Varför ska alla med? Tänk om de inte vill!

Situationen: man ska välkomna brudgummen
Förväntansfullt står fackelbärarna
ljusbärarna där, men det dröjer
Det tar sådan tid att hela uppvaktningen
sätter sig ner, och till sist somnar.

Vore det här hos oss, skulle vi nog gå hem
En stund kan vi vänta
men tålamodet är inte vår främsta dygd
och det är så mycket annat
som ska skötas, ordnas, göras.
Ut med hunden, vattna blommor,
städa, jobba, ha ledigt,
åka utomlands…

Vi har för ont om tid
för att vänta på en fest
Vi som arbetar ska gå på möten
som vi prickat in sedan länge
De som söker arbete måste anmäla sig
på förmedlingen och de ska sedan på jobbsökarkurs
Och pensionärerna har det svettigt
De är aldrig fria, kalendrarna är så svarta av
tider att passa och saker att göra
att man bävar för att en dag
inte så avlägsen, ha åldern inne.

Om festen dröjde skulle vi se på varandra
Vi skulle försöka få några besked
via mobilerna, Kolla läget:
- Du, blir det nåt? Närdå?
Inte förr?
Och sedan gå...
På festen? - Nej, det får vara.

Men tänk om brudgummen man väntade på
var Jesus, han som kommer åter,
om de lysande facklorna var våra liv
om de väntande flickorna var hans
efterföljare, trons människor
görarna av Guds vilja
och om inbjudan gällde
festen i himmelriket?
Skulle vi i så fall vänta, vara förberedda?

I den tidigaste kyrkan trodde man
att Jesus snart skulle komma tillbaka
men det dröjde. Kommer Han?
Hur hanterar man tvivlet som uppstår?
Till exempel genom detta bibelställe
som förbereder trons folk på att
det kommer att dröja.
Texten talar om en väntan
så lång att sömnen kommer.
Flickorna motsvarar troligen dem
som verkligen vill följa Jesus,
de står för lärjungarna,
för den kristna kyrkan
som under sin långa väntan
passiviserats, fallit i sömn

När brudgummen kommer
är bara några få beredda
De kan inte dela med sig av oljan
som står för de liv de levt;
liv som håller facklorna brinnande
De som vill vara med men
som inte förberett sig
försöker till sist
rätta till sina försummelser -
men de är för sent ute, det hinns inte…

Och nutidens människor som tröttnat
på att vänta på en fest som
inte tycks bli av, vad gjorde väl de?
Några gick på bio för att se
en underhållande katastroffilm
som The day after tomorrow
där jorden fryser till is och
vågor högre än skyskraporna
dränker New York

Eller ta den mest aktuella och färska
filmpremiären 2012 som reklammakarna
kallar fantastisk underhållning
Kalifornien välter ut i Stilla havet.
– Filmer som skildrar apokalypsen blir nästan oundvikligt engagerande och spännande, säger John Cusack som spelar en huvudroll i 2012. Han fortsätter: tanken på undergången ett slags primal rädsla som finns hos alla….I USA tror jag att vi förlorat greppet om framtiden på grund av girighet och allmän lögnaktighet från våra politiker. Världen fortsätter förmodligen att snurra, men människorna kommer att dö ut av global uppvärmning eller kärnvapenkrig. DN 14/11 2009

Andra reste utomlands, kanske till Kreta.
De tog bussen till Arlanda.
Till flygplatsen är det några timmar.
Man kunde ana den spända förväntan.

Vid Arlanda tar alla sina väskor
och går in i utrikeshallen.
Vid incheckningen ber flickan
bakom disken, hon i uniform,
om biljett och pass.
Då vänder sig frun till mannen
och säger:
- Du tog väl med dig passen?
- Passen? Men det var ju du som...

Utan pass släpps man inte
iväg hur som helst
utan pass kommer man
inte in i de flesta länder
Numera kan polisen vid Arlanda
utfärda nya pass med kort varsel.
eftersom så många har glömt
att förebereda sig, de har glömt sina pass

På nytt uppstår den viktiga frågan:
får man följa med?
Måste man stanna hemma?

Finlandsbåten har stängt entréerna
och dragit in landgångarna –
är det ändå möjligt att följa med?

När biljetterna till Bruce Springsteens
konsert tagit slut, eller till
Svenska Kammarorkesterns framträdande
eller till Olaus Petri Vocalis in concert
(då borde det verkligen vara utsålt) –
kan man då med framgång
kräva att bli insläppt?
Utan biljett?

