Lärjungarna fick se hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Där står lärjungarna och blickar mot himlen. Men änglarna undrar varför de ägnar sig åt denna fjärrskådning. Det påminner om ett påstående som flyter runt i många predikningar och som jag gärna använder igen: Bara för att man har sitt hjärta hos Gud behöver man inte ha sitt huvud bland molnen. En påminnelse om att vi har viktiga uppgifter här. Som att leva våra liv.
Alla har vi varit med om egen hiommelsfärd och somliga har det hänt många gånger! Vi som har åkt med flygplan har lyfts upp och från släkt och vänner har vi försvunnit i molnen, åtminstone för en stund.
Astronauter och kosmonauter har prövat att göra små hopp utanför jordens närmiljö. Men enbart iförda tryckdräkter, raketer och avancerade farkoster blev det möjligt. Jesus var inte astronaut. Det vi hör talas om idag är mer avancerat och något annat.
Helvetet, dödsriket och kaosmakterna var ”därnere” och Guds sfär var beläget ”däruppe”. Och vi människor befann oss mitt emellan, i en dragkamp mellan dessa krafter. Världsbilden var sådan att detta gick an. Den grekiska mytologin flyttade gudarna till himmelska världen där de befästes som stjärnbilder på himlavalvet. Som Gud i skapelsen spänt som ett tält över jorden.
Men när vår förståelse och kunskap förändras, måste inte också vi ställa nya frågor?
Fysikens frågor skulle väl handla om: vart tog Jesus vägen? Fortsatte han ut i himlarymderna? Bytte han tidszon? Öppnade han därinne i molnet en port till en annan dimension? Frågor utan vetenskapliga svar. Vi vet helt enkelt inte, vi står utan sådana bevis. Men frågor som vetenskapen går bet på kan tron ge sina svar. Och innesluta berättelserna i en stor bejakelse av att Gud gjort och gör stora ting. Förtröstan och tillit heter de svaren.
Sedan Kristi födelse har man brottats med att få ihop tro och det man visste om världens beskaffenhet. Några av oss kan minnas sextiotalet, för andra är det något man läst om i tidningar och böcker. Biskop John A.T. Robinson av Woolwich är redan bortglömd av många. Han funderade över vår Gudsbild. Honest to God hette hans bok. Ungefär: med ärlighet inför Gud. På svenska blev boktiteln: Gud är annorlunda.
1963 vållade den boken konvulsioner inom och utom kyrkan. Och man gav till och med ut en bok om The Honest to God Debate. Robinson försökte foga samman sin tro med vetenskapens kunskap och betraktelsesätt. Han konstaterade att det inte tycks finnas någon plats för Gud – det saknas inte endast rum för honom i härbärget utan i hela universum, ty det finns inte någon ledig plats kvar. Han diskuterar vad som händer med vår tro om den blir beroende av, och hakas upp på, en föråldrad världsbild.
Den Nicenska trosbekännelsen låter Jesus först stiga ner från himlen. Och när han stigit upp till himlen betyder det att han återtagit sin ursprungliga plats, sin roll, återvänt till den gemenskap vi kallar Gud, Fader, Son och Ande. Men en dag skall han återvända. Därifrån igenkommande i härlighet, bekänner vi. Och den Apostoliska bekännelsen låter också Jesus stiga ner. Men här gäller nederstigandet dödsriket.
Himmelsfärden har givit näring åt föreställningar om en avlägsen Gud. Om en frånvarande Gud. En Gud som inte längre angår oss. En död Gud. All brist på engagerad närvaro i vår tid, i familjer de frånvarande fäderna, i samhällets utkanter obefintliga nätverk, för de sjuka och fattiga en obarmhärtig tillvaro… Allt sådant tycks bekräfta en sida av himmelsfärden. Kristus överger oss. Lämnar oss såsom vi dagligen överger varandra.
Förflyttningarna markerar förändringar. Och när språket inte räcker till blir det bilder. Om vi sitter som fångar hos den västerländska filosofin som tror sig kunna fatta och förstå allt - blir himmelsfärden ännu ett tecken på religion som vidskeplighet. Men vi behöver bilder som hjälper oss att hantera gåvan av liv. Och den stora frånvaron som döden utgör. De vi är mest fästa vid rycks ifrån oss. Som när Jesus lämnar sina lärjungar. Himmelsfärden visar att vi inte äger varandra, att till livet hör att vi måste skiljas. Men hoppet om återförening består. Jag skall komma tillbaka, är hans budskap. Och vi är faktiskt inte svikna, vi får Anden, Hjälparen, en nynära relation.
I himmelfärdsberättelsens riktning upp går Jesus från förnedring till upphöjdhet, från det fattbara till det ofattbara, från det synliga till det osynliga, från det mänskliga till det gudomliga. Nu står han över våra mänskliga begränsningar. Jesus är hos Gud, på Faderns högra sida. I honom är människan på ett sätt redan där, men ännu inte helt och fullt! Vi är inte framme, inte än.
Varje gudstjänst här i Olaus Petri ser vi himmelsfärden med nya ögon. I mässan lyfter prästen brödet mot himlen i den rörelse vi kallar elevation. Där visas och upphöjs Kristus inför våra ögon. Den osynlige Herren kommer till sin kyrka, till oss, ger oss sin närvaro på nytt. Bekräftar oss genom att vara Gud. Och vi böjer våra huvuden, och faller på knä, i vördnad för Kristus.
