanning finns en annan, under

varje berättelse finns ännu en, mitt ansikte avslöjar inte

allt vad jag bär på, i lager på lager.

Dockorna kan också ge ledtrådar till hur man skapar en film- eller

boksuccé. Dramaturgiskt bygger man en ramberättelse

och inuti den utspelar sig en helt annan historia och kanske

ännu en. Flera berättelser flätade i varandra. Till synes

oberoende. Efterhand, ja ibland inte förrän precis i berättelsens

upplösning, på sista sidan knyts de samman. Och vi har känt

i ryggraden hur de olika skikten belyser varandra, ökar

spänning och intensifierar förväntan.

Redan evangelisten Markus kunde tekniken att foga

samman historier. Och han startar med något helt annat.

Just därför borde texten idag omfatta Markusevangeliet

kap 5:21- 43 och inte enbart det vi har läst ur Mk 5:24-34.

Vi vet inte att vi redan befinner oss inne i dockan, i historien.
Vi tror att berättelsen om den sjuka kvinnan ska stå i
centrum. Men - minns Ni synagogföreståndaren Jairus,
han som hade en döende dotter?

Den blodsjuka kvinnan har ännu inte trätt in på scenen. Entré för

Jairus. Han närmar sig Jesus och kastar sig vädjande och bönande

framför mästarens fötter! Vilken laddad upptakt.

Tänk om någon störtade fram i kyrkan och kastade sig

på golvet, här framför altaret. Mannen är förtvivlad: Min lilla

dotter är nära att dö. Kom och lägg dina händer på henne så

att hon räddas till livet. Hände det oss, nu skulle vi bli perplexa,

upprörda, berörda.

Jesus går genast sin väg med Jairus och mycket folk följde efter

och trängde sig inpå honom. Där, i det ögonblicket lämnar vi Jairus
hängande i en så kallad cliff hanger. Vi ska leva i spänning och fråga

oss: hur kommer det att gå? Vi anar och hoppas att flickan ska

räddas. Men nu händer något mer.

En svårt sjuk kvinna tränger sig fram genom folkmassan.

Hon har lidit av blödningar i 12 år. Läkarna har inte kunnat

göra något… tvärt om – hon har fått lida och det har kostat

henne allt hon ägde. Kvinnan har en magisk övertygelse:

bara jag rör vid hans kläder - skulle jag bli hjälpt, tänker hon.

Det är mekaniskt, automatiskt och magiskt.

Vi ser hur hon bökar och knuffar sig fram, hon närmar sig honom

bakifrån, målmedveten, men i skymundan som för att förbli osynlig.

Hon rör vid Jesu mantel och blir frisk! Hälsan återuppstår.

Livet återvänder. Som om hon fått en stöt av en gudomlig kraft.

Av en himmelsk energi långt mera märklig än elektricitet.

Jesus märkte att kraft gått ut från honom
Han frågar! Ja, han behöver tydligen fråga
– vem rörde vid mina kläder?

Rädd kommer kvinnan fram och faller ner och berättar. Hon bekänner!

Och förlåts, blir befriad. Där befinner vi oss ofta. Bedjan, vädjande, rädda.

Långt ifrån häftigt vapenskrammel med rustningar och sköldar. Som i

högmässans inledande syndabekännelse där vi får och ska avbörda

oss så mycket.

Din tro har hjälpt dig, säger han. Du är botad från ditt onda. Och genom

Jesu ord kan hon lämna det magiska – hon kan nu se att hennes tro

och tillit går långt utöver ett enkelt magiskt orsakssamband.

Hon tänkte tidigare – rör jag hans kläder så blir jag frisk.
Men hon har nu fått insikten och övertygelsen – hans är makten

och jag böjer mig inför honom. Honom tillhör min tillit och tro.

I närheten av Jesus händer det något med själen, med tanken,

den kan fördjupas och förändras; men vi får också se och höra hur

kroppen kan helas. Det fysiskt påtagliga kan inte sorteras bort.

Och nu återvänder vi till den första berättelsen som liksom

omfamnar den märkliga historien om kvinnan och Jesu mantel.

Vilken fantastisk bild. Tänk att få röra vid Guds mantel.

Och kanske är det precis så det är – vi som är här får fatt

i en flik av hans mantel. Överväldigade av den kraft som finns

hos Honom anar vi Guds väldiga storhet.

Det finns desperation hos kvinnan och Jairus. Ändå är tron

den länk som håller berättelserna samman.
Beskedet kommer: din dotter har dött.

- Var inte rädd, tro bara, säger Jesus.

Deras tvivel är vårt. Då som idag, i vår tid, känns det som om

döden har makten och förtvivlan tar över. I det ögonblicket

pekar Jesus på tron. Han säger enkelt: Din tro har hjälpt dig.

Var inte rädd, tro bara.

Jesus tar med sig några lärjungar (Petrus, Jakob och Johannes)

och där finns gråterskorna som klagar högt. Jesus konfronterar

dem. Varför gråter och klagar ni, flickan är inte död, hon sover.
De som nyss gråtit skrattar nu åt Jesus. Han säger starx sitt:

Talita koum! Lilla flicka jag säger dig, stig upp! Hon reser sig

och går omkring…

Jesus gör under. Döda kan uppstå. Så enkelt kan texten sammanfattas

- men jämför vi med våra egna erfarenheter, nej då ser det

annorlunda ut. Vi är många här som bär sorg i våra hjärtan.

Hälsan återvände inte. Döden arbetade inte baklänges och släppte inte

ifrån sig vad den tagit.

Kan det bli tydligare? Vi behöver hjälp. Av varandra, av läkare, av Gud.

I desperation kan vi söka hjälp var som helst. Jairus var förtvivlad och

vände sig till den omdiskuterade och misstänkte Jesus. Det fanns ingen

annan hjälp att få. Och den blodsjuka kvinnan hade kommit till vägs ände.

Läkarna hade inte kunnat bota henne. Allt var prövat. Då tränger hon

sig fram för att röra vid Jesu mantel.

Sjukdom och död – hur hänger det samman med den ondska vi den här

söndagen uppmanas att bekämpa? För dem som drabbas och deras

familjer och vänner är sjukdom och död hotfullt, något ont.

Texten och undren förkunnar att Jesus är den som har makten, makten

över sjukdom och död. Makt över det onda. Inte vi. Och vare sig våra

sjuka blir friska eller inte – så tror vi på att ingenting, vare sig ondskan

eller döden kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus (Rom 8).

Låt oss därför göra det som Efesierbrevet uppmuntrar oss till:

Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft!

Predikan i Örebro Olaus Petri kyrka 3 sönd i Fastan