I den vanliga världen finns det gränser,
sådana man inte ruckar på.
Ingen vänlighet i världen öppnar
de stängda dörrarna
om man inte betalar vad det kostar
om man försöker utan biljett
eller kommer mycket för sent
Då kommer man vare sig med
eller in.

Är det på något annat sätt
med Himlen, med Guds rike?
Är Guds nåd sådan att det
inte spelar någon roll
om vi försökt leva efter de bud
Han har gett oss om kärleken till Gud
och medmänniskan?
Har Gud sänt hem spärrvakten
och öppnat portarna på vid gavel?

Om Alla ska med, ska de ointresserade
och likgiltiga motvilligt fösas och motas
in i en evig härlighet de absolut
inte vill veta av?
Håll med om att det är en väldig skillnad
på att Alla ska med och
att Alla är inbjudna!

Var och en av oss här vet att vi inte kan
förtjäna oss in i evigheten
Vi kan inte prestera oss in där.
Ingen enda av oss har något annat att lita till
än Kristi kärlek och Guds nåd.
Men det är inte samma sak som
att det är likgiltigt hur vi lever!

Men vi avgör inte vem som
välkomnas in i den eviga gemenskapen.
Det är inte din och min sak
att sätta oss till doms över andra;
vi har nog med att leva ansvarigt själva.
(Läs Matteus kapitel 24-25 och
tänk över den frågan)

Vår tro är ett gensvar på det Gud i Kristus
har gjort för oss – och idag vid nattvardsbordet
erbjuds vi en försmak av det himmelrike
där Gud själv välkomnar oss.
Så det beror på ett sätt på oss själva
och på ett annat sätt på Guds nåd.
Och det fyller mig med hopp!


Predikan i Olaus Petri kyrka
Söndagen före Domsöndagen
Predikotext: Matteusevangeliet 25:1-13

Kniv och gaffel i himlen?

I gömmorna hittade jag denna predikan som hölls för ett antal år sedan på Alla Själars Dag/ Söndagen efter Alla Helgons Dag. Då var predikotexten hämtad från Johannesevangeliet 6:37- 40.


Befann vi oss i USA skulle dagens predikan haft en rubrik. Den hade t ex kunnat heta: Vad står på menyn? Eller: Behöver man kniv och gaffel i himmelen?

Vi jordbundna kan behöva lyfta blicken från alla de ting vi är så beroende av. Idag minns många sina döda; denna söndag som vi också firar som Alla själars dag – en dag då vi på ett särskilt sätt kommer ihåg våra familjemedlemmar, släktingar och vänner som inte mera finns mitt ibland oss.

Om vi ska lyfta blicken från de jordiska tingen varför då en fråga om kniv och gaffel? Jo, en av de bilder som ofta används om himlen är att vi ska sitta till bords vid den stora måltiden i himmelen.

Vår nattvard är ett sätt att redan här fira himmelrikets måltid. Ni känner igen tankarna om en via sacra, om vandringen fram genom kyrkan som en helig väg genom livet, från födelse och dop, till predikstolen med undervisning och växande och sedan vidare fram till altaret och knäfallet. Där möter vi Kristi korsdöd och erfar närvaron av Guds rike. Himlen möter oss.

Kyrkan är större inuti än utanpå: här öppnar det sig. Rummet slår upp mot det himmelska. I Värmland tjänstgjorde jag en gång hos en präst som alltid dubblade närvaroantalet i statistiken. Jag förstod inte det där och frågade till slut. Jo men varje människa här har minst en skyddsängel…Vi är fler…

Närvaron av hela den himmelska härskaran tog prästen som något så konkret att de borde noteras som närvarande i statistiken. Även vår altarrund föreställer vi oss, alltid bara en halv cirkel, fullbordas i den himmelska världen. Och vi anar och tror att alla de som i tro gått före oss delar gemenskapen med oss. Måltiden förbinder oss med dem.

När jag växte upp åt vår familj ofta tillsammans – ja, vi intog alla måltider vi åt hemma gemensamt, utom möjligen ett mellanmål. Jag läser i rapporter att familjerna idag har svårt att ens hitta tid för en daglig gemensam måltid. Ni ungdomar i kören känner igen det, eller hur? Ni nickar, ser jag.

Hemmet blir mer som en järnvägsstation där alla har egna avgångar att passa, 12.15 avgår man till bollträning eller ridning, och är det inte körövning i Olaus Petri är det något annat… Alla har sina individuella program och följden blir att man äter lite hur som helst. Och då kan det kanske bli så att ni ungdomar inte alls tycker det verkar lockande att sitta till bords i himmelen. Ni kanske får en bild av en skolbespisning. Hög ljudnivå. Och mat man helst väljer bort.

