Hoppa och hoppas

Med ett flygplan gör man ett hopp över Östersjön... och det kan man kalla skutt!













I dagens Familjemässa i Olaus Petri används Evangeliet från 16 söndagen efterTrefaldighet, 2 årgången: Luk 7:11-17.

Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten bars det ut en död. Han var ende sonen, och hans mor var änka. En stor skara människor från staden gick med henne. När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: "Gråt inte." Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: "Unge man, jag säger dig: Stig upp!" Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor. De fylldes alla av fruktan och prisade Gud och sade: "En stor profet har uppstått bland oss" och: "Gud har besökt sitt folk." Detta tal om honom spred sig i hela Judeen och landet där omkring.

Om Ni ser någon som står
och slår sig på benen
och vaggar fram och tillbaka
då undrar vi vad den där
människan håller på med.

Om personen finns
på en idrottsplats?
Då skulle det kunna vara
Kajsa Bergkvist -
en fantastisk höjdhoppare
som förbereder ett hopp.

Hoppa och skutta är härligt
För att det ska vara
roligt på morgonen
eller för att det ska gå undan
så säger mammor och pappor ibland:
Upp och Hoppa!
Men så sägar man inte
till någon som har så ont
att hon inte kan röra sig
Så säger man inte
till den som är svårt sjuk.

Särskilt när man är liten
är det skoj att hoppa -
men det finns vuxna som
tycker om det också.
Vi hoppar som vi kan
Man kan hoppa av skratt.
Eller för att något är så pännande
att man inte kan så still.

Hur hoppar de stora?
Ofta tävlar de i hopp.

Hästhoppning finns ju
men då är det faktiskt hästen
som hoppar över hinder.
Och ryttaren som klamrar sig fast
på ryggen försöker säkert hjälpa till.

Höjdhopp är svårt.
Man ska ta sig över en ribba
utan att den trillar ner.

Längdhopp är ungefär detsamma
men man hoppar inte över
utan framåt så långt man bara kan.

Eller tänk på hopp i konståkning (skridskor)
från trampolin: simhopp
och många andra slags hopp

Agility kallas det när
man har hinderlöpning med hundar
eller kaniner som bland annat
skuttar över hinder
Vad gör man när man hoppar?
Man tar fart och verkligen lyfter
nästan flyger
upp från marken
och så landar man
någon annan stans.

Det finns en ö i Östersjön
där ligger det en stor ö
vet ni vad den heter?

Där föddes jag och runt
hela Gotland är det vatten
Man måste åka båt
eller flyga om man vill därifrån
Sedan jag var riktigt liten
har jag längtat någon annan stans
till resten av Sverige till Oskarshamn
till Nynäshamn, till Stockholm.

Båt åkte vi ibland till fastlandet.
Men det mest spännande var när jag fick åka
flyg till Stockholm ensam som liten pojke
Vilket hopp över Östersjön
Upp och så landade man någon annan stans
Hopp är också längtan efter
att något ska ändra på sig
ska bli bättre.

Och i några stora hus Kungstornen
fanns det rulltrappor.
På Gotland hade man inga rulltrappor
där fick man gå själv

Vi hoppas att vädret ska bli bra
att vi ska få vara friska
att få vara med dem vi tycker om

Idag har vi hört om en mamma
som nog hade förlorat hoppet
Hennes pojke hade nog blivit svårt sjuk
och sa hade han dött.
Då kom Jesus.
När han kom blev det annorlunda.
Han kunde ändra på saker och ting.
Till och med döden kunde han
sudda bort.

Så är det inte jämt.
Vi blir ledsna när någon dör
vi saknar dem så det gör ont.
Vi gråter och längtar.

Men i berättelsen i Bibeln
kan mamman börja hoppas.
Jesus säger inte upp och hoppa.
Men något viktigt händer.
Riktigt vad vet vi inte.
Pojken sätter sig upp och
går till sin mamma.
Tänk så hårt hon måste
ha kramat sitt barn!
Hon blev nog så glad
att hon hoppade
och skuttade.

Hur kan det vara så?
Nära Jesus finns himlen.
Guds rike är där.
Och i himlen lever
också de som dött.

Så idag ger Jesus oss alla
ett hopp att även om vi dör
så finns det liv
nära Gud, hemma hos Gud!

