torsdag 27 december 2012

Eld och strid, lidande och martyrium

Jesus har kommit för att tända en eld! Kan det stämma? Går det ihop med den oftast mycket vänlige inkännande och hjälpande Jesus? Varje gränslinje stör ju dessa som tror på en oförarglig och snäll Jesus.


I dag berättar Jesus att han inte ska skapa fred utan splittring – vi ska stå emot varandra, hamna i konflikt. Vi delas upp. En sådan klyfta mellan oss som borde stå varandra nära måste orsaka ett oändligt lidande…

Konflikter brukar bero på starka övertygelser på ömse håll och blir därmed självdrivande. Konflikten blir liksom sin egen motor. Skiljelinjen jesus håller fram förorsakar naturligtvis smärta och lidande. Alla vet hur svårt och tungt det är att leva i konflikt med dem som står en allra närmast. Det är då den eviga frågan behöver lyftas fram, den om lidandet. Har lidandet en mening? Har det ett syfte, ett mål? Särskilt när sjukdom, olycka och död drabbar frågar människan varför? Varför? Vad har jag gjort för ont för att drabbas av detta? Vem ville och åstadkom det här?

Med Karl Popper kan man rannsaka historien och komma till slutsatsen att historien saknar mening. Även om många skulle vilja och önska att historien styrdes av en kraft, ett subjekt med en avsikt, av Gud, så vet vi att den tanken ofta avvisas. Men inte heller vi som tror på att livet och historien har mening, utifrån vår Gudstro, tillmäter allt som händer en mening. Alla trivialiteter skulle de vara mönster i Guds kaledoskop? Här blir till och med jag tveksam. Och ofta går det som har en mening utöver vad vi kan fatta och förstå. Då blir det också fåfängt att tala om denna mening till exempel med anhöriga till sjuka eller med sörjande.

Varför, varför, varför måste människor dö, i obotliga sjukdomar, i olyckor och naturkatastrofer, i krig? Vi måste få brottas med det till synes meningslösa, kasta vår förtvivlan mot Gud, mot allt och alla. Sörjande har alltför ofta fått höra att anhörigas död har tjänat ett syfte, har haft en mening. Men inför den stora förlust någons död innebär får man knappast stöd av sådana påståenden. Blir förlusten och saknaden mindre för att lidandet, sjukdomen eller döden sägs ha en mening? Knappast!

Men ändå vill man/vi/jag veta vad som orsakade döden. Då vaknar behovet att få något, en förklaring att hänga upp lidandet eller döden på. Om det finns en förklaring blir lidandet och döden kanske mindre gåtfullt. Ett svar kunde göra det obegripliga mera fattbart. Någon kanske gjorde fel? Om de inte hade gjort det där, eller låtit bli det där då kanske det hade ordnat sig? Om medicineringen hade satts in tidigare, om man inte flyttat personen från den avdelningen till en annan, om inte…

Stefanos som stenades och blev martyr för honom måste det ha varit meningsfullt att få dö för sin Frälsare, för sin tro. Även om steningen var smutsig, blodig, förfärlig, outhärdligt plågsam - tills döden befriade honom. Men för hans familj, för syskon och vänner, måste hans död trots denna trosvisshet ha varit sorglig och ofattbar, förmodligen meningslös. Varför måste han... Kunde han inte ha... Hade Stefanos död mening eller var den meningslös?

Vi kan ju inte gärna göra meningen till en fråga om vad de flesta tyckte. Majoriteten eller minoriteten kan tolka en händelse som meningsfylld utifrån sina övertygelser – men frågan om mening är mera sammansatt än så. Vare sig Stefanos alls tänkte på meningen med det han gjorde eller inte – så kunde man i den kristna kyrkan så småningom se, hur det han blev utsatt för och det han gjorde, fick betyda något för andra, hans exempel inspirerade till ståndaktighet och ingav mod och kraft. För de troende blev Stefanos ett föredöme, och innan han stenas är han fylld av helig ande när han riktar blicken mot himlen där han såg Guds härlighet. Stefanos sa: Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida. Så börjar en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem.