Att äta tillsammans har både en symbolisk innebörd och en konkret. I alla tider har man förstått att delar man maten delar man gemenskapen. Man stärker samhörigheten. Delar livsmedlen, det som ger kraft och styrka. Fiendskap hör inte hemma vid bordet. Den måste läggas åt sidan.

Kniv och gaffel, ja. Vi tänker mycket konkret när vi bygger oss en bild av himmelen. Först står vi inför porten. Han har öppnat pärleporten. Den som öppnas för var och en. Så syns vägen till livets land. En värld av sång och ljus.

Guds Jerusalem. Så kommer man in i himmelens gyllne salar. Där glömmer man smärta och sorg. Där strålar Guds härlighet och helgon och änglar sjunger lovsång. Härligt sången där ska brusa.

Guds kämpar bär kronor. Där sitter man till bords med Jesus en gång
Där får man höra hans välkomstord.

Sådan är orden ur kända psalmer som vill berätta om himlen. Många bilder. Även om ingen riktigt övertygat tror att pärlor ska sitta på porten så fungerar bilden för att hjälpa oss inse att himlen är något som överträffar vår vildaste fantasi. Något märkligt, mäktigt, stort.

Nog tänker jag ibland på vad himlen skulle kunna betyda. Vad är det viktigaste för dig med himlen: att slippa ha ont? Att få möta familjemedlemmarna och vännerna som dött? Att få stå inför Guds ansikte? Är det som det första sommarlovet med en evighet av möjligheter? Ett äventyrsland? Sömn om natten, oändlig vila?

Våra bilder är bristfälliga försök att tänka och fånga det otänkbara. Så kniv och gaffel, ätpinnar eller meny får stanna kvar i våra drömmar och fantasier. Hur det ska formas kan vi bara föreställa oss: bordet, måltiden och gemenskapen i himlen. Men vi vet inget med säkerhet, men vår tro och tradition handlar om den stora gemenskapen och måltiden i himlen. Vi gör oss bilder eftersom vi vill begripa och fatta tag i det ofattbara. Tänk att redan nu känna hur det en gång ska bli, i en tillvaro till vilken vi som lever kvar här ännu inte har tillträde. (Hur himlen och Guds rike hänger samman ska vi brottas med vid ett annat tillfälle.)

Bokserien om landet Narnia av C. S. Lewis citeras ofta i kyrkorna. I den sista boken berättas om hur det skulle kunna bli en gång:
”Ljuset framför dem växte i styrka. Lucy såg en rad mångfärgade klippsprång likt en jättes trappa resa sig framför dem. Och sen glömde hon allt annat, för nu nalkades Aslan själv, hoppande från klippsprång till klippsprång likt ett levande vattenfall av styrka och skönhet…Så vände sig Aslan mot dem och sade:
- Ni ser inte så lyckliga ut än som jag hade hoppats.
- Vi är så rädda för att bli bortskickade, Aslan, sade Lucy.
Du har skickat i väg oss till vår egen värld så ofta.
- Din rädsla är överflödig, sade Aslan…Och ännu medan han talade upphörde han att te sig som ett lejon för dem, men det som hände sen var så stort och så ofattbart skönt att jag inte kan beskriva det. Och för oss är det här slutet på alla historierna, och vi kan ärligen säga att de alla levde lyckliga hädanefter. Men för dem var det bara början på den riktiga historien. Hela deras liv i den här världen och alla deras äventyr i Narnia hade bara varit omslaget och titelsidan: nu äntligen kunde de börja på kapitel I i Den stora historien, som ingen på jorden har läst, som fortsätter i evigheters evighet och där varje kapitel är bättre än det föregående.” (Ur Den sista striden, BonnierCarlsen, s 159 f)

Jag för min del behöver hjälpföreställningar och bilder - men någon
himlens inredningsarkitekt vill jag inte bli. Hoppas, tro och drömma kan vi behöva göra. Min övertygelse är att Gud välkomnar oss, samlar oss hos sig. Resten lämnar jag därhän. Det är i alla fall Guds domän, Guds verklighet.

Till sist, vi vet att Gud har skapat oss till gemenskap med varandra.
Och för att leva i gemenskap med honom. I himlen ska hans eviga ljus
lysa för oss och vi ska få del av friden, vilan.

Guds vilja är, enligt dagens bibeltext, att ingen ska gå förlorad. Jesus säger: Ty detta är min Faders vilja att alla som ser sonen
och tror på honom skall ha evigt liv