En vandrande förbön

Jag vill presentera för Er en döv person som knappt kunde tala. En viktig och betydelsefull person. Vi kan föreställa oss att han betydde en hel del för sin släktingar och vänner. Kanske skam för dem som avskydde sjukdom och brister. Glädje för dem som lärde känna honom och levde nära. Vi vet med säkerhet att han omgavs av människor som brydde sig om honom, som ville honom väl.

Hur vi vet det? Jo, det verkar som han själv inte var så intresserad, om det nu berodde på att han inte förmådde eller kunde.
Hör man inte, och det har många kyrkobesökare erfarenhet av, så blir möten inte alltid meningsfulla, det blir lätt så att man lämnas utanför.
Där kom de till honom med en man som var döv och knappt kunde tala.
DE kom med man. Han fördes dit av andra.

DE bad att Jesus skulle lägga sin hand på honom. En slags ambulans. Ett sällskap vandrande förböner! Deras bön nöjde sig inte med att vara en avlägsen och allmän önskan.
Bönen fick fötter och tog med sig personen de brydde sig om, honom de ömmade för.

Vi har ofta talat om beröringens betydelse. Handpåläggning var och är fortfarande en metod som används för att åstadkomma läkedom och hälsa: Och Jesus rör vid den döve som knappt kunde tala.

Se en person med funktionsnedsättningar, handikapp. Se släktingar och vänner som bryr sig. Som vet att det finns hjälp, bot. Frihet och hälsa att få. Handlingsmänniskor som gör något själva. Jag hör dem riktigt bestämt och myndigt säga: Följ med här!

Så har vi Jesus som ser mannen, lägger händerna på honom, rör vid öron och tunga och spottar i hans ögon. Som efter en blick och en bön mot himlen befallande säger: Effata! Upplåt dig, öppna dig!

Och nu kan han höra och tala. I vår tid hade det öppnat otroliga möjligheter. Vi kan ironiskt tänka: Hurra, nu kan jag bli sportkommentator i TV. Jag kan göra stand-up, bli präst eller politiker och få tala oavbruten mycket längre än vad som är nyttigt. Jag kan skaffa mig en ipod, en mp3-spelare, och avskärma mig från omvärlden och lyssna dygnet om på musik.

Men det som sker är allvarligt och helt livsavgörande. Mannen får en ny framtid. Ett nytt liv. Att det har med Guds rike att göra, förstod de alla då mycket bättre än vi gör idag...
När frälsningens tid är inne då skall, som Jesaja (kap 35) berättar om, öknen och ödemarken jubla, det förtorkade landet glädjas och blomma. Folket får då skåda Herrens glans, vår Guds härlighet. Då skall man ge styrka åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän, och, hör nu: Då skall blindas ögon öppnas och de dövas öron höra! Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel

Den enskilde personen blir ett vittnesbörd om vad som ges åt alla, åt landet och folket. Dövheten försvinner, orden får flöda fritt!

Frihet för ett land, för oss alla, beror också på och hör samman med, om personerna, om enskilda människor, har goda liv. Att de lever med frihet, hälsa och livskvalitet!

I andra Mosebok (4:10-17) frågar Herren en allvarsam fråga. Mose tycker han har svårt med orden, det går trögt och blir tveksamt. Vem har gett människan hennes mun, frågar Gud.
Vem är det som gör henne stum eller döv, seende eller blind?

Och vi värjer oss i vår tid för att Gud skulle orsaka allt lidande som hör samman med funktionsnedsättningar, med ohälsa och hinder. Men Gud stannar inte vid att ta på sig detta ansvar. Gud vredgas (blir arg) på Mose som inte vill bli ett sändebud.

Nu avslöjas något om frihetens villkor.
Det går an att kräva sin egen frihet.
Kravmaskiner som ropar frihet
men inte ställer upp när andra behöver
har inte förstått.
Friheten beror i mycket på dem som kan
erbjuda och forma den, skydda och försvara den.

Inte på dem som kräver den för egen del
utan att erbjuda andra det de själva vill ha.

Man måste garantera andras rätt. Friheten, rättigheterna balanseras av skyldigheter. Friheten uppstår när vi delar ansvar med varandra. Det räcker inte att säga att den enskildes frihet inte får skada andra. Vi måste nå mycket längre. Lika mycket som jag får måste jag ge. Men kan man verkligen få ut sådan slutsatser av dessa texter. Nej, det går inte. Men antydningarna finns där. Och lägger man samman det vi läst idag med det dubbla budet om kärlek till Gud och medmänniskan blir det tydligare. Och när vi erinrar oss den Gyllene regeln (Mt 7) blir det glasklart: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

För kristna är tacksamhet över friheten i Kristus, i nåden från Gud vår drivkraft. Mose tvingades öppna sig för att Gud av honom krävde handlingar han inte ville utföra. Han fick inse att någon, han själv, måste gå med bud. Ge ord åt andra. Och den döves vänner är frihetens grovarbetare.
Någon måste bli ambulans, vara vandrande förbön.

