måndag 21 januari 2008

Att vara för synden som man är emot

Dialogpredikan mellan kh Lars B Stenström (Olaus Petri) och pastor Noomi Tönnäng (Betania i Örebro, Svenska Baptistsamfundet) vid Ekumenisk högmässa i Böneveckan för Kristen Enhet, Septuagesima 080120.

Lars B Stenström (LBS)/Idag predikar vi i en enkel dialog över Psaltarpsalmen 25 som är en bön. En alfabetspsalm, varje vers börjar på en ny bokstav i det hebreiska alfabetet. Där står bland annat: ”Herre, lär mig Dina vägar, visa mig dina stigar… Han leder de ödmjuka rätt, de ödmjuka lär han sin väg. Allt vad Herren gör är nåd och trofasthet… Herre min synd är stor, förlåt den, ditt namn till ära.”

Noomi Tönnäng (NT)/David säger att hans synd är stor. I vår västerländska tradition har synd ofta förknippats med överträdelse av Guds lag och något som har med ond vilja att göra.

I andra traditioner har synd mera med sår att göra. Något är skadat i skapelsen, därför kan synden fortsätta göra skada. Jag tror vi behöver båda synsätten. Hur tänker du kring synden?

LBS/Jag är för synden. Jag är absolut för synden - eftersom jag är emot den! Ingen vill väl så gärna se synden? Erkänna dess realitet. Psalmens ord om Herrens vägar och stigar syftar på vår livsstil, hur vi lever. Går vi enbart våra egna vägar tappar vi bort oss. På Guds väg besegras synd. Men synd förresten… De flesta har ingen förståelse eller ens föreställning om synd. Jag som är hygglig och supersnäll! Vad har jag med synd att skaffa?

Vid en familjemässa fick två barn ställa sig med ryggen mot varandra. Det här är synd, sa prästen Kjell Kallenberg. Ni är bortvända från varandra. Och många har vänt sig bort från Gud. Synden är det som skiljer mig från Gud och andra, får mig att missa målet. Tycker du det är synd att ordet synd finns? Borde vi använda andra ord?

NT/Helst skulle jag vilja kasta syndabegreppet i papperskorgen. Syndabegreppet får mig ibland att tänka att synd bara är kopplat till människors onda vilja. Ibland använder jag istället ord som brustenhet, göra illa. Jag tror dock vi behöver prata om synden och använda ordet. Det är ett omistligt ord.

David nämner också stororden nåd och förlåtelse. Gud identifierar ju inte människan med synden. Vi är villkorslöst älskade, men förtjänar inte nåd och förlåtelse, För att vi människor ska kunna ta till oss nåden och förlåtelsen behöver vi låta sanningen genomlysa våra liv, så vi kan benämna, sätta ord på vår synd. Eller komplicerar jag nådens och förlåtelsen?

LBS/Nej, men måste vi inte bygga på erfarenheter? Till och med de som har svårt att tro på Gud tänker minsann att Gud är nådig och förlåtande. Och det har säkert sin upprinnelse i någon slags upplevelse. Den Gud man tvivlar på ses som pålitlig och trofast. Men medmänniskor – om de är sant toleranta och förlåtande tvivlar man på.

NT/Ibland tar det lång tid innan människor kan förlåta varandra, bitterheten slår rot i oss. Men vi får inte ha bråttom att vare sig förlåta dem som gjort oss illa eller be om förlåtelse när vi själva har skadat någon annan, bara för att vara ”snälla”. Då finns risken att förlåtelsen bara blir ord.

David skriver om ödmjukhet. Finns det någon ödmjukhet i vårt samhälle idag?

LBS/Ödmjukhet… ja när såg vi det senast? Jag och mitt verkar viktigast. Jag har rätt – du har fel. Som i riksdagens partiledardebatt. Där smäller man på och förödmjukar gärna de andra. Är det bara ett spel? Kanske… Men vi tar intryck. Psaltarens ödmjuka böjer sig inför Gud, inte inför ödet som man kunde tro. Inför himmelens och jordens Gud - inte en de egna önskningarnas gud, inte en snällgud, kramgod o kravlös, någon att tar fram ur fickan när det passar.