Varför ska det kosta på att följa Jesus kan man undra. Hela lidandehistorien, även den som Jesus tvingades utstå, är för många människor frånstötande och grotesk och föreställning om att lidande härdar och helgar och förfinar är nonsens, utropar somliga.

Men lidandet är sällan en väg man väljer, tvärt om bekämpar de flesta så gott det går sjukdom, umbäranden och lidande. Trots detta vore det fel att förneka att lidande ger erfarenheter som är värdefulla och som andra, de som slipper att drabbas, saknar…

Jesus tycks mena att de som är fattiga, i ekonomisk, social och andlig mening, är på ett alldeles särskilt sätt sedda och älskade av Gud, utvalda om vi så vill. De slipper rikedomens frestelser. Men det måste vara något mer som ger dem speciell plats. Genom sitt lidande, sin utsatthet står de nederst på alla skalor, föraktade, bortglömda, avskydda! Sådana unika lidandets erfarenheter och insikter ger dem deras särskilda plats i Faderns och Sonens hjärta.

Jesus föddes själv fattig, i påvra omständigheter. Den fattiga änkans offervillighet när hon gav sin skärv, det finns ett glädjebud för de fattiga, förkunnar han. Saliga är ni som är fattiga, er tillhör Guds rike, utropar Jesus.

Så detta med martyriet. Stefanos och alla de oräkneliga som kommit efter honom. Ibland tänker vi på dem som troshjältar. Ni kan nästan se dem framför er – som idealiserade hjältar, ungefär som kommunismens socialrealism visade upp sina hjältar i gyllene sol, med svällande muskler och fladdrande fanor går de i spetsen mot en annan och gyllene framtid…

Martyriet är inte något enkelt. Martyrerna levde liv där skiljelinjen och konflikten som Jesus målar upp måste få plats. De stod med eget personligt lidande fasta, de försvarade den kristna tron eller de kärlekens bud som Jesus lärt oss alla. De försvarade det mänskliga, människors värde – och fick plikta med sina liv. De överöstes så många gånger av ondskans smuts och solkighet. Tills de avrättas - kulmen på ett långt lidande med förföljelse, förtryck, sjukdom, misshandel och tortyr. Och vi tvingas också ta ställning.För eller emot. Som personen i förgrunden på söndagsskolsplanschen där Stefanos stenas i bakgrunden.


Men att martyrerna upplevs så hjältemodigt och okomplicerat endimensionellt beror inte bara på idealiseringen och hyllningarna de fått i efterhand, utan också på att vi ser dem som de3 ter sig i ljuset från Gud: förklarade, renade, sådana de skulle bli – har blivit: återupprättade med sina liv och med kläder tvättade vita i lammets blod.

Jag har kommit för att tända en eld – säger Jesus – den eld som brann i martyrerna och fick dem att övervinna tvivel, tvekan och osäkerhet för att stå fasta i splittringen, striderna och lidandet.

Måtte också vi få kraft att övervinna tvivel, tvekan och osäkerhet för att stå fasta i vår egen tids splittring, strid och lidande!

Predikan Den Helige Stefanos dag - Annandag Jul 2012. Predikotext: Lukasevangeliet 12:49-53. Texten om Stefanos martyrdöd finner man i  Apostlagärningarna 7:55 - 8:8

tisdag 25 december 2012

Ett barn är oss fött

Fira jul kan man göra av många anledningar. Så här års är det ganska många helgdagar – och något ska man ju göra på dem också. Så varför inte fira lite?
Efter en lång höst med få längre ledigheter behövs något som bryter av. Det har handeln och de flesta konsumenterna förstått. Därför påbörjas julen långt före första advent. I handeln tvekar man inte – julen är tomtens! Och ingen annans. Även om en och annan ängel kan kika fram lite här och en aning där.