Ytterst är all frihet rotad i Guds gåva till oss. Jesu ord om att öppna sig är en öppenhet för att ta emot undret, frihetens gåva. Det som hände den döve mannen kan hända oss i Olaus Petri och alla andra: Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes, och han talde riktigt.

Predikan i Olaus Petri kyrka, 12 söndagen efter Trefaldighet.
Predikotext: Markus evangelium 7:31-37

´Gudstjänst, hur kul är det?

Beredelseord:

Gudstjänst, hur kul är det! Så sa konfirmanden.
Som tyckte den var främmande, konstig.
Men fantasier som Starwars, Harry Potter och Animéfilmer
gick naturligtvis an.

När konfirmationen var inne firade hon inte längre
gudstjänst från utsidan, som åskådare. Hon hade fått
uppleva befrielsen i att lägga ifrån sig alla, precis alla,
bekymmer. Känt hur hon blev lätt om hjärtat när hon
inte längre var orolig för det som gått snett och blivit fel.
Förlåten, befriad!

Fler dimensioner hade öppnat sig, hon upplevde hur taket
lyftes av under kyrkans lovsång. När prästen sjöng änglarnas
julsång svarade himlens härskaror med Guds lov. Församlingen
stod i sällskap med ärkeänglar och serafer inför Guds tron.
Tala om välfylld kyrka – fast världen inte kunde se det.

Hon hade börjat ta emot bibeltexterna som vägledning och
inspiration. Det var viktigt att fundera kring frågor om hur
man kan leva sitt liv i tro, ett gott liv, ett liv i kärlek?
Hon tillhörde nu en jättefamilj som över hela världen samlas
för att fira gudstjänst.

Predikan hjälpte henne ofta att tänka vidare – somligt gick
direkt in, annat tvekade hon inför. Särskilt om predikan
blev mer än åtta minuter. Då krävdes tålamod och eftertanke.
Ibland också samtal.

Hon tog till sig nattvarden som band henne till alla
kämpande kristna, förr och då och här och nu.
Det som har varit, är och skall komma fanns där
när Kristus i nattvarden steg ner och mötte henne.
Och tillhörigheten var självklar: en stor gemenskap
där människorna fått ett uppdrag: att leva i tro
som utsända i världen.
Att kämpa kampen mot det onda.

Hon hade sett bortom det världen kunde se. Hon hade skådat
gudstjänstens många dimensioner. Kul är inte ordet.
Det är oändligt mycket större än så, bara man är öppen för det.

Och nu? Nu lägger vi fram allt inför Gud med bön om förlåtelse
och befrielse och bekänner våra felsteg och synder.

Finns uttrycket att gå vilse längre?

Alla gillar inte fotboll. Men de som gör det kan inte gärna ha undgått att jubla över U-21 landslagets framgångar. Vilka duktiga ungdomar. Vika mål de har gjort! Och vilket jubel på läktarna när målen kommit!

Jaaa! Så skriker man. Människor har hoppat och studsat och jublat. Gränslöst lyckliga har de blivit. För en liten boll innanför målramen! En riktig orkan av glädje. Så där ofattbart glad som man kan bli över oväntade men strålande goda nyheter. Tänk på journalbilderna från fredsslut. Glädjefnatt!

Idag har vi lyssnat till en text med osedvanligt mycket glädje. När herden hittar fåret blir han glad. Han samlar grannar och vänner och säger till dem: gläd er med mig, jag har hittat fåret. Och som om det inte var nog lyfter glädjen taket. Jesus säger: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.

Det himmelska jublet övergår säkert vilken fotbollstokig publik som helst, för det är i himlen glädjen, dess ursprung och källa finns.

Idag bad jag Er lyssna särskilt uppmärksamt till testläsningen. Den är hämtad ur liknelsekapitlet om det förlorade: fåret, penningen, och den förlorade sonen. Ni skulle fundera över vad som stannar kvar i minnet efter att Ni hört texten. Några har säkert tänkt på all den där glädjen!