NT/Min upplevelse är att ordet ödmjukhet, precis som synd är ett ord som behöver återerövras, därför att det är omistligt för oss människor. Det är precis som synd obekvämt och närgånget. När jag hör ordet associerar jag till mjukhet och att böja sig ner. Vi behöver bli mjuka och böja oss ner av många skäl och inte minst inför det faktum att vår rikedom i väst är möjlig tack vare andras fattigdom. Ja, det här kan bli en predikan i sig, men hur kan vi som församlingar leva och hjälpa varandra att vara ödmjuka?

LBS/När den ekumeniska böneveckans (Böneveckan för kristen Enhet) program kom såg jag att temat var beständigt! Men det stod Be ständigt! Be ständigt och beständigt. Kan den längtan många ändå bär efter mening, inriktning och mål formuleras som en öppen bön i denna förvirringens tid? Hur ber vi i bortvändhetens tid? Visa oss Herre Din väg! Lär oss den! Led oss!

NT/Den bönen handlar om att våra liv ska få bli genomsyrade av längtan efter att gå förlåtelsens och ödmjukhetens väg, att skapa miljöer som kännetecknas av försoning och upprättelse. I den bönen och på den bönens väg behöver vi varandra! Amen

måndag 14 januari 2008

Ensam i gott sällskap

I glesbygden är det ofta långt
mellan människor, geografiskt sett
Men har Du tänkt på att man sällan
hör glesbygdens folk tala om ensamhet?
De vet kanske värdet av andras närhet

Ensamheten finns överallt – kanske mest
påtaglig där många trängs, i tätorten
Där vi ser alla dem vi kunde
ha varit vänner med

Mitt i vimlet värker de andras frånvaro
de är
nära - men ändå så avlägsna
Även den som möter många medmänniskor
som omges av släkt och vänner
kan känna sig, kan bli ensam och isolerad

När du går genom vatten så är jag med dig
säger Herren, din Gud, genom profeten Jesaja
Inte ens i dödskuggans dal blir vi övergivna
Gud kan verka så avlägsen – men är helt nära

Gud som skapade oss, som i dopet
gjorde oss till sina barn, säger: Du är min
Gud är vårt sällskap, lämnar oss inte ensamma
Även om vi gång på gång stänger dörren till honom,
Glömmer, sviker, blir upptagna med annat

Idag bekänner att vi inte alltid lever i vårt
barnaskap hos Gud, att vi inte gör vad vi kan
för att bryta ensamheten där den plågar och värker,
att vi stänger om oss så att vi till och med
hindrar Guds närhet och omsorg

Skriftermål med utgång från Jes 43:1-4
1 Söndagen efter Trettondedagen
2008-01-13 vid Högmässan i Strängnäs domkyrka


torsdag 10 januari 2008

Lång resa till magnifik födelsedagsuppvaktning

De stampar av sig i vapenhuset
och känner värmen i vår storslagna kyrka
De är vana vid palats och stora salar
men likafullt blir de imponerade
av detta rum
med sina vackra färger
med sitt ljus

Kamelerna har de nyss tjudrat
vid södra portalen här utanför
Nu är de framme
vid den plats de så länge sökt

Trollkarlar, stjärntydare?
astrologer, vetenskapsmän, kungar?
Märkliga är dessa österns stjärntydare
De som har sett en stjärna gå upp
Och som rest länge och långa vägar för att
hylla honom, judarnas nyfödde kung

De stirrar förvånat på oss som sitter
härinne på rad i allsköns ro
men världsvana och målmedvetna som de är
låter de snart blicken gå vidare
i sökandet efter platsen
där kungabarnet ska finnas

Här framme slår de sig ner
Packar upp sina knyten
och tar fram gåvor som
ska ges den allra förnämste

Har de kommit så vilse
borde de inte vara i Betlehem
för mycket länge sedan?
Profetorden är flera. Ett lyder:
Men från dig, Betlehem i Efrata,
så obetydlig bland Juda släkter,
skall jag låta en härskare över Israel komma…
(Mika 5:2) De reser till Betlehem
men varje jul finns Betlehem
i varje kyrka, ja i varje hjärta
- så visst har de kommit rätt
när de hittat Olaus Petri!

