Hur mår vi egentligen?

När människor gemensamt
gör och vill detsamma
påverkas och förvandlas de
Alla som arbetade med den
stora loppmarknaden igår
i församlingshemmet vet
Ni som sjunger i eller lyssnar till
Johannespassionen i Olaus Petri
på Långfredag förstår

Vi är synbart och återhållsamt försiktiga
när vi sakta vandrar runt kyrkan i procession
och ibland viftar till med palmbladet
Vi är smått generade inför varandra
och behärskas av försiktighet och blyghet
Men vi blir berörda även av det
stillsamt högtidliga, av allvar i gemenskapen

Om detta hade varit en rockfestival
hade alla decibel fått oss att mera
ohämmat släppa loss
några för att olyckliga fly undan oväsendet
andra för saligt studsa upp och ner
för att jubla och sjunga med

Intåget i Jerusalem liknade nog mer
en rockfestival än en spatsertur
mer en rödskjortornas demonstration
(våldet förutan) än en kurortens grötlunk.
Bara detta att göra något tillsammans
hur försiktigt det än kan vara
hjälper oss bli ett hjärta och en själ
I församlingens regelbundna gudstjänst
är vi ett Guds folk på vandring
I den återkommande och
gemensamma vandringen fram
till nattvardens måltid
den som vi delar med varandra
rör vi oss gemensamt på väg
mot himmel och paradis
en folkrörelse i tid och rum
Vi får redan nu smaka det som erbjuds
oss i det himmelska gästabudet
Dropparna av vin, den lilla skivan bröd
försiktigt och begränsat
vittnar om Guds överflöd

Gemenskapen med varandra stärker oss
Att höra samman i vandringen ger kraft
Det finns lycka i sådana ögonblick
även för den som bär bördor, är drabbad

Kirurgen Nisse Simonsson har skrivit en bok
Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra
utifrån alla undersökningars samfällda
resultat att vi är sjuka och mår dåligt
Simonsson konstaterar att vi har världens bästa fysiska
arbetsmiljö, sociala skyddsnät, vi motionerar
mest, äter bäst och lever längst. Enligt statistik
är Sverige ett av världens fem lyckligaste länder.
Så hur kommer det sig då att vi är världens
i särklass sjukaste folk? Ja, här överdriver
Simonsson en smula, men det ligger
i alla fall något i det.
Se er omkring, läs tidningar
och upptäck att allt inte är bra
Vår mentala beredskap och hälsa är inte
vad den borde vara...

Svenska kyrkan och de kristna trossamfunden
kan peka på att det som håller oss samman
i samhälle och värld bryts ner och förstörs
Vi blir kortsiktiga, inomvärldsliga
och saknar alltmer meningsfyllda sammanhang
När tron arkiveras som föråldrad
när dörrarna till det himmelska klappas igen
skulle man kunna tänka att
människans betydelse skulle öka -
men istället förminskas människan!

Vi är inte nöjda med vår roll
Texten svarar: Jesus ger lärjungarna en uppgift
Lärjungarna fick ett tydligt uppdrag.
Gå till byn, ta åsnan…
Det finns uppgifter för oss som är lärjungar idag

I dag saknar många människor
förtroende för och från andra
Texten svarar: Jesus visade dem förtroende
De gick in i uppgiften och växte med den
Jesus har med samma förtroende
lagt kyrkan och dess uppdrag i våra händer


Idag vill många människor behålla
sitt eget för sig själva
Texten svarar: Ställ det du har
till Jesu förfogande
Åsnans ägare lät lärjungarna ta den
Allt mitt är ditt, allt vi har är
ett lån från Skaparen själv
Vi behöver inte behålla det för oss själva
Fastetiden påminner oss om medmänsklighet
och solidaritet, det är meningsfyllt att dela med sig

Idag tappar många människor tron
på Gud, på auktoriteter, på framtiden
Texten svarar: Hylla och ära Jesus
Lärjungarna och folket lovsjöng Jesus
de hoppades på framtiden –
allt skulle bli annorlunda och det blev det men inte
riktigt på det sätt de trodde

Idag står många människor inte ut med kritik
Texten svarar: Jesus avvisar omvärldens orättvisa kritik
Lärjungarnas lovsång fick fortsätta