Men andra har fastnat för och tänkt på textens verkliga individualist, det vilsegångna fåret. Ett får som är lika viktigt som nittionio andra, ja ännu viktigare eftersom de många lämnas. De klarar sig, men det gör inte det i öknen bortsprungna och förlorade fåret. Herden söker det. Liknelsen handlar om oss, om människor vilka som helst. Om det är du och jag som föreställer det förlorade fåret så inskärper texten i vårt medvetande att Gud söker oss. Gud söker oss för att rädda oss.

Någon har grubblat över de nittionio. Kan de bara lämnas åt sitt öde. Lämnar han då inte de 99 i öknen…? Nej, egentligen gör han väl inte det. Kan ett får vara värt att de många riskeras? Ett klassiskt etiskt dilemma. Omvänt finns det i problemet – kan en offras för att många ska leva? Om man genom att döda en person kan rädda flera hundra som annars själva går en säker död till mötes – hur gör man då? Jesus gjorde det, men med sitt eget liv. Han offrade sig för att många skulle leva fullödigt och gott.

Står de 99 för församlingen som har samlats in i fållan? Är de redan räddade? Har de sitt på det torra? De rättfärdiga som inte behöver sin herde, inte just då. Eller ska vi tänka som i Romarbrevet? Ingen finns som är rättfärdig, ingen enda, ingen som förstår, ingen som söker Gud. Alla har vikit av. Alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, ingen enda. Rom 3:10-12

Tullindrivarna och syndarna, publikanerna och syndarna, tänkte någon på dem? Tullarna stod i ockupationsmaktens tjänst och var innerligt avskydda, Quislingar! De sökte sig till Jesus, som inte fördömde dem. Som inte räknade bort dem. Gång på gång visar Jesus hur dyrbara de är för Gud. Antingen dömd och förkastad av samtiden som mindrevärdig och moraliskt förfallen – eller värdefull som en dyrbar pärla för Gud!

Och synden? Tänkte någon överhuvudtaget på den? I vår tid gör vi inte det så gärna. Oftast dras ett streck över människans brister och felsteg. Ändå bryts gemenskapen med Gud och människor emellan systematiskt – och vi missar målet (grundbetydelsen av orden för synd på hebreiska och grekiska). Vi bryter mot Guds vilja och förbundet mellan Gud och människa, så tydligt det syns i GT. Egoism, självtillräcklighet, brist på medmänsklighet… och avsaknad av Gudsrelation, däri består bortvändheten från Gud. Alla har syndat och är i avsaknad…

Vad säger människor i miljöer där vi rör oss? Finns synden så är det i all fall inte hos mig! Allt måste väl vara tillåtet och ska utforskas – utom det som fördöms utifrån andra källor än Guds bud och evangelium. FN:s olika rättighetsdokument hålls fram som en giltig norm. Så trots illusioner om den alltigenom goda människan lever insikter om sådant som är moraliskt fel. Och somliga hållningar och beteenden ses som icke acceptabla.

Men hur går det då för de av nutidens människor som aldrig skulle erkänna att det gått vilse. Ordet vilse finns väl snart inte i vokabulären. GPS-tiden har brutit in. Men ingen erkänner väl längre att de far vilse inom livsstils- och åskådningsdimensionerna. Än mindre finns ord som synd och skuld annat än för andra man pekar ut, utdefinierar, distanserar sig ifrån: sådana är minsann inte vi! Själva är vi hyggliga själar, goda medborgare bortom all misstanke. Om vi felar är det inte vi som gör fel, det verkligt förfärliga utförs av dem som ertappar oss.

Ord som våld, förtryck, mobbing, intolerans, rasism, misshandel, utsugning, folkmord, tortyr, övergrepp… ger en aning om det vi alla ändå fortfarande faktiskt ser och förkastar som felsteg, som något illasinnat och otillåtet. Men gör man sådant är man inte vilsen, utan kallas vanligen för sjuk. Det onda är sjukskrivet. Exempel på något av det vi i vårt samhälle icke tolererar. För en kristen sådant som står i vägen för och bryter Gudsrelationen.

Människor, vi, du och jag, går helt vilse på många olika sätt. Ibland mindre dramatiskt än de sätt orden pekar på. Vi gör varandra illa, gör det onda, det som strider mot Guds vilja, t ex det dubbla kärleksbudet.

Trots att vi felar griper Gud in. Och dagens GT-text blir vårt evangelium. Skulden tas bort och synden förlåts! Den som går vilse, irrar bort från Gud, den gode Herden, välkomnas åter, förlåten och skuldfri.