Jag vet att ni tycker de är otroligt små
figurerna här framme
en handsbredd eller så
Det är bara perspektivet som luras
Även de som är mycket mycket små
kan ha uträttat stora ting
och gjort berömliga gärningar

Dessa vise män som kommit
till oss är tecknet att den nyfödde
ska tillbes och äras
av folk i hela den bebodda världen
Man skulle kunna tolka deras ankomst
i Betlehem och hit till kyrkan
som att de har brutit upp från sina sammanhang
från sin tro och egen övertygelse

Jag lyfter dem högt så Ni ska se
att de har kommit för att visa oss alla
att Jesu kan hyllas även av dem
som har en annan tro

Han erkänns genom dem
också av den världsliga makten
av kungar och astrologer
(Det kan ha bidragit till historiska
tankar om att överheten är av Gud)
Dessa längväga gäster närvaro
betyder att även kunskapens vänner
och vetenskapens utövare
böjer sig tillbedjande inför Jesus

Något vi stillsamt kunde påminna
akademiernas och universitetens
lärda män och kvinnor om

Kungavärdigheten, var fick de den ifrån?
Från löftena i Gamla testamentet
Folken skall vandra mot ditt ljus
Kungar mot glansen av din soluppgång…
Kameler i mängd skall fylla ditt land
dromedarer från Midjan och Efa
Från Saba kommer de alla
med last av guld och rökelse,
står skrivet i Jesaja (60:1-6)

Och i Psaltaren (72:10-15)
berättas om kungar från Tarshish
och fjärran kuster som ska komma med gåvor,
kungar från Saba och Seba
som skall bära fram sin tribut.

Våra gäster är inte här
för att ockupera vår kyrka
för att ta över den för egna syften
eller göra om den till ett danspalats
- de är här för att ära och tillbe

Deras resa hjälper oss att förstå
att det inte finns något viktigare
än att söka Jesus
Kan dessa härskare och forskare
genom att ha sin blick mot himlen
orientera sig i världen -
borde också vi kunna lyfta blicken
för att hitta rätt väg
genom livet

De gav sig av från vardag och trygghet,
dessa helhjärtade sökare bröt upp
(inte kluvna och loja som
alla dem som förälskat sig i sökarens
image och turistiska distans)
De hade sett tecknet för en historieomvälvande
födelse, den som skulle ge
sammanhang, mönster och mening
De visste att det fanns NÅGOT som kunde finnas
ett barn, en kung, ett liv,
en övertygelse, en tro…

Frestade blev de
av kung Herodes erbjudande
att lägga ännu en titel till sina många:
de kunde bli spioner
men de avstod och eftersom de också
kunde tyda drömmar tog de en annan väg hem
(kanske svänger de till vänster efter Hallsberg?)
än den som gick genom Jerusalem

De återvände stolta hem
efter den magnifika födelsedagsuppvaktningen
Och är sedan dess våra förebilder
De som fann vad de sökte
som leddes av en stjärna
som fylldes av en stor glädje
som såg barnet och hyllade det
med guld, rökelse och myrra

Vi som också är ett resande folk
vet att deras resa kan bli vår:
att finna Jesus
och fyllas av den stora glädjen

Predikan 08-01-08
vid Julgudstjänst i Olaus Petri kyrka
vid efterföljande Julfest medverkade
Carl-Jan Granqvist som talare
och kören Ado Voces sjöng

Andra bloggar om: , , , ,

torsdag 3 januari 2008

Tro, tecken och synd

Den nya dagen kommer till oss

och vi tar emot den på olika sätt

med oro för allt ouppklarat

med förväntan för det vi hoppas på

med osäkerhet inför något nytt och främmande

med glädje för det vi vet är gott

på tusen sätt möter vi den nya dagen


Att bli stilla som en inledning till

det ouppklarade, det främmande

det vi hoppas på och det goda

som ska ske

- det är beprövad vishet

Herrens nåd tar inte slut,

hans barmhärtighet

upphör aldrig.

Varje morgon är den ny –

stor är din trofasthet,

konstaterar Klagovisorna 3:22


Och Nya testamentet understryker att

Gud är trofast ( 1 Kor 1:9)

