Alla gillar inte fotboll. Men de som gör det kan inte gärna ha undgått att jubla över U-21 landslagets framgångar. Vilka duktiga ungdomar. Vika mål de har gjort! Och vilket jubel på läktarna när målen kommit!
Jaaa! Så skriker man. Människor har hoppat och studsat och jublat. Gränslöst lyckliga har de blivit. För en liten boll innanför målramen! En riktig orkan av glädje. Så där ofattbart glad som man kan bli över oväntade men strålande goda nyheter. Tänk på journalbilderna från fredsslut. Glädjefnatt!
Idag har vi lyssnat till en text med osedvanligt mycket glädje. När herden hittar fåret blir han glad. Han samlar grannar och vänner och säger till dem: gläd er med mig, jag har hittat fåret. Och som om det inte var nog lyfter glädjen taket. Jesus säger: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.
Det himmelska jublet övergår säkert vilken fotbollstokig publik som helst, för det är i himlen glädjen, dess ursprung och källa finns.
Idag bad jag Er lyssna särskilt uppmärksamt till testläsningen. Den är hämtad ur liknelsekapitlet om det förlorade: fåret, penningen, och den förlorade sonen. Ni skulle fundera över vad som stannar kvar i minnet efter att Ni hört texten. Några har säkert tänkt på all den där glädjen!
Men andra har fastnat för och tänkt på textens verkliga individualist, det vilsegångna fåret. Ett får som är lika viktigt som nittionio andra, ja ännu viktigare eftersom de många lämnas. De klarar sig, men det gör inte det i öknen bortsprungna och förlorade fåret. Herden söker det. Liknelsen handlar om oss, om människor vilka som helst. Om det är du och jag som föreställer det förlorade fåret så inskärper texten i vårt medvetande att Gud söker oss. Gud söker oss för att rädda oss.
Någon har grubblat över de nittionio. Kan de bara lämnas åt sitt öde. Lämnar han då inte de 99 i öknen…? Nej, egentligen gör han väl inte det. Kan ett får vara värt att de många riskeras? Ett klassiskt etiskt dilemma. Omvänt finns det i problemet – kan en offras för att många ska leva? Om man genom att döda en person kan rädda flera hundra som annars själva går en säker död till mötes – hur gör man då? Jesus gjorde det, men med sitt eget liv. Han offrade sig för att många skulle leva fullödigt och gott.
Står de 99 för församlingen som har samlats in i fållan? Är de redan räddade? Har de sitt på det torra? De rättfärdiga som inte behöver sin herde, inte just då. Eller ska vi tänka som i Romarbrevet? Ingen finns som är rättfärdig, ingen enda, ingen som förstår, ingen som söker Gud. Alla har vikit av. Alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, ingen enda. Rom 3:10-12
Tullindrivarna och syndarna, publikanerna och syndarna, tänkte någon på dem? Tullarna stod i ockupationsmaktens tjänst och var innerligt avskydda, Quislingar! De sökte sig till Jesus, som inte fördömde dem. Som inte räknade bort dem. Gång på gång visar Jesus hur dyrbara de är för Gud. Antingen dömd och förkastad av samtiden som mindrevärdig och moraliskt förfallen – eller värdefull som en dyrbar pärla för Gud!
Och synden? Tänkte någon överhuvudtaget på den? I vår tid gör vi inte det så gärna. Oftast dras ett streck över människans brister och felsteg. Ändå bryts gemenskapen med Gud och människor emellan systematiskt – och vi missar målet (grundbetydelsen av orden för synd på hebreiska och grekiska). Vi bryter mot Guds vilja och förbundet mellan Gud och människa, så tydligt det syns i GT. Egoism, självtillräcklighet, brist på medmänsklighet… och avsaknad av Gudsrelation, däri består bortvändheten från Gud. Alla har syndat och är i avsaknad…
Vad säger människor i miljöer där vi rör oss? Finns synden så är det i all fall inte hos mig! Allt måste väl vara tillåtet och ska utforskas – utom det som fördöms utifrån andra källor än Guds bud och evangelium. FN:s olika rättighetsdokument hålls fram som en giltig norm. Så trots illusioner om den alltigenom goda människan lever insikter om sådant som är moraliskt fel. Och somliga hållningar och beteenden ses som icke acceptabla.
Men hur går det då för de av nutidens människor som aldrig skulle erkänna att det gått vilse. Ordet vilse finns väl snart inte i vokabulären. GPS-tiden har brutit in. Men ingen erkänner väl längre att de far vilse inom livsstils- och åskådningsdimensionerna. Än mindre finns ord som synd och skuld annat än för andra man pekar ut, utdefinierar, distanserar sig ifrån: sådana är minsann inte vi! Själva är vi hyggliga själar, goda medborgare bortom all misstanke. Om vi felar är det inte vi som gör fel, det verkligt förfärliga utförs av dem som ertappar oss.
Ord som våld, förtryck, mobbing, intolerans, rasism, misshandel, utsugning, folkmord, tortyr, övergrepp… ger en aning om det vi alla ändå fortfarande faktiskt ser och förkastar som felsteg, som något illasinnat och otillåtet. Men gör man sådant är man inte vilsen, utan kallas vanligen för sjuk. Det onda är sjukskrivet. Exempel på något av det vi i vårt samhälle icke tolererar. För en kristen sådant som står i vägen för och bryter Gudsrelationen.
Människor, vi, du och jag, går helt vilse på många olika sätt. Ibland mindre dramatiskt än de sätt orden pekar på. Vi gör varandra illa, gör det onda, det som strider mot Guds vilja, t ex det dubbla kärleksbudet.
Trots att vi felar griper Gud in. Och dagens GT-text blir vårt evangelium. Skulden tas bort och synden förlåts! Den som går vilse, irrar bort från Gud, den gode Herden, välkomnas åter, förlåten och skuldfri.
Vi mättas av det goda i ditt hus, av det heliga i ditt tempel – fållan för de 99 var väl Gudshuset, templet, där man var trygg.
Du förbarmar dig över oss på nytt och utplånar våra brott, du kastar alla våra synder i havets djup. Men så är det inte i samtiden. Den som felat får ingen nåd, finner ingen förlåtelse. Avgå, ljuder ropen till LO-ordföranden eller vd:ar som misslyckats.
Även dessa som tror på människans inneboende godhet, som tror att synden inte existerar, som tror att Gud är en illusion, alla dessa ger sig den gode Herden ut för att finna. Måtte Gud finna dem och föra dem in i gemenskap med honom och hans kyrkas gemenskap!
Predikan i Viby kyrka (nära Vretstorp utanför Örebro) den 3 söndagen efter trefaldighet. predikotext: Lukas 15:1-7 och texten från GT var Mika 7:18-20.