Vi mättas av det goda i ditt hus, av det heliga i ditt tempel – fållan för de 99 var väl Gudshuset, templet, där man var trygg.

Du förbarmar dig över oss på nytt och utplånar våra brott, du kastar alla våra synder i havets djup. Men så är det inte i samtiden. Den som felat får ingen nåd, finner ingen förlåtelse. Avgå, ljuder ropen till LO-ordföranden eller vd:ar som misslyckats.

Även dessa som tror på människans inneboende godhet, som tror att synden inte existerar, som tror att Gud är en illusion, alla dessa ger sig den gode Herden ut för att finna. Måtte Gud finna dem och föra dem in i gemenskap med honom och hans kyrkas gemenskap!

Predikan i Viby kyrka (nära Vretstorp utanför Örebro) den 3 söndagen efter trefaldighet. predikotext: Lukas 15:1-7 och texten från GT var Mika 7:18-20.

Förflyttning är lika med förändring

Lärjungarna fick se hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Där står lärjungarna och blickar mot himlen. Men änglarna undrar varför de ägnar sig åt denna fjärrskådning. Det påminner om ett påstående som flyter runt i många predikningar och som jag gärna använder igen: Bara för att man har sitt hjärta hos Gud behöver man inte ha sitt huvud bland molnen. En påminnelse om att vi har viktiga uppgifter här. Som att leva våra liv.

Alla har vi varit med om egen hiommelsfärd och somliga har det hänt många gånger! Vi som har åkt med flygplan har lyfts upp och från släkt och vänner har vi försvunnit i molnen, åtminstone för en stund.

Astronauter och kosmonauter har prövat att göra små hopp utanför jordens närmiljö. Men enbart iförda tryckdräkter, raketer och avancerade farkoster blev det möjligt. Jesus var inte astronaut. Det vi hör talas om idag är mer avancerat och något annat.

Helvetet, dödsriket och kaosmakterna var ”därnere” och Guds sfär var beläget ”däruppe”. Och vi människor befann oss mitt emellan, i en dragkamp mellan dessa krafter. Världsbilden var sådan att detta gick an. Den grekiska mytologin flyttade gudarna till himmelska världen där de befästes som stjärnbilder på himlavalvet. Som Gud i skapelsen spänt som ett tält över jorden.
Men när vår förståelse och kunskap förändras, måste inte också vi ställa nya frågor?

Fysikens frågor skulle väl handla om: vart tog Jesus vägen? Fortsatte han ut i himlarymderna? Bytte han tidszon? Öppnade han därinne i molnet en port till en annan dimension? Frågor utan vetenskapliga svar. Vi vet helt enkelt inte, vi står utan sådana bevis. Men frågor som vetenskapen går bet på kan tron ge sina svar. Och innesluta berättelserna i en stor bejakelse av att Gud gjort och gör stora ting. Förtröstan och tillit heter de svaren.

Sedan Kristi födelse har man brottats med att få ihop tro och det man visste om världens beskaffenhet. Några av oss kan minnas sextiotalet, för andra är det något man läst om i tidningar och böcker. Biskop John A.T. Robinson av Woolwich är redan bortglömd av många. Han funderade över vår Gudsbild. Honest to God hette hans bok. Ungefär: med ärlighet inför Gud. På svenska blev boktiteln: Gud är annorlunda.

1963 vållade den boken konvulsioner inom och utom kyrkan. Och man gav till och med ut en bok om The Honest to God Debate. Robinson försökte foga samman sin tro med vetenskapens kunskap och betraktelsesätt. Han konstaterade att det inte tycks finnas någon plats för Gud – det saknas inte endast rum för honom i härbärget utan i hela universum, ty det finns inte någon ledig plats kvar. Han diskuterar vad som händer med vår tro om den blir beroende av, och hakas upp på, en föråldrad världsbild.

Den Nicenska trosbekännelsen låter Jesus först stiga ner från himlen. Och när han stigit upp till himlen betyder det att han återtagit sin ursprungliga plats, sin roll, återvänt till den gemenskap vi kallar Gud, Fader, Son och Ande. Men en dag skall han återvända. Därifrån igenkommande i härlighet, bekänner vi. Och den Apostoliska bekännelsen låter också Jesus stiga ner. Men här gäller nederstigandet dödsriket.