Inför den nya dagen inser vi

att vi inte behöver klara allting själva

Vi behöver stöd, hjälp och nåd


Den som stänger dörren till det gudomliga

till Gudsrikets närvaro

till trons dimensioner

tackar nej till det Gud kan göra

och får bära de flesta bördorna

alldeles själv

Tyngden av varje misslyckande

belastar de egna axlarna

ingen går med och bär

Varje brist och tillkortakommande

blir ett tryck, stannar kvar


Häromdagen berättade en ung man

i en av morgontidningarna (Svenska dagbladet)

om vilken befrielse det blev

när han kom ut ur sin frikyrka

slapp sin religiositet

Den som läste fick snart veta att

han inte bara hade en vanlig Gudstro

tidigt blev han övernitisk och en fanatisk

religionsutövare

bunden av sin bokstavstro

och de många inpluggade bibeltexterna

Nu hade han skakat av sig

religionsoket och därmed tron

allt som hade blivit börda och lag

en tvångströja


Sådana snedtändningar kan drabba alla

som blir upptända och gripna

idrottsutövaren som överdoserar träningen

den politiske entusiasten som blir testuggare

Många områden erbjuder ett engagemang

som utan god vägledning och balans

blir förvänd hängivelse

så till den grad fotfästet i tillvaron tappas

Det vi kallar för den vanlig verkligheten

sätts ur spel


Detta dike som den unge mannen föll i

kallade prästen Sven Hector

för subjektivismens träsk

Känslorna tog där överhanden

och förnuftet sattes på undantag

Tron gjordes av den unge mannen

till ett slutet system, till synes rationellt
där sanningen kunde och skulle

fångas in och utkrävas

Men så ser inte tron normalt ut…


Trons löfte är att vi ska få

syndernas förlåtelse genom Jesu namn,

berättar Apostlagärningarna (10:42-43)

Synden som står emellan oss och Gud

som bygger murar mellan människor


Så besvärligt då med ett helt annat dike

fyllt med präktig idealism

där man inte vidkänns egna brister

däremot ser man den goda viljan som det verkliga

Synden finns inte, ondskan är en chimär

I välfärden låtsas till och med politiska partier

att människan är god

Det är den nya bekännelsen


Trots att man vill minnas nazismens

(och möjligen kommunismens) offer

har man ingen bra förklaring till människors ondska

Förra seklets förfärliga folkmord

skulle de bara ha berott på

en förvirring, en sjuka

Kan ondskan verkligen förstås

med hjälp av sjukskrivning

och tillfällig sinnesförvirring?


Övertron på den egna godheten och präktigheten

(vi som gör så gott vi kan

är väl inga syndare)

kan kanske förklara hur det kommer sig

att så få i vårt land, i vår kultur, i denna tid

blir gripna av och påverkade av Jesus

Denna ideologiska blindhet

hindrar människor från att se

behovet av nåd, frälsning

och syndernas förlåtelse


Petrus lyfter i Joh 2:23-25 fram sitt uppdrag:

att förkunna för folket

och vittna om att Jesus

är den som Gud har bestämt

till att döma levande och döda!

När vi som kristna, som kyrka

och dom Guds folk vittnar

måste vi fundera över

hur vi ska bemöta det borttappade syndamedvetandet


Vem lyckades trolla bort det

hur gick det till när den insikten försvann

Än mer förvånande – hur kan så många lida av

sina starka upplevelser av skuld och skam

när ädel godhet sägs fylla människors sinnen?


Jag har hört beskyllningar mot kyrkan:

Det är Ert fel!

Kyrkans talande om synd och skuld

framkallar dessa irrationella

och otidsenliga känslor

Men syndabekännelsen

där jag bekänner

pekar hän mot, leder till

förlåtelse och frälsning


Många kom till tro, avslutas så

dagens evangelium

Då såg man de tecken Jesus gjorde

Men det tron ser som tecken

tränas förnuftet alltför ofta att bortförklara

Inte ens den nya dagen, den nya veckan,

det nya året tas emot som en gåva,

en ny möjlighet

Och det goda som sker

åstadkommer människor

genom kamp och strävan


Men vi tror att människors strävan

och kraft från Gud kan harmoniera

Att det goda kan ske genom människans

samverkan med Gud

och genom Guds ingripande och hjälp


Vi, vi vidhåller att det finns tecken

att skåda och se. de kan tolkas

i god balans mellan tro och förnuft

så att vi kan varsebli, uppfatta, något mer

av det som synligt och osynligt är:

Där rättvisa sker

lyser Guds rike extra starkt

Där kärlek omsätts i medmänsklighet

sjunger änglarna

Där människors värde och värdighet hävdas

ser vi det himmelska ljuset

Där vi får nåd och förlåtelse

är Gud


Nyårsdagens högmässa i Olaus Petri kyrka 2008



Andra bloggar om: , , , , ,