En aning märkligt är det förstås! Alla som spenderar pengar på presenter ska låtsas att det är en rödklädd äldre herre, en gubbe, som skaffat gåvorna. Osjälviskt och fint på något sätt. Att ge äran åt någon annan. Men läser man på paketen så står det klart att tomten egentligen bara sköter leveranserna. I röda arbetskläder. Iförd yrkesskägg. Och luva.

Dessutom värnar och försvarar många tron på tomten, på någon som inte finns – även om de själva, upplysta och insiktsfulla som de är, har vuxit ifrån sådant. De har blivit personer som inte längre tror. På tomten. Men de sprider gärna denna tro som ett slags evangelister till nya generationer. Och tomten (har det sagts mig) är en trosgestalt (!) som har full tillgång till skolan. Vad säger Skolverket om det?

Fira jul gör många av oss just därför att julevangeliet berättar en gripande och fantastisk historia om ett barn som föds. Även de som inte tror på berättelsens djupaste innebörd eller är lite osäkra på det där med tro och religion, de hänger i alla fall upp den där stjärnan som visade väg till stallet. Vi hjälps alltså åt att vittna om att Gud kan leda människor rätt. Med hjälp av det som är synligt och naturligt. I många hem dekorerar man fortfarande med en egen huskrubba. Så Jesus är inte alldeles borta och försvunnen från de svenska hemmen.

Tron och övertygelse att Gud blir människa i detta Jesusbarn kan verka otrolig. Och en kväll som denna vill man som predikant gärna säga något minnesvärt och originellt om den bekanta berättelsens om Guds födelse som människa. Men julevangeliet klarar sig utan ordkrumelurer och snitsiga formuleringar. Berättelsen är från början extremt utmanande, spännande, briljant! Om Gud blir till ett människobarn, en av oss, då måste ju en människa höra samman med det som är heligt, med Gud själv. Hela mänskligheten helgas, förändras, förvandlas just där och då.

Gud motsätter sig det onda – det som vrider och förvränger. Och sänder Jesus i världen för att rädda oss. Vi kallas alla att bli aktiva och delaktiga i kärlekens och godhetens arbete – bland annat i försvaret för människors värde. Gud ger oss kraft och mod att stå upp för vår övertygelse om att levande Gud ger livet mening och mål.

Minns vad Jesus mor Maria, som just fått veta att hon ska föda, minns vad hon sjunger i sin lovsång, i Magnificat, om vad Gud gör: Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor och rika skickar han tomhänta bort… Som ett tryggt löfte om att elände och ofärd inte skall bestå. Något nytt ska komma.

Julevangeliet om det nyfödda barnet väcker många frågor och ger insikter. Ni kanske har sett kyrkans julkampanj på stadens busskurer med ett nyfött barn som vilar på två utsträckta armar? De som vill kan ta sådan vykort ikväll vid utgången. Jag har försökt formulera vad jag upplevde utifrån Julevangeliet inför denna suggestiva bild:

sträck ut händerna
och ta emot framtiden
så stort att man hissnar
ett barn vilar
i trygga händer
nyfött och sårbart

de gamla texterna
vibrerar av änglars sång
det största har skett
i det enklaste stall

ett barn är fött
varje förälder vet:
det är ett mysterium, ett under

gudomligt är barnet som
bär himmelriket med sig
det sägs att detta barn
ska kallas Jesus
kan visa vem Gud är
vill väcka kärleken till liv

i julens gudstjänster
läggs ett liv, en framtid
i våra händer

värmen och tyngden
från barnet vi håller om
rör vid allt som glömts
och gömts i själens djup

se, starka händer bär
så kan varje Guds barn
ung som gammal
veta sig vila tryggt
vara buren

Tron på en Gud som står på människors sida är värd att lämna vidare till nya generationer. Det är din och min uppgift. Vi är kallade att hålla denna tro vid liv. Genom att vara församling, vittnen och lärjungar!

Predikan i Olaus Petri kyrka i Midnattsmässan mellan den 24 och 25 december 2012 över Julevangeliet i Lukasevangeliets 2 kapitel.