Himmelsfärden har givit näring åt föreställningar om en avlägsen Gud. Om en frånvarande Gud. En Gud som inte längre angår oss. En död Gud. All brist på engagerad närvaro i vår tid, i familjer de frånvarande fäderna, i samhällets utkanter obefintliga nätverk, för de sjuka och fattiga en obarmhärtig tillvaro… Allt sådant tycks bekräfta en sida av himmelsfärden. Kristus överger oss. Lämnar oss såsom vi dagligen överger varandra.

Förflyttningarna markerar förändringar. Och när språket inte räcker till blir det bilder. Om vi sitter som fångar hos den västerländska filosofin som tror sig kunna fatta och förstå allt - blir himmelsfärden ännu ett tecken på religion som vidskeplighet. Men vi behöver bilder som hjälper oss att hantera gåvan av liv. Och den stora frånvaron som döden utgör. De vi är mest fästa vid rycks ifrån oss. Som när Jesus lämnar sina lärjungar. Himmelsfärden visar att vi inte äger varandra, att till livet hör att vi måste skiljas. Men hoppet om återförening består. Jag skall komma tillbaka, är hans budskap. Och vi är faktiskt inte svikna, vi får Anden, Hjälparen, en nynära relation.

I himmelfärdsberättelsens riktning upp går Jesus från förnedring till upphöjdhet, från det fattbara till det ofattbara, från det synliga till det osynliga, från det mänskliga till det gudomliga. Nu står han över våra mänskliga begränsningar. Jesus är hos Gud, på Faderns högra sida. I honom är människan på ett sätt redan där, men ännu inte helt och fullt! Vi är inte framme, inte än.

Varje gudstjänst här i Olaus Petri ser vi himmelsfärden med nya ögon. I mässan lyfter prästen brödet mot himlen i den rörelse vi kallar elevation. Där visas och upphöjs Kristus inför våra ögon. Den osynlige Herren kommer till sin kyrka, till oss, ger oss sin närvaro på nytt. Bekräftar oss genom att vara Gud. Och vi böjer våra huvuden, och faller på knä, i vördnad för Kristus.

Kyrkan är en öppen bok

Predikan på Påskdagen i Olaus Petri kyrka - så som den var tänkt. Text ifrån Markusevangeliet 16:1-14.

Idag tänkte jag tala mest med Er barn. Och de vuxna får vara glada om de kan hänga med.

I morse när vaktmästaren öppnade dörrarna till Olaus Petri kyrka var det ungefär som när man öppnar en bok. En bok har ju massor av sidor med en berättelse. Och när man har börjat läsa eller lyssna om någon läser för en, så vill man nästan inte sluta.

Idag ska vi titta på några av kyrkans sidor. Vi ska läsa berättelsen som finns i huset. Den är spännande och kan berätta så mycket, bara man vet var man ska titta och läsa. Somliga av oss kan läsa böcker, andra kan inte det ännu. Och så finns det människor som är jättebra på att läsa hus.

Kom hit får Ni se. Se där, det finns det en oxe uppe på pelaren. Och där är ett lejon...och en örn. Det är de fyra berättelserna i Bibeln om Jesus som bilderna handlar om. Vilka skrev berättelserna, evangelierna som vi kallar dem? Just... Och idag har vi läst ur lejonets bok om Jesus.

En gång bråkade man med Jesus för hans lärjungar, sådana som vi, de sjöng och var glada för att de var vänner till Jesus. Och då sa några som inte gillade det där ifrån på allvar, mycket strängt. - Säg till dina lärjungar att de håller tyst. De lät säkert väldigt mycket eftersomde hade roligt tillsammans. Ungefär så där som körerna sjöng nyss. Starkt och högt. Snart ska de sjunga ännu starkare. Tänk om de blir tystade...

Och då säger Jesus: om de tiger ska stenarna ropa. Och lägger man örat till en pelare eller en kyrkvägg och är riktigt tyst så hör man dem ropa. Långt därinne: Jesus är uppstånden. Och så ropar de utanpå förstås om att vägen till himlens paradis har Jesus öppnat. Och stenarna blir så glada att de får knoppar, se varenda pelare har knoppar, och uppe i taket växer blommor och blad. Hela kyrkan ropar om det Jesus gjort – vunnit seger över döden! Vilken Påskkyrka!

Vilken dag är det idag? Svar: Påskdagen! Vad handlar den om? Svar: Jesus har uppstått! Vet Ni vad man brukar säga till varandra på Påskdagen? Vad är det vi säger egentligen? Trevlig sommar! God Jul! Och GLAD Påsk! Glädjen känner vi för det Jesus gjort för oss. Över hela världen går ropet: Kristus är uppstånden! Och då svarar alla: Ja, han är sannerligen uppstånden (och ibland lägger man till från de döda, så att alla verkligen ska tänka på hur riktigt bra det är).