Idag sviktar många människor därför
att allt tycks hänga på dem
Texten svarar: Att om lärjungarna tystnar
ropar stenarna Guds lov
Det hela är större än vad vi är.
Tystnar vi sjunger skapelsen
Guds rike vilar inte enbart på våra axlar

Att finnas i detta är att
tacka ja till sammanhang och mening
att tacka nej till det
är att stänga dörrar

Jesus vandrar in i Jerusalem en lycklig dag
snart vänds medgången i motgång
lidandet och plågan tar över
Genom det svåra för han oss
och det var inte Roms ockupation
Jesus gjorde om intet
Guds Messias befriar sitt folk
på ett ännu mer genomgripande sätt
från något mycket mera
beständigt och hotfullt:
från meningslöshet och relationsbrist
från synd och död!

Palmsöndagens predikotext: Lukasevangeliet 19:28-40

Allt är inte vad det ser ut att vara

Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft,

står det i Efesierbrevet. Och vi rustas värdigt

vilken krigsfilm som helst. Vi blir kämpar med alla vapen

vi behöver för kamp mot makterna och herrarna över

mörkrets värld, ondskans andekrafter i himlarymderna.

Här finns Guds rustning: Sanningens bälte, rättfärdighetens

pansar, fredsförkunnelsens skor, trons sköld, frälsningens

hjälm, Andens svärd (som är Guds ord).

Saker är inte alltid som de verkar. Allt är inte vad de

ser ut att vara. Nu byter vi predikstolskläde. Jag hänger fram

en bild av en soldat. Och Ni undrar vad slags soldat den

ryska dockan, den enkla bondska kvinnan, kan vara.

Låt det här bli bilden av de kvinnor som slog

vakt om tron i Sovjetunionens religionsförföljelse.

Som firade sin gudstjänst och lämnade tron vidare till sina

barnbarn.

Först slås man av all färg. Det lyser av rött och grönt.

Sedan blir den lilla påmålade gumman synlig.

De där ryska trädockorna, gjorda som en serie burkar,

är populära. Öppnar man en finns det en till därinne och

ännu en, ännu en.

Det får oss att tänka på att allt inte är vad det först ser

ut att vara. Bakom varje sanning finns en annan, under

varje berättelse finns ännu en, mitt ansikte avslöjar inte

allt vad jag bär på, i lager på lager.

Dockorna kan också ge ledtrådar till hur man skapar en film- eller

boksuccé. Dramaturgiskt bygger man en ramberättelse

och inuti den utspelar sig en helt annan historia och kanske

ännu en. Flera berättelser flätade i varandra. Till synes

oberoende. Efterhand, ja ibland inte förrän precis i berättelsens

upplösning, på sista sidan knyts de samman. Och vi har känt

i ryggraden hur de olika skikten belyser varandra, ökar

spänning och intensifierar förväntan.

Redan evangelisten Markus kunde tekniken att foga

samman historier. Och han startar med något helt annat.

Just därför borde texten idag omfatta Markusevangeliet

kap 5:21- 43 och inte enbart det vi har läst ur Mk 5:24-34.

Vi vet inte att vi redan befinner oss inne i dockan, i historien.
Vi tror att berättelsen om den sjuka kvinnan ska stå i
centrum. Men - minns Ni synagogföreståndaren Jairus,
han som hade en döende dotter?

Den blodsjuka kvinnan har ännu inte trätt in på scenen. Entré för

Jairus. Han närmar sig Jesus och kastar sig vädjande och bönande

framför mästarens fötter! Vilken laddad upptakt.

Tänk om någon störtade fram i kyrkan och kastade sig

på golvet, här framför altaret. Mannen är förtvivlad: Min lilla

dotter är nära att dö. Kom och lägg dina händer på henne så

att hon räddas till livet. Hände det oss, nu skulle vi bli perplexa,

upprörda, berörda.

Jesus går genast sin väg med Jairus och mycket folk följde efter

och trängde sig inpå honom. Där, i det ögonblicket lämnar vi Jairus
hängande i en så kallad cliff hanger. Vi ska leva i spänning och fråga

oss: hur kommer det att gå? Vi anar och hoppas att flickan ska

räddas. Men nu händer något mer.

En svårt sjuk kvinna tränger sig fram genom folkmassan.

Hon har lidit av blödningar i 12 år. Läkarna har inte kunnat

göra något… tvärt om – hon har fått lida och det har kostat

henne allt hon ägde. Kvinnan har en magisk övertygelse:

bara jag rör vid hans kläder - skulle jag bli hjälpt, tänker hon.

Det är mekaniskt, automatiskt och magiskt.

Vi ser hur hon bökar och knuffar sig fram, hon närmar sig honom

bakifrån, målmedveten, men i skymundan som för att förbli osynlig.

Hon rör vid Jesu mantel och blir frisk! Hälsan återuppstår.

Livet återvänder. Som om hon fått en stöt av en gudomlig kraft.

Av en himmelsk energi långt mera märklig än elektricitet.

Jesus märkte att kraft gått ut från honom
Han frågar! Ja, han behöver tydligen fråga
– vem rörde vid mina kläder?

Rädd kommer kvinnan fram och faller ner och berättar. Hon bekänner!

Och förlåts, blir befriad. Där befinner vi oss ofta. Bedjan, vädjande, rädda.

Långt ifrån häftigt vapenskrammel med rustningar och sköldar. Som i

högmässans inledande syndabekännelse där vi får och ska avbörda

oss så mycket.

Din tro har hjälpt dig, säger han. Du är botad från ditt onda. Och genom

Jesu ord kan hon lämna det magiska – hon kan nu se att hennes tro

och tillit går långt utöver ett enkelt magiskt orsakssamband.

Hon tänkte tidigare – rör jag hans kläder så blir jag frisk.
Men hon har nu fått insikten och övertygelsen – hans är makten

och jag böjer mig inför honom. Honom tillhör min tillit och tro.

I närheten av Jesus händer det något med själen, med tanken,

den kan fördjupas och förändras; men vi får också se och höra hur

kroppen kan helas. Det fysiskt påtagliga kan inte sorteras bort.

Och nu återvänder vi till den första berättelsen som liksom

omfamnar den märkliga historien om kvinnan och Jesu mantel.

Vilken fantastisk bild. Tänk att få röra vid Guds mantel.

Och kanske är det precis så det är – vi som är här får fatt

i en flik av hans mantel. Överväldigade av den kraft som finns

hos Honom anar vi Guds väldiga storhet.

Det finns desperation hos kvinnan och Jairus. Ändå är tron

den länk som håller berättelserna samman.
Beskedet kommer: din dotter har dött.

- Var inte rädd, tro bara, säger Jesus.

Deras tvivel är vårt. Då som idag, i vår tid, känns det som om

döden har makten och förtvivlan tar över. I det ögonblicket

pekar Jesus på tron. Han säger enkelt: Din tro har hjälpt dig.

Var inte rädd, tro bara.

Jesus tar med sig några lärjungar (Petrus, Jakob och Johannes)

och där finns gråterskorna som klagar högt. Jesus konfronterar

dem. Varför gråter och klagar ni, flickan är inte död, hon sover.
De som nyss gråtit skrattar nu åt Jesus. Han säger starx sitt:

Talita koum! Lilla flicka jag säger dig, stig upp! Hon reser sig

och går omkring…

Jesus gör under. Döda kan uppstå. Så enkelt kan texten sammanfattas

- men jämför vi med våra egna erfarenheter, nej då ser det

annorlunda ut. Vi är många här som bär sorg i våra hjärtan.

Hälsan återvände inte. Döden arbetade inte baklänges och släppte inte

ifrån sig vad den tagit.

Kan det bli tydligare? Vi behöver hjälp. Av varandra, av läkare, av Gud.

I desperation kan vi söka hjälp var som helst. Jairus var förtvivlad och

vände sig till den omdiskuterade och misstänkte Jesus. Det fanns ingen

annan hjälp att få. Och den blodsjuka kvinnan hade kommit till vägs ände.

Läkarna hade inte kunnat bota henne. Allt var prövat. Då tränger hon

sig fram för att röra vid Jesu mantel.

Sjukdom och död – hur hänger det samman med den ondska vi den här

söndagen uppmanas att bekämpa? För dem som drabbas och deras

familjer och vänner är sjukdom och död hotfullt, något ont.

Texten och undren förkunnar att Jesus är den som har makten, makten

över sjukdom och död. Makt över det onda. Inte vi. Och vare sig våra

sjuka blir friska eller inte – så tror vi på att ingenting, vare sig ondskan

eller döden kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus (Rom 8).

Låt oss därför göra det som Efesierbrevet uppmuntrar oss till:

Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft!

Predikan i Örebro Olaus Petri kyrka 3 sönd i Fastan