Nu kan man kanske inte bara kan kliva på en buss och göra så. Istället för att säga att man ska åka till Vivalla så ropar man: Jesus är uppstånden! Vad ska chauffören svara? Jaha, och du är påstigen här, tänker du betala? Eller: Här ska det inte vara någon uppståndelse. Sitt ner och var tyst!
Men visst vore det bra om han svarade: Vad säger DU! Är Jesus uppstånden? Då får du åka gratis!

Lättast att läsa är bilderböcker. Då kan man se på bilderna och tänka. Vi har en fantastisk bilderbok i färg ovanför orgeln. Stackars Mats han som spelar han kan knappt se de fina glasmålningarna. Men om vi ställer oss här då syns det. Där är berättelsen om Jesus som tvättar fötterna på sina lärjungar för att de ska förstå att man ska vara kärleksfull mot varandra, och där Jesus i Getsemane med sina sömniga lärjungar, där säljs han för pengar, törnekronan sätts på, han snubblar med korset och en Simon hjälper till eller en Veronika torkar av hans svettiga ansikte, de är där. Och så korsfästelsen. Till sist - Jesus läggs i graven.

Har Ni gjort änglar någon gång? Hur gör man det? Lägger sig på rygg. Och viftar med armarna. Helst ska det vara i snö förstås – men snön har smält så vi får ta mattan här. Om man bara sträcker ut armarna vad blir det då? Ett kors. Se här. Om någon lägger sig på golvet med utsträckta armar så ser man ju Olaus Petri kyrka. Där nere i väster har vi ingången. Där utanför ligger hela världen. Där är fötterna. Tänk att ha hela världen för sina fötter. Och häruppe finns altaret, det är Ditt huvud. Och armarna är där orgeln finns och kapellet där borta med det fina altaret som ser som sten fast det är trä. Kyrkan är ett kors. Så hela tiden berättar vår kyrka om påsken. Det var ju då korset blev vårt tecken.

Ligger man på rygg i en kyrka så ser man taket – och tittar man noga efter så nog flyger det änglar däruppe. De syns inte alltid så bra, men ibland ser man nästan hur det rör sig som av änglavingar.

När Jesus hade dött och lagts i graven så kom änglarna. Jag tror förstås att de var med hela tiden. Men de fanns med när graven öppnades.

Nu går vi och hälsar på änglarna. Här! På pelarna. Här är altaret och himlen riktigt nära. Och titta här. Änglar runt Jesus när han har blivit levande igen. De betjänat honom kallas det. De hjälper till och de sjunger för honom - lovsång.

Törnekronan med taggar som skulle riva honom. Men nu ser vi honom med en kungakrona. Se däruppe, kyrkfönstret. Och på korset som vi bar in förut.

Och påsklandskapet här. Agneta har byggt upp hela påsken. Vad ser Ni? Det tomma korset! Och den tomma graven! Jesus finns inte kvar där – han har uppstått. Kristus är uppstånden! Om det ska Barnkören sjunga nu...

Bortom alla invändningar

Vi har hört berättelsen och har intrycket att vi är öppna inför den. Beredda att ta ställning till det vi hör: opåverkade, klartänkta och kritiska. Men våra förutfattade meningar då? De grundantaganden som vi bär med oss sedan tidigare i livet. Det Du och jag tagit intryck av tidigare talar kraftfullare än någon predikan. Prediksstolsorden tar sig knappt igenom.

Långfredagens dramatiska händelser handlar om Jesu död. Jag vet inte hur många invändningar som riktats mot berättelsen om Jesus och hans död. Bortförklaringar i massor. Åsikter som blivit en skyddsmur bakom vilken många kan gömma sig. Vad säger man?

Detta har inte hänt, det är inte historiskt. Då säger jag att Markusevangeliet är en berättelse som avslöjar något om livet. Om svekfulla människor, om dödens oundviklighet, om närhet och övergivenhet.

Detta har inte hänt - det är som en roman, påhittat. Och jag säger att texten inte är någon litterär fantasi med uppdiktade roller – utan en berättelse om verkliga människor av kött och blod. Vi känner igen oss i dem.

Detta är inte sant – det är en legend som inte kan tas på allvar. Och då säger jag att berättelsen höll att bygga en världsvid kristen kyrka på, med en levande kyrka vars tro lever obruten och stark i människors hjärtan. Rikt liv, mening, hopp och tro kan det ge.

Detta handlar inte om Guds son utan gäller någon som man försökt göra intressant. Och jag säger att Jesus Kristus var av Gud. Sänd för att världen skulle förstå vad kärlek är, vad kärlek kan göra!

Detta är inte viktigt – en så gammal historia har inget att ge oss idag. Och jag säger att berättelsen om Jesus Kristus just idag är ett levande Ord som kan befria och frälsa. Det som hände då har i grunden förändrat världen.

Detta är inte för mig - jag som tvivlar, söker, tvekar. Denna gång är det Jesus som svarar. Han ser framtiden i oss, i oss ser han tro. Din tro har hjälpt dig, säger han

Så riv Din personliga skyddsmur. Ta emot denna Långfredagstext som en gåva – inte som hot
mot din tankeförmåga eller ditt förnuft. Och låt den möta Dina erfarenheter av övergivenhet, av utanförskap, av en medmänniska som hjälpt dig. Möt genom hans död den sorg som är Din – den Du bär inbäddad i Ditt liv.

Markus ger oss den äldsta berättelsen om Jesu lidande och död. Den återges i presens, som något som händer nu. Därför blir varje påsk en så laddad tid, fylld av Guds nu. Påsken blir närvarande. Verklig. Kort ska vi nu besöka texten och lägga märke till vad som händer.

Simon som var från Nordafrika (Cyrene) kommer resande från landet och tvingas bära Jesu kors. Vilket senare blev en förebild för hur en kristen skall vara – beredd att hjälpa, villig att bära andras bördor. Men också beredd att utstå och lida. Är vi beredda?
Man kastar lott om hans kläder. Den som kan beröva en människa hennes kläder, tar ifrån henne det lilla skydd mot en obarmhärtig omvärld hon har, förnekar hennes värde. Utan kläder visas människan som maktlös och utan värdighet.

Jesus ska dö bland förbrytare och rövare. Han spikas på korset, och med honom spikas varje mänsklig brist, vår världs ondska, vår egen synd: svek, lögn, kärlekslöshet, hat, avund, övergrepp, tortyr, våld. Det naglas fast för att vi ska bli fria.

Ändå väljs Jesus ut för allas hån och förakt. Hjälp dig själv! Stig ner från korset! Så vill man också i den billiga segern över Jesus uppställa bevis, man vill övertyga alla om att han som hjälpte andra – i själva verket är maktlös och hjälplös. Han förmår ingenting, tycks de säga. Och på så vis angriper de Gud som sänt Jesus. Så detta att håna Jesus och tron är inget nytt. Redan på Golgata stiger förakt, rädsla och hat fram. Inte ens vi går fria.

Nära döden förmörkas så hela jorden. Hela jorden, ja universum berörs: solen förmörkas. Ett tecken man förband med domens dag: solen förmörkas och månen lyser inte (Mark 13:24). Detta har verkligen kosmiska proportioner.

Människor sviker och överger varandra. Det vet vi. Så menar många att Gud gör – och de kastar sin förtvivlan mot himlen. Även Jesus. Min Gud, min Gud, ropar han. Det är fortfarande hans Gud. Jesus härdar ut i tilltro till sin Gud! Trots att Gud inte tycks lyssna till hans bön, verkar frånvarande, inaktiv, tyst. Alla kan vi känna oss övergivna, försmådda, glömda – och då är Han där, hos oss.

Jesus dör.

Med ett högt rop slutar han att andas. Som ett rop av förtvivlan eller möjligen den övertygades segerrop? Och förhänget i templet rämnar. Det som skulle skilja heligt och profant brister – templets tid är över, Gud är alltets Herre. Och officeren – tagen av det som skett – ger sin bekännelse: Den mannen måste ha varit Guds son.

Till sist ett möte med kvinnorna som följer Jesus. Som inte överger honom. Som står kvar. Se hur de båda Mariorna troget står kvar, de står där till höger i vårt altarskåp.

Kvinnor, inte vittnesgilla i sin tid. Som en föraning om alla invändningar, allt tvivel. Men kvinnorna som tror berättar och vinner tilltro. De tiger inte. Snart ska de gå till graven för att visa sin kärlek och respekt. Och vi följer med, sörjande och skakade. Och vi väntar och hoppas på ett undret. Vi tror, vi vet att allt kan vända. När Jesus ska stiga ur sin grav som Herre över död och liv...